Ibland blir det extra tydligt hur världar krockar. Hon pratar nuet och framtiden, om hur det blir när barnet växer upp, om det nya livet i den nya staden, om en fortsättning på allt, överhuvudtaget... Jag pratar mest dåtid och snöar in i allt som varit, allt som dött, om allt som kunde ha varit om saker bara varit annorlunda då...
Hon gratulerade mig till nya jobbet i Norrköping och till nya lokalen i Gamla Stan. Jag nickade ett tack. Ville inte vara en partydödare och säga att jag struntar i allt, att jag bara vill vara hemma, bädda ner mig i sängen och droga mig med sömnpiller. Mitt liv känns så torftigt och ekande tomt jämfört med hennes. Önskar jag kände pirrig, förväntansfull, glädje över något, vad som helst. Numera slår jag mest ihjäl tiden i väntan på att det ska bli natt, så att jag får lägga mig. Jag blir förbannad när det är morgon för jag vill inte möta en ny dag, inte gå upp, inte klä på mig, inte prestera. Inte ens äta.
När vi skildes åt vid tunnelbanan kände jag sorg och avundsjuka. Sorg över att hon flyttar; hon är en god, pålitlig och bra vän. Avundsjuka över att hon gör saker, fixar till det som inte är bra, ordnar det för sig, ser till att livet blir som hon vill.
Barnet sträckte fram armarna mot mig när vi sa hejdå, så vi kramades lite och hon log med hela ansiktet och visade fyra tänder. Sedan tog hon sin lilla, lilla hand, strök mig på kinden, gjorde en trutrörelse med munnen och ville pussa på mig.
Sedan försvann de ner i underjorden med hissen. Och kvar i solen stod jag, med en ännu ensammare känsla än förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar