Ibland känner jag mig som 200 år och gammelgrå och uggleklok. Förstå då hur matt och uppgiven jag blir när människor i min närhet gör de mest bisarra och oväntade saker, som om de vore helt förryckta. Och nu pratar jag om människor som jag håller av, som ligger mig varmt om hjärtat, som jag önskar allt väl; lycka, välgång, kärlek... Nu har det hänt saker under dramatiska omständigheter och jag har lust att stånga pannan mot väggen och skrika: "Vad var det jag sa, vad var det jag sa?" Kunde folk vara så vänliga och lyssna och ta till sig det jag säger, så skulle världen bli en mer kärleksfull plats att leva på....
Visst låter jag äckligt Messiasaktig nu? Inser det. Men när man varit där och gjort det, och samlat på sig 2 ton med stundvis smärtsamma erfarenheter, har man med ålderns rätt en del att säga.
Ibland ser man saker spelas upp framför ens ögon som man alltför väl känner igen. Då vill man liksom hejda tiden, få de inblandade att tvärnita, backa, gå tillbaka och uppför en annan stig än den de valt... Jag vill inte se fina människor råka illa ut och må dåligt, när de kunde ha löst problemen - om de börjat i tid, vill säga...
Låter väl helt Livets Ord-aktig och nymoralistisk nu, men de där gamla förhållandebudorden om ärlighet, kampvilja, lyhördhet, respekt och tålamod är inte så pjåkiga, trots allt. Det, och en liten blomma ibland och pussar varje dag...Herregud, varför ska man behöva bli snudd på pensionär innan man äntligen fattar. Så dags då, när man ändå ska dö snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar