En fråga om tid...

Jag var på språng på Fjällgatan, på väg till Ersta Sjukhus. Som vanligt alltid ute i sista minuten, rusandes fram och hoppandes över modd och slask. En äldre fetlagd herre ställde sig i vägen för mig och sa vänligt: "Ha inte så bråttom!" Det fick mig fullständigt ur fattning och jag fick titta ner i gatan så att att han inte skulle se att jag började gråta.
In på sjukhuset, hiss b, plan fyra, till höger. Syster Ann och frågeformulär, stick i armen och koll av hjärtat. Handdator med mer frågor och information om folkhälsoundersökningen som jag deltar i. Syster Ann lämnade rummet och jag stirrade ut genom fönstret på gråvädret och fortsatte gråta. "Ha inte så bråttom". Det är ju just det som är mitt problem. Jag har för bråttom. Tror att mitt liv ska ta slut imorgon och rusar fram i 180, med ständig hjärtklappning och sömnproblem.
Jag vet ju det. Jag blir stressad av andra som går för långsamt, pratar för långsamt, tänker för långsamt, läser för långsamt, fattar för långsamt, tar för lång tid på sig att fatta beslut... Fnyser åt människor som behöver mer än 4 sekunder på sig att svara ja eller nej på en fråga, oavsett dignitet.
Jag gör mina meditationsövningar - snabbt och effektivt och är duktig på att instruera andra hur man gör. Så yogar och qi gongar jag, felfritt och duktigt, och lär gärna ut till andra. Jag går på NLP, Neuro Linguistic Programming, en sorts hypnosterapi, och Anders, min terapeut, försätter mig i trance, och där kan jag ju inte kämpa emot, så det fungerar. Men... Några dagar senare är jag mitt vanliga, stressade jag.
Det är en förbannelse. Det är faktiskt det.
Allt går för fort för mig. Jag minns när jag pluggade journalistik och en av mina lärare lämnade tillbaka några artiklar jag skrivit - utan anmärkningar. Men, han sa: "Du har det för lätt, du behöver inte kämpa som de andra. Det är en gåva. Men du slarvar. Jag ser att du stavat fel på flera av de intervjuades namn. Petersson med två t när det ska vara ett, tex... Mitt råd är - ta det lugnt..." Ni ser, redan där... Och det var 20 år sedan...
Fast faktum är att om jag backar tillbaka ännu längre i tiden var jag likadan som barn. Alltid uppe tidigt, tidigt, ville inte sova, hade alltid saker på gång, satt sällan och bara hängde som de andra gjorde... Som tonåring pluggade jag stenhårt, gick med i ett politiskt ungdomsförbund, började hålla torgmöten, blev invald i förbundsstyrelsen, satsade en stor del av min fritid på politiken - och upptäckte samtidigt ämnet killar som upptog resten av min lediga tid, samtidigt som jag gick ut gymnasiet med bra betyg... Det där med att hänga på flippercafé med polarna har liksom aldrig legat för mig. Alldeles för rastlös för det.
När mamma varit sjuk i flera år i cancer och drastiskt blev sämre, bestämde jag mig en natt när jag satt vak vid hennes sjukhusbädd i Borås, att jag måste flytta henne till Stockholm. Stackars mamma, jag är rädd att jag stressade henne till beslut. Jag är än i dag inte säker på om jag gjorde rätt. Jag vet att jag ganska burdust körde över henne. När hon tvekade och jag hade ringt Stadsdelsförvaltningarna i Stockholm och snabbt insett att det var flera års väntetid för en plats på ett hem, bestämde jag att hon måste köpa en lägenhet. Och eftersom hon var sjuk, trött och i Borås gick jag själv på visningar och fattade beslutet, helt på egen hand, att tvårummaren i Skarpnäck skulle vara bra för henne och bjöd, utan hennes medverkan på lägenheten. Mor hade inte mycket att säga till om. Hon suckade uppgivet, lät sig flyttas ifrån trygghet och vänner till anonymiteten i Stockholm... Ett år hann hon bo här innan hon dog. Ett år och tre dagar...
Samma sak hennes sista natt i livet - jag satt och skrev på hennes dödsannons, ens innan hon slutat andas...
Och samma dag hon dog var jag manisk och handlingskraftig.
Och veckan efter lämnade jag E, med samma beslutsamhet. Utan förklaring, utan eftertanke...
Nu, drygt nio månader senare, sitter jag här, i min förbannade soffa, i min nya lägenhet, i mitt nya, ensamma liv, och undrar varför i fridens namn det tog så lång tid att lära mig. Och varför jag fortfarande inte är fullärd...