Våga vara kvar

Fick ett tänkvärt svar på mitt senaste inlägg från en väninna. Hon skriver bland annat:

"Det är så lätt att tänka att allt är meningslöst om vi inte fyller livet med allt som vi är vana vid, fyller vår tid med allt det som "vanliga människor gör", med rutiner och måsten. Men min känsla är att mitt i denna meningslöshet, om jag vågar vara kvar här ett tag, så finns meningsfullheten."

Jag tänker att det, återigen, handlar om tid. Och det har jag ju också skrivit om tidigare. Ständigt denna tid. Allt handlar egentligen om det. Människors rastlöshet och behov av snabba kickar, tillfredställelse eller lugn nu, på stört, på en gång - contra tid. Det är en svår ekvation. Men hon är på god väg att åtminstone försöka lösa den ekvationen. Genom att leva i nuet och bara vara, utan att låta sig stressas av sin omgivning.

Till min häpnad inser jag att vi redan är inne i april. Om knappt fyra månader fyller jag 40. Herregud, nyss var det ju ett år dit... Så tiden har uppenbarligen rört på sig. Fastän det känns som om den stått still...

Jag har lovat S en ny era efter den 11 augusti. Hon tror mig inte och säger att hon kommer att hålla mina ord mot mig en dag, hon tror aldrig kan jag kan hålla det, och så skrattar hon hjärtligt.

Men det är så jag känner. Allt kommer att ändras, förvandlas, och jag ska, måste, acceptera det. Inget kommer att bli sig likt. Och så får det vara.