Pilutta dig, livhelvete!

Jag erkänner - jag är trög.
Hundra tecken talar om för mig att jag ska klippa banden med omvärlden, ge upp och tyna bort i en kvav lägenhet. Men jag lyssnar liksom inte.

Tills nu, vill säga. Polletten har trillat ner. Äntligen. Så OK då, jag ger mig, jag ger upp. Vill inte livet ha med mig att göra, vill jag inte ha med det att göra, heller. Pilutta dig, livhelvete.

Så här... Tokstressad i morse, sprang omkring, förvirrad och oorganiserad som en yr och möjligen påstruken höna, försökte samla ihop mig själv och mina pinaler, samtidigt som jag skulle ha koll på tv- och radionyheter och möjligen hinna slänga ett öga i DN också. Ekvationen gick inte ihop, så jag lämnade hemmet för sent.

Cyklade med livet som insats Götgatan fram, blundade vid rödljusen och bad en stilla, men intensiv bön, att ingen bil skulle komma just då. Svetten lackade. Kom till Grand Hotel, uppför backen, drabbades av andnöd och blodsmak i munnen, men ignorerade det.

Tänkte jag skulle vara smart och cykla förbi macken på Strandvägen och pumpa luft i mina ganska platta däck. Fram med pumpslangen, tryckte till över bakdäcket. PANG! Så dog det däcket. Såg mig hjälplöst omkring, men självklart tittade alla, varenda en, åt ett annat håll och fullständigt ignorerade mig. Varför hjälpa, när man kan stjälpa, sin medmänniska?

Så jag drog min trasiga cykel med tung packning över halva Östermalm i desperat jakt på en cykelverkstad. Hittade slutligen en, som självklart var stängd, vad annars... Lämnade uppgivet cykeln där och galopperade vidare till jobbet. I samma stund insåg jag att jag tagit på mig att ha en prao den här veckan, en liten Emelie, 14 år gammal och nu satt hon säkert förvirrad, ledsen och ensam och väntade på mig...

Fick upp mobilen ur röran i väskan för att ringa till jobbet och be någon ta hand om flickan. Men självklart kom jag inte ihåg numret. Händer mig ofta nuförtiden. Glömmer, tappar bort, förlorar fokus...

Kom till Oscarskyrkan. Mitt på ett övergångsställe kollapsade jag. Bokstavligt talat. Vek mig som en vinkelhake. Magkramper av väldigt svår karaktär. Lyckades springa vidare, kallsvettig och oförmögen att andas ordentligt.

Till slut - jobbet och praktikanten. Jättebra första intryck med öppningsrepliken: "Hej, jag ska bara spy, kommer strax". In på toaletten, ner på golvet och hyperventilerade... Ut ur toaletten, sprang genom den långa korridoren till redaktionen och första mötet för dagen, tätt följd av praktikanten som undrade hur det stod till med mig. "Jo, jo, fint, bara lite slut, har stressat, ähh, blir bra snart.."

Efter mötet tillbaka in på toa och tittade på mig själv i spegeln. Det var ingen vacker syn. "Inse att något är fel på dig, djävla människa!" morrade jag till spegelbilden. "Men jag har inte tid, inte nu, jag måste hålla ihop till ikväll", svarade jag mig själv.

Imorgon har jag en tid hos företagsläkaren. Ska be om amputation av huvud och mage. Det blir inte mycket kvar av mig. Men jag lovar, jag har gett upp nu.

Pilutta dig, livhelvete.