Ännu en lång natt...

Natten var, rent ut sagt, en mardröm. Vaknade halv två. Magen i uppror och krampade. Kallsvettig av smärta stapplade jag ut i köket, tog en losec-kopia och vinglade tillbaka till sängen. Låg i fosterställning och kved i en halv timme i väntan på att tabletten skulle kicka in. Inget hände. Började bli desperat, nästan så att jag övervägde att ta en taxi till Sös-akuten, men stillade mig. Vet hur akuten ser ut så dags på natten. Jag skulle bli sittande fram till morgontimmarna innan någon stressad läkare hade tid för mig.

Jag som är inne på brott&straff-teorin, kände ändå inte att mina brott riktigt motsvarade graden av smärta som jag nu hade. Vad gör man? Så desperat och ensam som man kan känna sig kl två på natten, kan man nästan inte känna någon annan tid på dygnet. Alla sover, man vet det. Ingen hjälp finns att få, man vet det. Smärtan kommer att gå över, man vet det, men man orkar inte, kan inte, vänta. Man vill ha instant hjälp.

Aldrig går tiden så långsamt som på natten. Undrar varför det är så? Sekunderna, minutrarna, timmarna segar sig fram... Har man dessutom ångest, ont och andas stötvis, är det rena tortyren.

Gick upp igen. Jagades av smärtdjävulen, vandrade runt, runt i lägenheten, i jakt på något, vad som helst, som kunde hjälpa. Tittade på kökshyllan och hittade en flaska med örten Älggräs som L uppmanat mig att köpa. Hon kan massor om örter och läkande och säger att Älggräs är bra mot katarrer och magsår. Hällde upp en rejäl skvätt i ett glas vatten, drack och gick och la mig igen.

Och se där - efter bara några minuter släppte kramperna och jag kunde försiktigt börja andas normalt. Lyckades till slut också somna om.

När jag vaknade vid fem var det ljust och fåglarna sjöng. Gick upp, hämtade DN och tittade ut genom köksfönstret. Såg att kastanjerna hunnit slå ut. Små ljusgröna blad spirar.

Bäddade ner mig i sängen. Natten kändes med ens långt, långt borta, nästan som om den aldrig funnits, obefintlig på något sätt.