En sedelärande historia

Gick på bio med S. Såg Woody Allens Matchpoint som jag inte visste mycket om. Men Woody Allen är ju alltid Woody Allen och Scarlett Johansson är ju alltid Scarlett Johansson...

Filmen var plågsamt bra. S och jag vred oss som maskar av obehag och stönade "Nej, idiot!" flera gånger när huvudpersonen - en fattig tennisspelare som blir ingift i rik, engelsk överklassfamilj - höll på att sumpa det hela genom att sätta på sin bästa väns och blivande svågers fästmö...

Riktigt jobbigt blev det ju längre filmen led och huvudpersonen trasslade in sig mer och mer och ljög sig blå för allt och alla för att försöka rädda sitt skinn... När han sedan tog till riktigt drastiga metoder, som jag inte ska avslöja, ville man bara ställa sig upp och skrika: "Men för fan, karldjävel, du har en bra och rar fru, en skitsnygg lägenhet med utsikt över Themsen, ett toppenjobb på fruns pappas företag, bil med privatchaufför och egen loge på Operan, sumpa inte det här för en passion med en amerikanska med plutmun!!!"

Vi kände oss ganska nöjda efteråt, om än en smula omruskade. För filmen var omskakande. Men jag gillar faktiskt filmer som lämnar en något klokare och mer insiktsfull. Som påminner om det viktiga i livet. Som lär oss något.

"What goes around, comes around", och alla får vi en dag betala för våra fel, synder och brister. Och ibland kostar det oändligt mer än det smakar. Så filmen var en brasklapp med budskapet att i första hand vara oss själva trogna, i andra hand att vara trogna mot våra partners och i tredje hand - att vara trogna våra ideal. En riktigt sedelärande historia.