Ännu en dag

Vaknar efter en orolig natt med jobbiga drömmar. Ligger kvar länge, vill inte vakna, vill inte gå upp, vill inte möta en ny dag. I synnerhet inte denna. För idag är det den 18 maj. Exakt 11 månader sedan min mor dog. 08.45 på morgonen.

Det känns i hela mitt system att det här blir en dålig dag, sämre än vanligt. Börjar man längta efter alkohol kl sju på morgonen finns kanske goda skäl att misstänka just det, att dagen kommer att bli skit.

Men ändå. Duktig flicka masar sig upp, gör de sysslor man gör på morgonen. Sitter sedan i soffan och fryser. Vill inte bege mig ut, till jobbet, men måste. Det är så mycket man anser att man måste. Att gå till jobbet är definitivt ett av dessa måsten.

Bestämmer mig för att just idag ska jag, måste jag, använda min cykelhjälm. Tar ner den från hatthyllan där den legat länge, för länge. Grabbar tag i matlådan, ryggsäcken, nycklarna – och hjälmen och beger mig.

Kommer ut på trottoaren och där blir jag stående. Känns som en evighet, men förmodligen är det kanske 10 sekunder. Men känslan av att vara fastfrusen på trottoaren är stark. Jag tittar och tittar. Tittar rakt fram, till vänster, till höger. Men – det förblir tomt.

Min cykel – som för 12 timmar sedan stod på denna plats, exakt här, finns inte längre kvar. Det kan konstateras att alla grannars cyklar står prydligt på rad i cykelstället, men inte min. Just min, bara min, är borta. Snodd. Stulen. Beslagtagen. ”Lånad”...

Det är nu de kommer, tårarna. De rinner i strid ström nerför kinderna och jag snorar och snörvlar. Just i denna stund hatar, hatar, hatar jag livet mer än någonsin.

Det är inte rättvist. Inte i dag, i synnerhet inte just denna dag.

Jävla helvetes skittjuvar. Fy fan, vad jag hatar er.