Gud har talat

Jag kastar in handduken.
Fine.
Om det är det Han vill, så ger jag mig.
Mitt straff: I säng klockan sex en fredagkväll, utan mat.
Jag ska berätta.

Efter dejten med K (som flyttar till Umeå) tidigare idag (se tidigare inlägg), bestämde jag mig för att 1. äta 2. baka. Båda i terapeutiskt syfte.

Så jag cyklade till Konsum på Östgötagatan, för där har man bäst utbud av Saltå Kvarnprodukter. Jag köpte allt jag behövde; fyrkornskross, vetegroddar, rågmjöl, dinkelfullkornsmjöl, fil och bikarbonat.

Cyklade förbi Götgatan på vägen hem och tänkte att jag skulle bete mig som en helt normal, vanlig människa och köpa en dunk rött. Så jag väntade tålmodigt på min tur på Bolaget och när jag var klar, lastade jag cykeln full med ekoprodukter och ekolöstvin. Satte mig så på cykeln för att dra hem. Hann ungefär 10 sekunder och sedan föll allt i gatan. Papperspåsen jag köpt av miljöskäl sprack och mjöl, groddar och fil for allt världens väg på cykelbanan och lämnade ett vitt damm efter sig.

Jag drabbades av ett numera vanligt förekommande tillstånd: Fullständig apati. Jo, det är så. Jag stänger bara av. Händer mig titt som tätt. Som en sorts minnesförlust minus alkohol. Jag satte mig på trottoarkanten och stirrade tomt ut i gatan, utan försök till att plocka upp varorna som rullat åt olika håll. Klart och tydligt hörde jag Guds röst: "Gå till ditt rum, utan mat, och lägg dig. Utan att passera köket."

Jag satt där en bra stund, på riktigt, utan försök till aktivitet. Jag hade gett upp. Det var droppen för dagen. Sista spiken i kistan, straffet för allt jag gjort och inte gjort, rätt åt mig etc. Cyklister plingade surt, hundar sniffade på mig, folk skrattade... Men det bekom mig faktiskt inte. Det enda jag tänkte var att det var synd att jag inte fick någon mat i dag heller och att jag faktiskt började bli ganska hungrig.

Då, out of the blue, kom två änglar. Änglar med barnvagn. Två tjejer i 30+åldern som sa att de sett vad som hänt och erbjöd mig plastpåsar. De packade upp sina nyinköpta saker, la över dem i barnvagnarna, och gav mig påsarna. Förstummad och förstelnad stod jag där och sa tack, tack och tack säkert 20 gånger. Jagade rätt på mina förrymda varor, slängde det som var trasigt och gick hem.

Men straffet tar jag tyst och utan protest emot. I säng, utan mat, utan att passera köket.