Ta tjuren vid hornen...

Cyklade till Dalens Sjukhus för första gången på ett år.
Det kändes så där.
Välbekant och främmande på samma gång.

För ett år sedan levde mor, då låg hon på palliativa avdelningen på Dalens Sjukhus. Våning sex, rum åtta.

Nu är hon död.

Det var därför jag begav mig dit. Hade en träff med kuratorn. Bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, möta sjukhuset och korridorerna igen, insupa atmosfären och lukterna. Återuppleva känslan.

Satt på kuratorns kontor först. Hon är 60 år gammal, gråhårig och har ett klokt leende. Hon var inte rädd att dela med sig av sina egna upplevelser av döden och det var skönt att hon vågade vara personlig utan att bli för privat. Jag fick såklart prata mest, och jag ville berätta detaljerat om sista tiden med mor, särskilt det sista dygnet. Om hur det var, hur det kändes, vad jag tänkte...

Hon sa att hon varit orolig för mig och undrat hur det gått med allt. För ett år sedan när jag satt på hennes kontor hade jag varit speedad och nästan hög, som hon uttryckte det. Själv minns jag knappt att jag varit där. Tydligen hade jag läst mors dödsannons för henne, den som jag skrev den natten som kom att bli mors sista. Kuratorn sa att raderna av Göran Tunström som jag valt till dödsannonsen hade rört upp känslor i henne, att hon blivit gripen av dem, trots att hon har ett skydd lika starkt som Säpo, som hon sa...

"När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."

Skönt att prata med en som inte skyggar för att prata om döden. Som säger alla de kloka saker man behöver höra, som vet att allt det som känns jobbigt nu, kommer att försvinna, eller åtminstone blekna.

- En dag när du tänker tillbaka på din mors död kommer du inte få pulspåslag som jag märker att du får nu. En dag kommer det att ha blivit ett vackert och vemodigt minne som du kan se på med ett litet leende.

Så gick vi tillsammans upp till avdelningen. Jag hade hjärtklappning och höll på att börja gråta, men ville inte det inför henne och resten av personalen. Gick långsamt fram i korridoren. Minnena välde fram. Lukterna var välbekanta, stämningen densamma. Till och med vädret var likadant som då - strålande sol. Tittade in i det rummet som hade varit mors. Nu låg det en annan döende människa där.

Satte oss i sällskapsrummet. Jag tittade ut genom fönstret ner på lekparken där barn svingade sig i gungorna. Det kunde varit igår som jag var där. Så nära, men så långt borta. Så mycket vatten som runnit under broarna sedan dess...

Syster Margareta kom fram och kramade om mig. Jag sa, helt ärligt, att hon och syster Gunnar varit mors favoriter. Hon sken upp och sa att mor nog gillat hennes lite "militäriska" stil och att hon minsann mindes mor som en väldigt speciell kvinna.

- Vissa patienter sticker ut från mängden, det gjorde din mor.

Besöket avslutades med en stund i sjukhusets vackra trädgård. Kuratorn sa att hon jobbar i fem år till, så jag är välkommen tillbaka så ofta jag vill under de närmaste åren.

Tror bestämt att jag kommer att återvända.