Tids nog lägger sig sorgen till rätta

Tid är en viktig faktor.
Den är användbar till mycket. Till att fatta beslut. Till att vänta. Till att värdera och möjligen omvärdera. Till att lära sig leva med sorg, saknad och förlust...
Men som människa man är vill man gärna veta exakt hur lång tid man ska ta på sig för diverse saker. Vad är normalt? Lagom? Hur lång tid tar andra på sig?
Som det här med sorgearbete. Förr talades det om sorgeår. Ett år ansågs lagom att komma över förlusten av sin make, sitt barn eller mormor. Numera, i stressamhället vi lever i, hävdar många att de kommer över exfruar och morbröder i ett rasande tempo. Hörde om någon som envist påstod att hon kommit över sin före detta man på tre veckor... Nu får var och en stå för sig och sitt, jag ska inte bestrida det. Däremot vill jag säga en sak - man ska inte låta sig stressas. Bara du känner dig och dina tankar. Bara du kan avgöra vad som är lagom med tid för dig. Att nervöst snegla på andra och oroligt undra om man är normal och lagom funkar inte.
Nu är det drygt ett år och tre månader sedan tsunamin och J försvann i Vågen. Och det är är nio och halv månad sedan min mor gick bort. Det är ungefär nio månader sedan jag lämnade E. Och det är en månad sedan Didi fick avlivas. Allt detta vävs ihop i en långsam och mycket melankolisk sorgedans. Och jag, jag är inte färdigdansad på långtnär. Frågan är om jag någonsin blir det.
Jag är inte religiös, men det finns en präst, Lars Collmar, som jag tycker så mycket om. Han ifrågasatte starkt Jesus och Guds existens efter tsunmain, hade svårt att förstå varför. Det gör honom till en ödmjuk präst med stora tvivel. Han säger att sorgen alltid kommer att finnas kvar, men med tiden lägger den sig till rätta.
Jag tänker ofta på det. Hur ingenting försvinner. Allt som har passerat genom ens kropp och tankar finns alltid kvar, på ett eller annat sätt. Och det sorgliga biter sig aggressivt fast, men bestämmer sig efter ett tag för att bli snäll och slå sig till ro i en. Men den låter en aldrig glömma att den bor där, hoprullad i ens själ.

Länk till prästen Lars Collmar:
www.adolffredrik.nu/prast_i_natten/prast.htm