måndag, april 24, 2006

Jag drömde om cancer

Vaknade kallsvettig med ett ryck mitt i natten. Hade en otroligt levande dröm om att jag hade cancer. Varenda cell i min kropp var infekterad, läkarna kallade mig "ett fall" och ansåg mig vara högintressant. Hur mycket jag än frågade om hur lång tid jag hade kvar, fick jag inga svar. Läkarna försvann mumlandes i små grupper, pekade och tittade på mina röntgenbilder och pratade om läkarkongresser där jag skulle tas upp som "huvudnumret".

Läser i ett drömlexikon att om man drömmer om cancer kan det betyda att "en del av vår personlighet eller vårt jag inte är i harmoni med vår helhet. Det kan vara ett uttryck för våra reaktioner på andras - framför allt moderns - känslomässiga inflytande. Detta inflytande kan gnaga på vår känsla av välmående. Ibland kan det också vara ett medvetande om sjukdom i den del av kroppen det rör sig om."

Låg i sängen och kände mig olustig, rädd och ganska ensam. Hörde en katt jama på gården. Önskade att min katt Didi levt så att jag kunde gått upp och hämtat henne och tvångsgosat en stund under täcket.

Till slut kom DN. Stor artikel om - just det - cancer. Att rökare och fd rökare svarar sämre på cancerbehandling än icke rökare. Och så en intervju med en 65-årig kvinna med lungcancer, en kvinna som rökt i tre år - för 35 år sedan... Hajade till när hon beskrev hur det kändes då hon fick cancerbeskedet:

"Det var som att befinna sig i en bubbla där den övriga världen inte längre var lika viktig, lite som under en förälskelse, men helt utan de positiva känslorna."

"Cancern är min motpart. Allt jag gör och tänker handlar om cancern och det är som en hinna runt om mig och cancern".

Rubriken till artikeln med den 65-åriga lungcancerpatienten är: "Jag är lyckligt lottad"...

La ner tidningen. Orkade inte läsa mer.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kom in på detta inlägget av en slump. Men jag skulle bara skriva att jag känner igen mig så i dessa citat. Jag var 17 år när jag fick reda på att jag har cancer. Idag är jag 18..
Livet går vidare, trots att det är motigt. Man lär sig uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt! Ha det så bra/Johanna

Colette van Luik sa...

Hej Johanna,
tack för din kommentar på det där väldigt gamla inlägget.
Du är stark du som är så ung och lever med cancer och ändå lyckas se så ljust på livet. Du är värd beundran och respekt.
Försökte komma in på din blogg, men det gick inte. Om du läser det här kan du inte skriva in din bloggadress?

Kram!