Det började rätt bra...

Ibland kommer man glad i hågen till sitt arbete, har för en gångs skull vaknat på rätt sida, fått sova sina åtta timmar i lugn och ro, och tycker att allt är rätt trevligt.

Så tar man sin tekopp, slår sig ner i mötessoffan och möts av suckar, stönanden, irritation och frustration. Ens glada humör är som bortblåst och man trycks sakta men bestämt ner i skorna. Arbetsovilliga reportrar gläfser på redaktören, redaktören försöker övertyga dem om att jobben måste göras, de vägrar, redaktören måste lämna mötet för att reda ut och fjäska.

Planeringsredaktören börjar humma att redaktören måste komma tillbaka och avsluta mötet. Vi andra sitter tysta och skruvar på oss och vill att mötet ska ta slut så att vi får sjunka ner i våra stolar bakom våra datorer.

Så öppnar jag till slut min mailbox. 74 olästa mail. Varför? Från vem? Vad vill alla mig? Orkar inte läsa utan kollar snabbt avsändarna och öppnar bara sådana som verkar ha ett trevligt innehåll.

Fyller på mitt te, har bestämt mig för att inte falla ner i det svarta surträsket.

Så ringer telefonen. Oavbrutet. Surmupparna på redaktionen har gått i strejk och vägrar svara, så jag gör det. Tanter vill tipsa om syjuntemöten och grytlappsutställningar, män (säkert i slips) ringer från Centern och vill berätta om ett Mycket Viktigt Möte, försagda tonåringar ringer om att de inte får åka lastbilsflak på studenten, en kvinna söker personalchefen, jag säger att hon inte är här, kvinnan börjar skrika att hon sökt personalchefen i två veckor, jag säger förlåt, men jag vet inte var hon är, en knäppis hojtar på tyska, vill något, oklart vad...

Börjar bli väldigt, väldigt trött. Försöker skriva mina telegram. Blir avbruten. Oavbrutet.

Så ringer min kollega och sjukskriver sig. Igen. Ögon vänds åt mitt håll. Jag tittar på min andra kollega och vet att han har en liten son därhemma som han aldrig får träffa. Jag säger därför ja till övertid, till 22.30. 14 och en halv timme på jobbet. Tjo ho.

Det här är min lunchrast. Äter en fralla men eftersom telefonen ringer och ringer får jag svårt att få i mig den. Tar snabbt ett bett, så hänvisar en kollega ett samtal till mig. Jag försöker säga att jag äter, kan inte prata, men så blir jag förbannad och spottar ut smörgåsen. På skrivbordet. Moget, jag vet. Men ibland får man nog.

Kollegan rusar i väg, gråtandes. Jag rusar iväg, gråtandes. Hon kommer tillbaka med sin chef och pekar på mig, den onda, och säger att hon inte kan jobba med mig. Jag fräser att jag är förbannat hungrig för att jag inte får äta, men att jag är OK nu. Det är inte min kollega. Hon är förbannad. All världens ondska är plötsligt mitt fel.

Jesus Kristus. Och den här dagen som började så fint.