"Det finns inga monument"

E var här och lämnade vår gemensamt inköpta säng till mig. En jättefin säng med skönt ryggstöd, perfekt för bokläsning sena kvällar... Det var snällt av honom. Sängramen kom i olika delar och stod lutad mot väggen i sovrummet ett par dagar. I det skicket bekom den mig inte.

En dag bad jag hantverkar-Mats montera upp den och fick en chock när jag kom hem från jobbet sent om kvällen. I sovrummet stod den där, i all sin glans, som ett monument över mitt och E:s kraschade förhållande. Jag satte mig på sängkanten och minnena sköljde över mig. Jag mindes när vi köpte sängen i den där möbelaffären i city... Och när den monterades upp i vårt gemensamma sovrum, i vår fina gemensamma lägenhet... Jag älskade sängen, ja, hela sovrummet med glittertavlan på väggen och utsikten över kanalen från fönstret. Det var en bra tid. En trygg tid. Sängen blev ett monument över något gott, något stabilt i en svajig tid...

Där den nu står, känns den inte lika bra längre. Visst, skön att sova i, för all del. Men minnena som gör sig påminda är jobbiga att hantera. Jag sa det till E i telefon och han sa att det inte finns några monument. Men om jag inte ville behålla sängen, fick jag göra vad jag ville med den.

Finns det inga monument? Nej, det är klart... Inte ens triumfbågen är väl egentligen, om man tänker efter, ett monument över döda soldater. Inte heller muren i Khao Lak där alla foton över de döda i tsunamin hänger... Det är vad vi gör statyer, murar, gravstenar - och sängar till... Monument blir de först i ens eget huvud. Men mitt huvud tycks krylla av monument. Vet inte om det bara är jag, men för mig finns det tusen och en saker som jag betraktar som monument över svunna goda - eller dåliga - tider.

Foton på döda älskade, sängar, böcker, lappar med handskrivna små meddelanden från E, nallebjörnar, Didis leksaker och värmedyna, statyn på Hermes i mitt köksfönster, mormors finservis, mammas handväska i garderoben, en ful liten tomtegubbe som jag fick av väninnan C, en picknickkorg jag fick av vännerna när jag fyllde 30, jätteväxten jag fick av väninnan M innan hon flyttade till Frankrike för 15 år sedan... De tar aldrig slut. Vart jag mig än vänder, finns de där. Monumenten över svunna tider. Goda och dåliga.

Önskar att jag kunde skapa nya monument som symbol för kommmande - förhoppningsvis goda - tider.
Att sängen i sovrummet kunde omvandlas och kännas god istället för ond.

"Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon."
Marcel Proust