Tillit

Tillit.

Jag har tänkt mycket på det ordet på sistone. Det känns centralt, på något sätt. Som om det är navet som allt annat kretsar kring.

Tillit, enligt Nationalencyklopedin "övertygelse om (ngns) trovärdighet eller goda avsikter i förh. till personen i fråga: barnets ~ till modern; man bör inte sätta sin ~ till en så tendentiös källa"

Får en orolig känsla i magen när jag inte känner tillit mot personer i min omgivning och sorterar bort sådana som ibland förirrar sig in i min vänskapskrets. Därför känner jag med övertygelse att mina vänner är trovärdiga och har goda avsikter. Tror att det också är därför som mina vänner gillar varandra. Det är alltid så att när jag presenterar vänner från olika grupperingar för varandra, säger de till mig: Vilka trevliga kompisar du har!

Den gemensamma nämnaren: De är ärliga, justa, trovärdiga individer med goda avsikter. I övrigt kan de vara egna, speciella, ha diverse knäppheter och hang ups. Det är helt OK med mig, så länge som de är ärliga.

Så var jag där igen och snurrar kring nyckelorden: Ärlighet. Tillit. Goda avsikter. Trovärdighet.

Jag måste kunna känna att när allt rasar, när marken rämnar, när cyklonen kommer, så finns det människor omkring mig som jag kan lita på kommer med brandstegar och räddar mig, bäddar ner mig, matar mig med buljong och vin och vakar tills det värsta lagt sig.

Jag vet att jag skulle göra detsamma för dem.