Målet är ingenting, vägen är allt...

Gode vännen D mailade igår. Han kände det som om jag exponerade mig väl mycket på bloggen. Tänkte på det en bra stund. Är det så? Allt är förstås relativt, men jag bestämde mig för att jag tycker det är lagom mycket exponering. Syftet med bloggen är ju egentligen bara att skriva av mig och det verkar fungera bättre än en vanlig dagbok. Och någon slags barriär har jag ju, integritet är viktigt, men det jag skriver, vartenda ord, står jag faktiskt för. Jag orkar inte vara rädd för ord. Mina ord är min borg. Om jag inte säger hur det är, egentligen, hur ska jag då kunna bli mött och förstådd? Ens av mig själv? Många av oss, tror jag, stannar aldrig upp, sätter oss inte i soffan och stirrar rakt ut i timmar och tänker efter, ordentligt. Man har så bråttom, man är rädd, man vill inte veta... Hellre distraherar man sig med jobb, aktiviteter, vänner, fester, krog och öl... Inget fel i det - bara man inte glömmer sig själv, glömmer att tänka efter vad vad man behöver - och hur man ska ge sig själv det och inte glömmer bort att utvecklas, så att man inte stagnerar...
Min far sa alltid till mig, när jag var liten och klagade över att jag inte hade tid att ta altflöjtlektioner, att "så mycket tid som du har nu, kommer du aldrig att få igen". Hur rätt hade han inte? Numera får man slåss för att få egentid, tid som går ut på att checka av sig själv - kolla läget och styra upp saker eller försöka hitta rätt spår om man tappat bort sig...
Kontentan av det här - våga vara ärliga, vi har inget att förlora på det och våga ta oss tid för oss själva för att försöka hitta någon slags mening med allt.
Som Robert Broberg sjunger: "Målet är ingenting, vägen är allt...!"