Är det bara jag som känner så här? Eller drabbas andra också, och håller, precis som jag, masken? Tittar mig runt omkring i smyg, försöker utröna om de upplever det jag gör, men blir inte mycket klokare för det.
När jag pluggade journalistik för nästan 20 år sedan, skulle alla presentera sig första dagen för de andra i klassen. Det var överjävligt hemskt att vara jag, för jag var sist ut. Ett par stolar bort satt N och när det var hennes tur, öppnade hon med att säga "Jag är så nervös att det dånar i öronen!" Det var så avväpnande, att alla vi som var kvar efter henne skrattade och log igenkännande, och sedan gick presentationerna mycket bättre.
Önskar ibland att det fanns fler som N, som kunde säga att de är nervösa, rädda, blyga, generade... Det underlättar för oss andra, som drabbas av prestationsångest titt som tätt.
Fast det är klart. Man kunde ju bjussa på det själv ibland. Också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar