Armageddon... typ... nästan.

I dag träffade jag Amelia Adamo. Skulle göra ett jobb om tidningar för mappies - Mogna Attraktiva Pionjära Personer, alltså 55+are. Kvinnan var förtjusande professionell. Klädd i rosa, fiffad i håret och med en mobil som spelade toreadormusik tog hon emot i Bonnierhuset och jag bestämde mig snabbt för att inta en lika professionell hållning tillbaka. Det höll i ca 7 minuter. Det vill säga lika länge som den bandade intervjun pågick. Så långt, allt väl. Hon frågade innan intervjun hur långa jag önskade att hennes svar skulle vara. Jag svarade skämtsamt "14 sekunder", eftersom alla tv-journalisters våta dröm är innehållsrika citatliknande svar på just 14 sekunder. Och människan besvarar alla mina frågor med typ 14 sekunder långa svar... Det är faktiskt ganska läskigt. Redan där borde jag hört polissirenarna och sett de röda brandbilsljusen... Men. Jag är inte så smart som jag tidigare trott.
Efter intervjun småpratade Amelia med mig medan fotografen gick runt och tog sina bilder. Hon var vänligheten själv, de bruna ögonen naglade fast mig och hon hon rörde vid mig då och då med sin Dyrberg och Kern-prydda hand. Tilliten växte och jag slappnade av. Efter typ två minuter kom frågan om hur gammal jag är, helt apropå. Jag svarade lydigt som en överdresserad pudel: "39". Hon frågade raskt vidare om man och barn. Jag svarade sanningsenligt nej och nej. Och så fortsatte hon med frågor om min familj. Jag drog min sedvanliga historia om min mor som dog i cancer förra året, min adopterade (och alltså därmed släktlöse) far som fyller 80 och min separation från E. Så fortsatte frågorna snabbt:"Då är ju du ett enda-barn, hur hanterar du det?", "Varför tog det slut med E?", "Skulle du vilja bli ihop med honom igen?", "Vad tycker han?", "Vill du inte ha barn?", "Kan du tänka dig att skaffa barn med en ny bekant som du inte känner så väl eller är du noga med genkontroll?" Ja, ni hör ju... Men jag gick rakt i fällan. Och värst av allt - jag borde förstått vad som pågick - jag gör ju exakt samma sak när jag vill få intervjupersoner att babbla; skapar förtroende, delar med mig lite lagom av mig själv, berör, är deltagande, hummar och nickar...
Men Amelia är skickligare, jävligt mycket skickligare. På loppet av ungefär tre minuter hade hon fått ur mig allt elände som drabbat mig de senaste åren... Och hon gjorde det fjäderlätt elegant. Och jag, som borde veta bättre, pratade på som en full papegoja. Oändligt glad och rörd över att ha blivit sedd. Av Amelia Adamo...
Hon avslutade sitt korsförhör, vilket jag inser nu, åtta timmar senare hemma i soffan med ett glas rött, är precis vad det var, med några riktiga k-pistfrågor:"Men om du vill ha barn, varför skaffar du inte det?" Jag svarade som en dumidiot att jag vill inte ha barn med vem som helst hur som helst, utan med en viss person. "Men varför ringer du inte bara upp honom och frågar om han vill bli far till dina barn?" Jag blev mer och mer nervös och pressad av de privata frågorna. Men vad gör man när det är Amelia "Sveriges tidningsdrottning" Adamo som håller kniven mot ens strupe? Man svarar som ett efterblivet får; snällt och lydigt. "Tryck in honom i ett hörn och se till att bli gravid", var hennes tips. "Din klocka tickar!" Med torr mun frågade jag om jag i så fall skulle hälsa från henne, och hon svarade självsäkert "Ja, gör det!" Så delade hon systerligt med sig lite om sina egna osäkerhetsproblem, utseendekomplex och nojjor över att bli så exponerad på nya tidningen M:s framsida. Sa att hon inte kan sova om nätterna, var tvungen att ta en sömntablett natten till idag och att magen tvingade henne att bosätta sig på toaletten med DN:s kulturdel... ("Fördelen är i och för sig att man får platt mage rasande snabbt!") Med andra ord, betydligt mer information än vad jag önskade...
Så avslutade hon det hela med att titta medlidsamt på mig och säga: "Nåja, du är söt, smal och vackert klädd, du skulle kunna hitta en spermadonator på krogen..." Sönderboxad och matt stapplade jag ut på Kungsgatan med en obehaglig känsla i magen. Det kändes inget vidare att Sveriges främsta damtidningsmakare hade hela min historia i sin hand. Inte för att den är så överdrivet intressant, men... Ja, ni fattar, jag kände mig exponerad och avklädd, och som en komplett idiot som lät mig förföras till att fläka ut de mest privata saker - bara för att jag blev sedd. Av Amelia Adamo.

ps. Till Amelias försvar kan jag dock säga att hon känner E:s föräldrar och eftersom hon raskt fick ur mig att jag varit sambo med deras äldste son, väcktes naturligtvis hennes intresse och därav anledningen till frågebombaderingen. Och i ärlighetens namn, för jag vill verkligen alltid försöka vara ärlig, var det bra att hon ställde frågorna på sitt rättframma sätt. I någon intervju har hon sagt att hon har två stora sorger i livet - den ena att hon inte skickade tillbaka gamla mamman till Italien och lät henne dö där. Den andra att hon inte skaffade fler barn... Så det är klart att hon peppar andra att göra det hon själv valde bort.