Inte ens ett par Victoria Beckham...

Egentligen borde det väl bli lättare nu när det börjar bli sommar, men jag känner nästan tvärtom. Uteserveringar, mellanöl och folkvimmel upplevs som stressande. Jag vet att jag borde ge mig ut, passa på innan det blir mörkt och kallt igen, men jag längtar hem mest hela tiden. Går jag ut en kväll står jag mig rätt länge och det rycker varken i öltarm eller i sällskapstarm

Känner mig asocial när smsen piper i mobilen och telefonen ringer. Borde ju svara ”ja, vad kul, jag kommer”, istället för ”ähh, jag vet inte, kanske, sedan...”

Vad är det med mig? Känner inte alls igen den här personen som tillbringar så mycket tid hemma, oftast vid laptopen, ibland timmar åt gången.

Igår upptäckte jag alfapet på nätet (betapet heter det då) och tre timmar senare insåg jag, alldeles glosögd, att klockan var midnatt. Vilken fullständigt meningslös, bortkastad kväll, särskilt som det var en vacker försommarafton.

När jag väl kom i säng kunde jag givetvis inte sova. Satt på sängkanten, viftade med benen och bråkade med mig själv om jag skulle ta en sömntablett eller inte. Det får inte bli en vana, jag vet det, men det är så lätt att ta till. Bara nocka systemet, tvinga hjärnan till kollaps, kroppen till sömn.

När jag cyklade till jobbet imorse var jag tre centimeter från att bli påkörd av en bilist vid Slussen för att jag förhäxat såg ett par Victoria Beckham-jeans cykla förbi i 180 knyck. Var tvungen att cykla efter lika fort för att kolla hur pass snygga byxorna egentligen var. Jag menar, ska man betala 4000 spänn för ett par jeans, måste de ju göra mirakel med en kvinnas kropp?!

Men det är klart, en död kropp passar illa i jeans, oavsett hur dyra de är. Försökte fokusera på det när jag saktade farten en smula. Men inte ens tanken på ett par Victoria Beckham gjorde mig gladare.