Omhuldad och verbalt omkramad

Det rasslar i min inbox. De mest söta och stödjande mail från vänner som jag inte hört ifrån på länge - och från sådana jag mailar regelbundet - skickas till mig. Anledningen är min blogg.
Kära någon, jag känner mig väldigt omhuldad och verbalt omkramad, men också lätt misstänksam. Vadan detta? Tror plötsligt alla att jag är suicidal och står redo att kasta mig ut från närmaste skyskrapa? Det vill jag i så fall här och nu dementera.
Givetvis inte.
Jag vet hur lätt livet kan ta slut när man minst anar det och jag är inte den som själv vill bestämma när mitt är till ända.
Däremot går jag igenom en tuff period just nu, och har så gjort en längre tid. Och det är tungt, vemodigt och deppigt och jag är oroad över hur framtiden kommer att se ut. Mest av allt är jag rädd att inte hitta någon riktigt bra anledning att le och skratta igen, ingen vill ju leva i ständigt gråväder där allt bara lunkar på i en tjock dimma, utan ljus i sikte.
Så fortsätt gärna skriva och ringa till mig. Som ni väl har förstått, behöver jag omge mig med mycket bomull, fluff och duntäcken, så mer sådant.
Och - be good. And if you can´t be good, be careful.