Didis urna i en plastkasse, en petflaska fylld med vatten och en bukett med sommarblommor från L:s trädgård. I andra påsen oranga och gula blommor att plantera och rökelse som jag fått av L... Och så – en stor, rund sten där jag målat med vit färg: Didi – 1986-2006...Tog bilen ut till Djurgården, parkerade under ett träd och promenerade en stund i skogen. Fick fråga ett par vi mötte om vägen till Djurkyrkogården, för det var inte skyltat.
Plötsligt öppnade sig en glänta i det täta lövverket och tiden stod liksom stilla. Solen lyste mellan trädens grenar, fåglarnas ungar kvittrade och gräset var sådär neonaktigt försommargrönt som det ju är strax före midsommar...
En fetlagd man i blåställ vinkade och kom vaggandes mot oss.
- Det är jag som är Erik, sa han.
Han gick före oss mot ett hål han grävt vid ett träd, intill gravarna med två berömda polishästar och en mindre berömd kanin.
Erik var svettig efter gropgrävningen och satte sig att vila på en bänk. Som en faderlig präst sa han, lite för klichéaktigt, men ändå rätt rart:
- Vi har dem bara till låns...Han fortsatte:
- Nu ska jag berätta en sak som inte många vet. Jag väljer alltid gravplats så att solen ska lysa på den platsen vid det klockslag som begravningen äger rum.
Tittade på Didis grav och mycket riktigt lyste solen just där...
Började gråta för jag tänkte på att Didi älskade solen så mycket. Ju hetare, ju bättre, tyckte hon. Så var hon från Israel också.
La ner Didis urna i det en meter djupa hålet, grät och klappade på urnan och sa "Hejdå missekatten, hejdå Didi".
Erik läste en bön till den helige Fransiskus, djurens beskyddare och jag och E satt bredvid varandra på en vinglig gammal träbänk. Det kändes som om vi var i kyrkan.
Efteråt planterade vi blommor på den stora högen av blomjord som Erik täckt över Didis grav med, placerade ”gravstenen” nedanför, ställde blombuketten i en mugg med vatten och tände rökelse.
Erik, som satt sig tillrätta på sin bänk igen, kommenterade att det var andra gången någon tände rökelse här. Första gången var för grannarna, polishästarna... Så frågade han lite om Didi, jag tänkte att det var sött att han brydde sig. Efter en stund reste han sig och sa att han skulle lämna oss i fred och vaggade därifrån...
E och jag satt kvar en stund, tittade på rökelsen som långsamt brann ner, insöp naturen, lukterna, ljuden...
Innan vi lämnade kyrkogården gick vi ett varv. Kände mig gråtmild när jag såg alla gravstenarna med inskriptioner, handskrivna lappar, leksaksdjur, blommor, dikter till kaniner, katter, hundar, råttor, marsvin, hästar... De flesta gravarna ömt vårdade, medan andra fallit i glömska...
Ett annat par stod en bit bort och tömde en stor säck jord vid en grav, ryckte upp gamla vissnade blommor och planterade nya fräscha. Kanske en ritual de upprepar flera gånger om året?
Vet att jag också kommer att besöka Didis grav många, många gånger.
Vikten av ritualer och cermonier kan inte nog understrykas.
Dessutom är detta mors dödsdag. I dag var det exakt ett år sedan hon dog.
Ett värdigt sätt att hylla hennes minne.
Och Didis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar