1-0 till Dalai Lama

Idag är jag Dalai Lama. Jag är stor, tänker vackra tankar och ler ett blitt leende. Jag dricker örtte, rabblar mantran och har sandaler utan häl som gör att jag lutar bakåt när jag går.

Sådan är jag, idag.

Igår var jag inte Dalai Lama. Då var jag Hin Håle (se gårdagens inlägg). Jag visste ju att människan är komplex och mångfasetterad, men inte tänkte jag mig att båda dessa herrar bor inom mig, i bästa grannsämja.

Igår, när jag var Hin Håle, satt jag mitt emot min Fiende efter jobbet. Med min bästa kattrumpemin och iskalla pilblick stirrade jag på henne. Min redaktör satt som en domare mellan oss och försökte få matchen att bli en fair och rättvis sådan. Hon vet inte vem hon dealar med. Ska vi prata högdragenhet, von oben och ingen pardon, har ni kommit till rätt adress. Jag är mästarens Mästare på det området.

Så jag satt där, med armarna i kors, medan hornen i pannan växte rekordsnabbt och min andning blev allt mer forcerad. Jag tänkte inte ge mig. För jag har nämligen aldrig fel. Så är det med mig.

Min Fiende tog några klunkar ut sitt glas. Det gjorde inte jag. Hon började säga något om barnet inom henne som känt sig sårat, som fått nog, som blivit ledset. Att det var därför hon reagerat som hon gjort tidigare under dagen.

Jag tänkte för mig själv att det måtte vara en riktig liten skitunge hon när där under bröstkorgen. En skitunge som springer och hämtar chefen så fort hon känner sig s-å-r-a-d.

Log förnöjt när jag tänkte på MITT lilla barn som bor inom mig. Det är en vacker unge med blonda korkskruvslockar, rosiga kinder och grop i hakan. Inte helt olik Shirley Temple som barn, faktiskt. Hon har en nystruken och vit spetsklänning med broderier. En klänning som hon aldrig skrynklar till, för hon är ett stillsamt barn som leker stillsamma lekar med sig själv.

Just som jag tänkte berätta en skrävlande historia om mitt underbarn, slog klockan midnatt. Likt Askungen som tappar sin sko, tappade jag vad jag skulle säga. Plötsligt blev jag liksom snäll. Väldigt obehagligt. Jag som precis laddat klart och skulle drämma till min Fiende med mitt bästa vapen, och så försvann lusten!

Dalai Lama hade just klivit in i bilden, puttat ut Hin Håle, satt sig tillrätta och svept sin rödgula särk över ena axeln. Dalai Lama pratade om Förståelse, Gemenskap, Dela Problem, Hjälpa Varandra och Överseende. Min Fiende nickade ivrigt och berättade om sin stress, otillräcklighet, osäkerhet och känsla av utanförskap. Som de fina och förstående systrar vi är, möttes vi i detta, räckte ut varsin hand mot varandra och blev De Bästa Vänner.

Denna match slutade med 1-0 till Dalai Lama. Hin Håle fick, motvilligt, erkänna sig besegrad. Men han kommer igen. Det har han lovat.