Varför längtar vi så mycket?

"Varför längtar vi så mycket du och jag?
Längtan är nästan en form av fängelse."

Så skrev en väninna till mig häromdagen. Kan inte sluta tänka på det. Vad är det som gör att jag längtar så jag håller på att gå sönder? Som gör att jag inte kan fokusera på så mycket annat förutom under korta sekunder? Som gör att jag gråter i omklädningsrummet på badet, i tvättstugan eller i soffan med tv:n påslagen?

Varför kan jag inte bara vara smart och klok och "gilla läget"? Uppskatta det jag har och tänka att det kunde ha varit värre? Jag kunde ju varit sjuk, fattig, arbetslös, utan vänner, bostadslös...

Såg en dokumentär på tv igår. Om två personer som tappat minnet. Den ene var en man som inte mindes något om sitt gamla liv, inte ens sina föräldrar, om hur han var då, vad han tyckte om... Numera bor han ensam i en pendatiskt skött lägenhet med alldeles för många Pepsiflaskor i kylskåpet, eftersom varje gång han handlar, kommer han inte ihåg om han har Pepsi hemma eller inte. Han sa att livet ändå är OK, eftersom han inte minns sitt gamla. Han har ju inget att jämföra med...

Den andra personen var en kvinna som också tappat minnet i vuxen ålder. Hon däremot drabbades av ständiga depressioner och verkade förfärligt olycklig, fastän hennes snälle man friade till henne efter minnesförlusten och därmed valde att stanna kvar. Problemet är nämligen att hon minns delar av sitt gamla liv... Hon kan inte låta bli att jämföra och tycker att hennes liv nu känns overkligt...

Det är väl så det är. Man kan inte låta bli att jämföra med hur det var förut, eller jämföra med hur andra har det, och jämförelser gör oss olyckliga. Önskar jag kunde radera minnet av mitt gamla liv ibland. Det kanske skulle kännas lättare att leva nu i så fall.

Och kanske skulle jag då kunna skaka av mig den här overklighetskänslan som jag också har. En känsla av att inget är på riktigt... Varje dag beter jag mig som en robot - cyklar till jobbet, jobbar, skickar några sms och mail, cyklar hem, tränar, äter, lägger mig, ligger sömnlös i flera timmar innan jag äntligen lyckas sova... Det händer oftast inte särskilt mycket mer. Så livet känns overkligt - och tomt. "Är det här allt?" tänker jag ofta.

Därför längtar i alla fall jag.