Min far bryr sig inte om högtider, har aldrig gjort och kommer väl aldrig göra heller. Tror det hänger ihop med hans dödsångest. Han vill inte bli påmind om att åren rullar på och högtider har ju den effekten att man påminns... Tror han upplever sig som en ung man fast i en gammal mans kropp. Han fyller 80 om två år och hur vital han än är, både fysiskt och mentalt, hinner åldern ikapp honom och han kommer ju inte kunna leva mer än säg max tio år till. Och förmodligen inte ens det.
Så far ringer inte fastän det är påsk. Atlanten skiljer oss åt. Han bor där i USA i sitt stora hus med fru, flygel och fruktträd. Nu planerar de sin Marockoresa. På måndag bär det av. Känns märkligt att min far gör tusen mer saker än jag, som är hälften så gammal som han.
Han skulle bara veta hur dystert tomt mitt liv är. Säkert tror han att jag lever livets glada, att jag har fullt upp med jobb, vänner, fester, resor och olika projekt. Att jag förmodligen nästan aldrig är hemma, att jag är på studsande fot mest hela tiden...
Undrar hur han fick till det, egentligen. Han har ju lyckats få allt det han alltid velat ha: trygghet, stabilitet - och kärlek. Femte gången gillt. Och den här frun är faktiskt riktigt, riktigt bra - och älskvärd. Kallar mig för sin dotter och klappar pappa kärleksfullt på kinden och bryr sig inte ett dugg om hans lynniga humör och ändlösa utläggningar om USA:s utrikespolitik... Hon bara ler sitt blida leende, rör i de vegetariska grytorna och gnolar på någon melodisk sång från Kuba eller Sydamerika.
Men jag, jag sitter här och glor i min lägenhet. Tittar på de nakna kastanjeträden utanför mitt fönster och undrar om jag ska orka gå ut idag. Det är ju trots allt sol. Fast jag känner ingen större lust. Vart ska jag gå? Har jag något mål? Eller ska jag bara ta en planlös promenad?
Tänk om jag skulle berätta för far om hur allt är. Han skulle nog bli ledsen.
Fick bastning av S. Hon gillar inte att jag skriver att jag är en idiot.
"Du är ingen idiot. Du vill ha barn. Du vill älska. Du vill bli älskad. Du ångrar saker och tycker du gjort fel. Du känner dig ensam och missförstådd. Det är inga konstigheter. Det är mänskligt och händer alla."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar