Att förlora en vän

Igår fick jag avliva min katt. Jag vet inte om ni är kattvänner och har erfarenhet av att fatta sådana beslut.
Låt mig bara säga att för mig var det fullständigt vidrigt.
Didi, min nästan 20-åriga katt har varit med mig hela mitt vuxna liv. Alla pojkvänner genom åren har träffat henne, alla mina vänner har haft en relation till henne och framför allt har hon för mig varit en kär kompanjon, en sister-in-arms, en lojal kämpe som alltid stött sin matte och älskat mig mest av alla (nåja, jag var väl i ärlighetens namn en trogen undersåte som lätt lurades att uppfylla alla hennes önskningar).
I mitt liv har det alltid gungat ordentligt. Stabilitet och kontinuitet har aldrig riktigt varit min grej. Men när det blåst som värst, när en relation åter tagit slut, ett jobb upphört, jag flyttat igen, mor dött i cancer, så har det varit en sak som alltid, alltid varit där. Och det var just Didi. Och hon gav mig en känsla av att jag hade en röd tråd i mitt liv. En tråd jag alltid letat efter och försökt skapa, men alltid misslyckats med. När jag tittade på henne, där hon låg i mitt knä, tillgivet tittande upp på mig, då kände jag ändå något sorts lugn.
Men i tisdags när jag kom hem från jobbet anade jag oråd. Jag såg att hon mådde illa och var hängig och när hon försökte dricka, men inte kunde, förstod jag att nu var det kört. Hennes redan hårt anstränga njurar hade förmodligen helt lagt av.
Hela natten låg jag på golvet brevid henne i badrummet. Av någon anledning ville hon nämligen ligga just där. Flera gånger la hon tassen på mig och vid ett tillfälle kom hon och la sig tätt intill. När jag vid femtiden på morgonen, stel efter att legat hårt och i samma position, gick och la mig i sängen, kom hon efter och hoppade till min förvåning upp sängen (något hon inte gjort på över ett halvår) och låg sedan stilla i flera timmar.
När jag gick upp på morgonen tittade hon på mig och följde mig vart jag gick. Det var som om hon ville ha hjälp, ville be mig om något... När man levt så nära sitt djur som jag gjort under så många år känner man det väl. Och det var en förändring i hennes sätt att se på mig och vara mot mig. Jag är helt säker på att att hon ville be mig om hjälp och förstod att jag skulle kunna ge henne det.
Efter ett par timmar fick jag äntligen tag på min veterinär som gav mig en tid samma eftermiddag. Hela dagen låg vi tillsammans i vardagsrummet, hon i fåtöljen, jag i soffan. Då och då gick hon upp, men ramlade på golvet, så jag fick lyfta upp henne.
Jag höll om henne, pratade med henne, berättade för henne vilken fantastisk katt hon alltid varit, hur kul och speciell hon var, hur mycket roligt vi haft tillsammans och hur smart och bra hon alltid varit - och anpassningsbar, flexibel och alltid, alltid sin egen.Timmarna gick och det kändes som ett dödsvak. Skillnaden var bara att jag visste exakt hur många timmar hon hade kvar i livet. När jag satt vid min mors sjukhusbädd visste jag inte om hon skulle dö om en timme, om ett dygn , nästa vecka eller om en månad. Men känslan var den samma. Så många tankar och minnen och funderingar, glädje blandat med sorg. Och själviska tankar om hur ensam jag skulle bli...
Vid halv fyra-tiden kom E, mitt ex, och körde mig till veterinären. Veterinärens fru tog emot i väntrummet och gav Didi en snabb blick och sa "Ja, visst är det dags". Allt brast för mig och jag stortjöt med Didi insvept i en rosa tröja i min famn. E höll om mig och efter ett tag kom veterinären själv och nickade att vi skulle komma med. Didis framben rakades och en nål kördes in. Hon låg så fint i min tröja och jag höll armarna om henne, medan jag kände hur kroppen slappnade av och hon somnade in. Några muskelryckningar senare var allt över. Veterinären kollade hennes hjärta och lämnade sedan rummet. Jag stod kvar länge, länge och klappade och viskade i hennes öra. Ville att hon skulle veta att det varit en förmån att fått ha henne hos mig så länge och att hon alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta.