Det finns en myt om att livet är hyfsat okomplicerat. Visst, små missräkningar och törnar, det ingår, men på det stora hela ska livet levas lätt leende. Min väninna V är en klok kvinna som tänkt till om det mesta. När vi var ute och promenerade häromsistone sparkade hon surt på nerfallna istappar och beklagade sig över rökförbudet som tvingat henne att bli en asocial pariadrabbad varelse. Hon fräste att hon blivit lurad i snart 50 år. För i snart 50 år har hon varit övertygad om att det varit grava fel på henne som inte tycker att livet är så jävla lattjo, att det snarare är undantag än regel då hon vaknar med ett leende, för oftast är livet mest tufft, sorgligt och asjobbigt, helt enkelt. Hennes tes är att vi proppas fulla med myten av det Underbara Livet som är så himla fantastiskt, rikt och skojigt. Vi stackars olyckssystrar och olycksbröder som inte passar in i den mallen, som pendlar mellan antidepressiva, gråtsessioner i sängen och ältande med vännerna, vi är ständigt beredda att slänga in handduken och be de snälla farbröderna med vita rockar och stora sprutor att komma och hämta oss. Nu, när hon förmodligen levt mer än halva sitt liv, klickade det äntligen till i hennes trasiga hjärna, och det slog henne att det är precis tvärtom! Det är vi osaliga, olyckliga, bittra och förvirrade individer som är de normala. Det är faktiskt vi som har rätt och Carola-typerna med fanatiskt glittrande religiösa ögon som är undantagen! Och när man tänker på det - vem var det som sa att livet är så enkelt? Var kommer det ifrån, egentligen?
Lika lite som man kan tro på det utan bevis, lika lite kan man väl tro på Jesus, påskharen eller aprilhäxan utan bevis. I alla fall kan inte jag det. Jag vill ha bevis först. Sedan kan vi börja diskutera. Men eftersom myten om det Goda Livet bara rullar på utan att någon ifrågasätter det, tänker jag i alla fall be att få kliva av. Nu går jag, och V, och säkert fler som också tänkt till, mot strömmen och sätter ner foten. Det får faktiskt vara bra nu. Det är inget fel på oss. De som äter antidepressiva, kan slänga dem på en gång, vi andra som bara ifrågasätter vårt beteende och till och med vår existens, kan sluta med det.
För nu är det avslöjat - skrönan om det leende lätta livet har fått sitt slut. Sanningen är uppenbar - livet är inte en rak motorväg med mitträcken och viltstängsel, utan en slingrande grusväg, full med gropar och återvändsgränder och vi kasar ner i diket titt som tätt, vi blir påkörda och älgar springer rakt framför oss i skymningen och vi sladdar och krockar ibland. Det är ett helvete att köra på den här vägen. Men ibland, då och då, stannar vi till när vi ser solen på väg upp mellan träden eller upptäcker ett rådjurskid med sin mamma som står och betar. Det är de stunderna som gör det fint att vara vid liv, men de tillhör undantagen. De som påstår något annat, har faktiskt fel.
Det finns en myt om att livet är hyfsat okomplicerat. Visst, små missräkningar och törnar, det ingår, men på det stora hela ska livet levas lätt leende. Min väninna V är en klok kvinna som tänkt till om det mesta. När vi var ute och promenerade häromsistone sparkade hon surt på nerfallna istappar och beklagade sig över rökförbudet som tvingat henne att bli en asocial pariadrabbad varelse. Hon fräste att hon blivit lurad i snart 50 år. För i snart 50 år har hon varit övertygad om att det varit grava fel på henne som inte tycker att livet är så jävla lattjo, att det snarare är undantag än regel då hon vaknar med ett leende, för oftast är livet mest tufft, sorgligt och asjobbigt, helt enkelt. Hennes tes är att vi proppas fulla med myten av det Underbara Livet som är så himla fantastiskt, rikt och skojigt. Vi stackars olyckssystrar och olycksbröder som inte passar in i den mallen, som pendlar mellan antidepressiva, gråtsessioner i sängen och ältande med vännerna, vi är ständigt beredda att slänga in handduken och be de snälla farbröderna med vita rockar och stora sprutor att komma och hämta oss. Nu, när hon förmodligen levt mer än halva sitt liv, klickade det äntligen till i hennes trasiga hjärna, och det slog henne att det är precis tvärtom! Det är vi osaliga, olyckliga, bittra och förvirrade individer som är de normala. Det är faktiskt vi som har rätt och Carola-typerna med fanatiskt glittrande religiösa ögon som är undantagen! Och när man tänker på det - vem var det som sa att livet är så enkelt? Var kommer det ifrån, egentligen? 
Lika lite som man kan tro på det utan bevis, lika lite kan man väl tro på Jesus, påskharen eller aprilhäxan utan bevis. I alla fall kan inte jag det. Jag vill ha bevis först. Sedan kan vi börja diskutera. Men eftersom myten om det Goda Livet bara rullar på utan att någon ifrågasätter det, tänker jag i alla fall be att få kliva av. Nu går jag, och V, och säkert fler som också tänkt till, mot strömmen och sätter ner foten. Det får faktiskt vara bra nu. Det är inget fel på oss. De som äter antidepressiva, kan slänga dem på en gång, vi andra som bara ifrågasätter vårt beteende och till och med vår existens, kan sluta med det. 
För nu är det avslöjat - skrönan om det leende lätta livet har fått sitt slut. Sanningen är uppenbar - livet är inte en rak motorväg med mitträcken och viltstängsel, utan en slingrande grusväg, full med gropar och återvändsgränder och vi kasar ner i diket titt som tätt, vi blir påkörda och älgar springer rakt framför oss i skymningen och vi sladdar och krockar ibland. Det är ett helvete att köra på den här vägen. Men ibland, då och då, stannar vi till när vi ser solen på väg upp mellan träden eller upptäcker ett rådjurskid med sin mamma som står och betar. Det är de stunderna som gör det fint att vara vid liv, men de tillhör undantagen. De som påstår något annat, har faktiskt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar