Idag hade jag en hjärnbarkskollaps. Blev frustrerad, irriterad, arg och gråtfärdig. Skitjobbigt. Går på en coachutbildning, alltså en utbildning som ska ge en kompetens att bli samtalspartner för sådana som behöver tex karriärrådgivning.
Det var där det hände.
Mycket av utbildningen går ut på att genomleva de olika stegen själv. Man har både individuella övningar och övningar två och två eller tre och tre.
Idag handlade det om att förändra ett negativt beteende. Six steps, kallas metoden.
Först demonstrerades det hela av lärarna och så skulle vi omsätta det själva. Kände hur det knöt sig i hjärnbarken. Förstod inte hur övningen skulle gå till och det låste sig. Jag vände mig mot ordvalet, mot att koppla bort barken och aktivera hjärnstammen, mot att förändra inrutade beteendemönster som ju blivit en del av mig. Det gör ont att skiljas från gamla vanor.
Min kära hjärna vill ha manualer, nerskrivet på ett papper hur man ska göra, helst i punktform. Nu fanns det inget sådant. Bara titta och lära, upprepa och öva.
Så visade det sig att det inte bara var jag. Vi tre i vår lilla grupp kände likadant: total hjärnbarkskollaps. Skönt. Vi gjorde övningarna efter bästa förmåga. Det gick väl så där. Men vi fattade principen. Sedan drack vi kaffe och te, satt i solen och filtrerade övningen och då började bitarna falla på plats.
"Team Bark" kallade vi oss själva när vi skulle presentera gruppens resultat på eftermiddagen och de andra i klassen fnissade igenkännande.
Så kontentan av dagen: Det går att förändra sitt beteende. Men jäklar anacka vad svårt det är, vad kroppen och hjärnan protesterar och håller emot, vad läskigt man tycker det är och så många rädslor det väcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar