Så olika...

Så olika det är.
S och O ringer från Mykonos. Nyanlända på hotellet och har just satt sig på balkongen med varsin Amstel. 20 grader varmt och bouzoki hörs i bakgrunden. En vecka i ljuvliga Grekland.

Vad jag är avundsjuk. Varje år i 15 års tid har jag åkt till Grekland, vissa somrar till och med två gånger och ett år bodde jag där en hel säsong. Men denna sommaren blir det inget Grekland. Blir så ledsen när jag påminns om det, att jag helst förtränger det. Det är förstås mitt eget fel, kunde kanske dealat till mig en veckas ledighet från jobbet, men struntar i det. Dels för att det blir för stressigt att störta till min lilla ö, fem timmars båtresa från Aten och vara där så kort tid... Dels för är det ett sorts straff. Det låter lutheranskt, och är väl det också, men det ger mig på något märkligt vis en viss tillfredställelse att späka mig själv. Att undanhålla det jag vill ha, att inte få, att längta, men förgäves...

Tycker nog på något halvt omedvetet plan att jag inte förtjänar något bättre, så jag skippar semester och Grekland. Skippar också fester jag blir bjuden på, skippar middagsinbjudningar, skippar oftast att svara i telefon... Skippar Valborgseldar och fyrverkerier, fastän jag hör att de pågår just nu någonstans här i närheten... Skippar att vara med människor, skippar att skratta, skippar att ha roligt.

Önskar jag kunde landa. Önskar jag satt på en balkong i Grekland, med en Amstel i handen. Önskar att allt som är trasigt kunde repareras, bli helt och vackert igen.