När jag känner mig låg och ledsen finns det några saker som brukar göra mig lite gladare. En hittade jag just i bokhyllan när jag egentligen var på jakt efter en helt annan bok. Den här heter "Det bästa som sagts om katten". På försättsbladet står det "Från Bastet julen 1995". Boken är från min mamma, som älskade katter lika mycket som jag.Bläddrar i den och hittar så fina och bra citat om katter, vissa som jag aldrig hört förut:
"Den franska författarinnan Colette älskade katter djupt och innerligt. När hon var i USA fick hon se en katt sitta på gatan. Hon gick fram för att prata med den och de två jamade vänskapligt med varandra någon minut. Colette vände sig till sin följeslagare och utbrast: "Enfin! Quelqu´un qui parle francais!" (Äntligen! Någon som talar franska!)
Eller:
"Om en människa kunde korsas med en katt skulle det förbättra människan, men försämra katten" (Mark Twain)
Eller den här:
"Hundar kommer när man ropar på dem; katter tar emot meddelandet och ber att få återkomma." (Mary Bly)
Och:
"En enda liten katt gör att man inte kommer hem till ett tomt hus - man kommer hem." (Pam Brown)
4 kommentarer:
Så sant som det är sagt!
Jag delar just nu hus med fem små katter som är fantastiskt sällskap. En av dom ser dock min dator som sin största fiende, och går därför oftast helt sonika fram, sätter sig på tangentbordet och slår undan min hand på tangenterna och istället mot sig själv (vilket jag vid det här laget har förstått betyder "klappa mig").
Självklart faller jag till föga varje gång och gör precis som hon vill.
Se där!
En kattvän - med fem (5) katter i huset! Wow. Då måste du vara en bra människa... ;-)
Min gamla Didi gjorde så där också - puttade bort mina händer när jag skrev på datorn.... Och så la hon sig på tidningen när jag satt vid köksbordet, vilket gjorde det omöjligt att bläddra...
Smarta kissar... De vet hur de får som de vill...!
Ja, min bästa vän någonsin hette Tusse och blev 18 år. Jag fick honom när jag var fyra. Dagen när han dog är fortfarande bland det sorgligaste jag har varit med om. Och jag saknar honom fortfarande, fast det har gått ganska många år och det alltså kommit inte mindre än fem nya till föräldrahemmet.
Så visst är dom viktiga - och unika. Och klokare och bättre vänner än många förstår.
Det var därför väldigt gripande att läsa om när du tvingades avliva din Didi. Jag förstår att du saknar henne mycket.
Åh, men då vet du... Tusse och Didi var ju liksom med under hela våra vuxna liv... Det är märkligt hur tomt det är utan katt i hemmet nu... Inget pip och gnäll, ingen som springer framför fötterna, ingen som kinkar med maten, ingen som klöser sönder toarullar, ingen som hårar ner... ingen som ligger i ens knä och spinner, ingen som ställer sig på bakbenen och sträcker sig upp mot en för att bli upplockad och kramad...
Skicka en kommentar