Det syns inte utanpå.
Det är ganska fascinerande.
Man tror ju att folks olyckor ska vara visuellt synliga. Att misshandlade kvinnor alltid ska ha blåtiror, att pedofilutsatta jämt ska se mörka ut i ögonen, att kvinnor som fött ett dödfött barn ständigt ska gråta efteråt.
Så är det ju inte.
Kärlekssorg syns inte heller alltid, i alla fall inte hela tiden...
Ta dr Blogg, tex. Ja, jag kallar honom det, min vän som är en riktig bloggkonnässör och som tipsar och hjälper mig med diversa praktiska bloggrelaterade göromål. På ytan - glad och frejdig, pratar hav och resor och sticker då och då in dråpliga anekdoter om kända och okända...
Men, se där, kärlekssorg lurar bakom fasaden... Fortfarande. Och det har gått lång tid nu. För lång tid, kan tyckas...
Fast jag förstår honom. Tänker att tid är allt vi har. Tid att försöka läka. Och kanske en dag åter tro på kärleken, även om vi kanske inte hittar den Rätte eller Rätta igen. Men hoppet och tron vore bra att få tillbaka.
Jag unnar dr Blogg det. Och alla andra som drabbats av kärlekssorg, också.
2 kommentarer:
Doktor Blogg tackar för diagnosen! Den var på pricken. Jag ser för övrigt fram emot den där utlovade middagen!
Det är bara sorgligt att vi är så många olyckliga...
Middagen kommer, så fort jag börjat äta igen och orkar laga mat.
Skicka en kommentar