Solsken, frihet och en liten blomma

Varför är det så svårt att leva enkelt?

Det måste ju ändå vara det de flesta av oss vill, alltså ha ett okomplicerat liv med lika doser glädje, förnöjsamhet, meningsfullhet, kärlek, hälsa och ekonomi...

Varför har då så få av oss det? Vad är det som är så jobbigt? Varför tar det emot, varför är det tusen och en hinder på vägen, så mycket frustration, stress - och gråt?

Om man kunde välja helt själv, oberoende av yttre, materiella faktorer, frågan är hur man skulle välja då - och om det möjligen skulle bli lättare? Förmodligen inte. Det måste vara något i människans natur som gör att vi söker oss till den brinnande lågan, trots att vi vet att vi kommer att bli svedda och brända.

Har vi en bra lön, vill vi tjäna ännu mer. Har vi en rar partner, tittar vi oss omkring efter en mer spännande. Har vi en helt OK lägenhet, drömmer vi om en större. Har vi ett gott liv sammantaget, kliar vi oss rastlöst, målar längtansfullt upp ett färgglatt idealscenario och sliter ut oss för att få det.

Det är människans stora dilemma, tänker jag. Att vi inte kan nöja oss med det vi har.

Minns HC Andersens saga om fjärilen:

Att leva är inte nog. Solsken, frihet och en liten blomma måste man ha.

Solsken, frihet och en liten blomma. Borde det inte vara gott så?