Borta, men inte glömda...

Igår var jag på minnesstund i kapellet på Södersjukhuset. P och A fick missfall - i femte månaden. A tvingades föda fram den döde pojken under svåra förlossningsvärkar. Jag skulle blivit gudmor och var därför inbjuden till cermonin, tillsammans med den närmaste familjen. Prästen pratade om att Gud öppnar sin famn för alla döda små barn och att barnen får leka hos honom. Provocerande sak att säga till föräldrar som just mist sitt barn. Sitt förstfödda barn.
Tänker att döden är provocerande i vilket fall som helst, utan att man behöver slänga ur sig klyschor.
Det är provocerande att J, en blott 28-årig man, dog i tsunamin. En 28-årig man med solsken och kärlek i blick. En man som lämnade efter sig sin flickvän, sina bröder, sina föräldrar, sina många vänner. Som hade hela livet framför sig och som var otåligt levnadsglad.
Men det var också provocerande att min mamma dog i cancer förra sommaren, 71 år gammal. Hon som skulle rest så mycket nu när hon var lycklig pensionär, hälsat på så många vänner - och kanske till och med flyttat tillbaka till USA, där hon trivdes allra bäst.
Jag får ingen rätsida på det hela. Känner mig mest provocerad, som sagt. Kan inte finna någon mening med döden; oavsett vid vilken ålder den inträffar, känns den fel och orättvis.
Hade svårt att sova i natt. Bilder av den lille, för tidigt födda pojken fanns på näthinnan. Liksom hans förkrossade föräldrar.
Att gå till jobbet i morse kändes tungt. Tungt och oväsentligt. Borde man inte göra viktigare saker med sitt korta liv? Vara med den man älskar, med sina vänner, göra något gott för andra...? Så att den dag man dör, kan man dö med förvissningen att man sugit ut det bästa av livet och inte skjutit upp något väsentligt till morgondagen?