Så var det också kört

Pratade länge med en tjej som är polis. Hon är också singel och bor på Söder, precis som jag. Hon står i adoptionskö och väntar otåligt på att få hit en flicka från Kina. I ett år har hon stått i kö och tidigast hösten 2007 kan det bli aktuellt att hon får bli mamma. Jag ställde tusen frågor och hon berättade hur fruktansvärt svårt och tufft det är att få adoptera, trots att hon har fast jobb, fläckfritt kriminalregister givetvis, god ekonomi och förstahandskontrakt på lägenhet. Att man är singel, verkar sannerligen komplicera och fördröja det hela.

Själv har jag på sistone bollat lite med tanken att kanske adoptera, jag också. Skulle absolut kunna tänka mig en liten kinaflicka. Men när poliskvinnan berättade för mig om alla frågeformulär och korsförhör som man tvingas gå igenom som eventuell blivande adoptionsförälder, blev jag förskräckt.

Att det ställs frågor om ens privatliv och relationer till män och sex och sådant, visste jag. Men att det frågas om ens släkt, hade jag inte tänkt på. Poliskvinnan råkar ha något så ovanligt som levande, gifta föräldrar som bor ett kvartér ifrån henne och dessutom har hon levande, gifta morföräldrar som också bor i närheten. Hade hon inte haft det, hade hon inte blivit godkänd, sa hon.

Jag blev tyst. Herregud, får man inte adoptera om man inte har släkt? Vi som vill adoptera för att FÅ en släkt, vad ska vi göra då?

Enligt poliskvinnan var adoptionsmänniskorna väldigt intresserade av hennes släktingar för att de ville veta hur ofta som hennes föräldrar och morföräldrar skulle kunna ställa upp som barnvakt och hjälpa henne när barnet blev sjukt eller om hon själv blev sjuk och behövde hjälp att ta hand om barnet.

Det är väl kalas att man kollar att adoptionsföräldrar har ett nätverk av bra och ansvarsfulla människor omkring sig, men varför är de så omoderna att de fixerar sig vid huruvida man är blodsläkt eller ej?

Jag har mängder av vänner som jag är övertygad om då och då skulle kunna hjälpa mig att hämta och lämna på dagis, och ta hand om barnet någon helg eller sen kväll ibland då jag måste jobba sent. Men jag har inte en enda släkting i Sverige... (Jag har en snart 80-årig pappa i USA, men antar att det inte gills?)

Tack för den örfilen också. Hur länge ska jag straffas för att mina föräldrar bara producerade ett enda barn? Och straffas för att mina föräldrar i sin tur också var endabarn, för att min mamma är död, och för att jag inte har någon enda jävla släkting att skaka fram?