...................Love is the answer....................

Plötsligt bara händer det. Proppen lossnar och goda saker forsar över en. Det känns omtumlande för det var så länge sedan sist, kan faktiskt inte på rak arm minnas när det hände senast. Nu sitter jag här i min soffa och försöker smälta, är förmodligen i chock fortfarande, eftersom jag inte känner särskilt mycket, är mest blank och tom. Men jag är väldigt glad, egentligen. Jag börjar i takt med att vårsolen tittar fram också skönja en stig som känns lockande att gå på, som verkar leda någonvart i en riktning dit jag faktiskt vill. Det är samtidigt lite läskigt, men läskigt på ett bra sätt, det pirrar förväntansfullt i magen och jag känner en lättnad över att slippa famla i mörker och sakna en mening med att kliva upp om morgnarna.
Jag har alltså fått ett nytt jobb i höst som redaktör på ett program som jag tidigare bara drömt om att få arbeta med. Det är en overklig känsla att vara efterfrågad. I den bransch där jag jobbar, får man ytterst sällan uppskattning och beröm, så att någon på fullt allvar uttalar att de vill ha ens tjänster, skriva kontrakt och ge en betalt, känns nästintill bisarrt.
Och som om det inte skulle vara nog så har en annan dröm, samma dag gått i uppfyllelse - en lokal i Gamla Stan, tillsammans med två kollegor. Den är overkligt pittoresk, huset är som från en filmkuliss från 1800-talet. Och eftersom vi är tre som hyr in oss på lördagar, blir priset överkomligt.
Och som om det inte skulle vara nog, fick jag nästan samtidigt reda på att jag om bara några veckor förflyttas tillbaka till min gamla favoritredaktion, där alla är snälla och tempot humant, och får stanna tills det andra jobbet börjar 1 augusti. Så jag slipper vantrivas i den stora gruvan med de andra uppgivna och sönderstressade slavarna. Det är en skänk från ovan, jag säger det...
Och som om det inte skulle vara nog, stövlade de estländska hantverkarna in i min lägenhet idag och gjorde klart det sista - en montering av en duschkabindörr som jag väntat i fyra månader (sic!) på... Det är sjukt snyggt i mitt badrum nu. Att ryta ifrån lönar sig. Jag borde gjort det mycket tidigare...
Men.
Det finns ett men, det gör det alltid....
Immunologen och författaren Sanna Ehdin sa på sin föreläsning på Rival i onsdags att man inte får skjuta upp att leva, man måste leva nu, inte vänta på det perfekta livet, den perfekta karriären, den perfekta ekonomin, den perfekta resan, det perfekta barnet, den perfekta mannen eller kvinnan... Jag tog till mig det, vad annat kan kunde jag göra? Hon har ju rätt.
Men, det är här menet kommer in i bilden. Det funkar inte fullt ut. Jag kan inte riktigt, riktigt fullt ut glädjas åt allt det positiva som händer... Glädje till en viss gräns, absolut, ja. Men. Inte rakt igenom, in i hjärtat, genom hela min kropp...
Det fattar något stort och viktigt. Det viktigaste av allt... Som John Lennon sjöng: "Love is the answer and you know it for sure."