Vad man ser, är vad man tror...

Det sägs att clowner är sorgliga människor. Ändå skrattar barn och vuxna och pekar förtjust när de rödnästa snubblar in i cirkusmanegen i sina alldeles för stora skor och illasittande byxor. Om det är sant, att clowner gömmer sin sorgsenhet bakom en flinande mask, måste de ha världens sämsta jobb.
Men så tänker jag att vi är många som bär masker och människor omkring oss förstår inte alltid att vi försöker dölja vad vi egentligen känner. Inte alltid av hänsyn till andra, lika många gånger av hänsyn till oss själva, för visar man ärligt hur man känner, får det konsekvenser. Konsekvenser som man inte alltid orkar ta...
En vän sa till mig för ett tag sedan, efter att vi skrattat tillsammans åt en ganska larvig komedi på bio: "Du verkar ju ganska glad, trots allt. Du måtte verkligen ha kommit över det..." Ville inte såra honom, så jag sa inte att jag blev väldigt ledsen - och irriterad - över det han sa. Bara för att det inte syns, för att jag håller igen och ler, fast inte alltid med ögonen, så tror människor att allt är OK. Vad man ser, är vad man tror...
En väninna berättade om ett besök i en affär som gjorde henne så ledsen, för gamla, sorgsna minnen dök plötsligt upp. Av hänsyn till sin omgivning höll hon dock igen, ville inte börja storgråta bland handdukar och lakan och kunder och riskera att genera andra. Så hon höll andan och lät tårarna komma först när hon hunnit ut på gatan. Hon förstår vad jag menar. Bara för att hon ser rosig och pigg ut och ler, fast inte alltid med ögonen, tror folk att hon kommit över det värsta, att livet börjat återvända och att hon snart är tillbaka på banan igen.
Fast så är det ju inte. Förstås. Att komma tillbaka efter kriser, trauman och livsomvälvande händelser, sker inte på en kafferast.
Jag tycker det borde räcka att människor ställer sig frågan: "Vad har denna person gått igenom den senaste tiden?" Är man någorlunda empatiskt lagd borde väl svaret inte bli: "Eftersom jag ser att hon ler, betyder det att hon är glad". Eller?
Visst, människor vill väl att man ska må bra, och förändringar är inte populära. Helst ska allt vara som det alltid varit, ingen ska någonsin förändras och allt ska vara sig likt.
Well. I´ve got news for you.
Sanningen är den att allt liv är rörelse. Det pågår en ständig förändringsprocess, men ibland går det fortare än andra gånger, men det rör sig oavbrutet, non stop.
Celler byts hela tiden ut i våra kroppar, nya tillkommer. Nya tankar föds, andra dör. Alltså är den person jag möter i spegeln nu, inte samma som igår, som för ett halvår sedan, som för tio år sedan. Och den jag möter i morgon, är definitivt inte samma som idag.
Jag vill bli sedd, mött och omfamnad av min omvärld. Men framför allt vill jag bli förstådd. Jag vill inte att människor ska vara så ytliga, att mitt leende lurar dem att tro att allt är OK, att jag borstat av mig dammet och vandrat vidare, något tilltufsad måhända, men i stort sett oförändrad.
Vad man ser, är långt ifrån vad man vet.