Bomull, fluff och duntäcken...

Jag har en granne som heter Mildred. Hon bor i lägenheten ovanför mig och vi träffas flera gånger i veckan på gatan utanför vårt hus. Hon är alltid på gott humör och tar sig tid att småprata och säga några rara ord. Jag känner inte direkt Mildred, men hon utstrålar vänlighet och hennes ögon är varma. När jag ligger i min säng hör jag henne då och då när hon går omkring. Ibland har hon sina barnbarn på besök och de springer omkring och skrattar. Mildred har flera gånger bett om ursäkt för sina spralliga släktingar, men jag har alltid varit snabb med att svara att det gör absolut ingenting. Mildred och hennes anhöriga ger mig en känsla av trygghet.
Och trygghet är en bristvara i mitt liv. Vissa dagar mer än andra. I dag var en sådan dag. Kände mig hudlös på jobbet och kom på mig själv med att hålla andan hela tiden. Hade bestämt mig för att ta ett snack med min närmaste chef om hur jag egentligen mår. Var darrig och lätt illamående när vi satt mitt emot varandra och jag försökte förklara att jag känner mig vilsen, förminskad och - otrygg på redaktionen. Hon tog det bra, men jag misstänker att det är utanför hennes kontroll att göra något. Men nu vet hon i alla fall.
Så skulle jag göra ett inslag om sänkta tandläkarpriser och kände mig skakig när jag intervjuade tandläkare och patienter. Börjar tappa självförtroendet totalt. Känns som jag inte klarar av ens de lättaste jobb numera, inte utan en kraftansträngning, i alla fall. Visade det färdiga inslaget för redaktören, en skäggig man som jag tycker verkar rätt så argsint, men han hummade bara och sa att det var utmärkt. Kände mig enormt lättad - och lite, lite tryggare.
Så ringde min vän P-E från Oslo. Har inte hört ifrån honom på evigheter. Han hade läst min blogg och ville ringa och säga det och kolla hur jag mådde. "Glöm inte att ta hjälp av dina vänner när du har det jobbigt", förmanade han. Återigen en liten sjungande känsla av trygghet i mitt bröst. Nu är dagen snart slut och det känns faktiskt något lite lättare än det gjorde imorse. Kanske bara en gradskillnad, men ändå... Bara det att jag tog mig igenom dagen utan att haverera, känns ganska bra.
En sak har jag kanske börjat förstå med åren - trygghet är inte att förakta. Den behövs, för själen mår bättre inlindad i bomull, fluff och duntäcken, än naken och frusen på en spikbräda.