Ska jag bli mamma?

Herregud, vad har jag gett mig in i?
Gunvors fostermamma ringde igår och frågade om jag
ville komma och besöka lilla Gunvor i Farsta redan
imorgon.
Blev alldeles nervös och glömde ställa massor
av frågor, så när jag ringde E efteråt för att
berätta nyheten insåg jag att jag inte kunde svara
på majoriteten av hans frågor rörande Gunvor.
Kände mig väl skärrad.
Är jag verkligen mogen att bli adoptivmamma?
Har jag tänkt igenom ordentligt vad det innebär?
Men hjärtat slår och slår och det enda jag kan tänka på
nu är lilla Gunvor. Jag vet så lite om henne förutom att
hon är tre år, liten till växten, har brett mellan
ögonen, är vänlig och snäll.
Och hon älskar godis. Och hår.
Blir också nervös när jag tänker på att jag måste
godkännas som adoptivmamma. Man kan inte bara
storma in som Madonna och hugga första bästa
unge och flyga hem det i sitt privata jet.
Här är det strängt. Man intervjuas och frågas ut om det
mesta – hur mycket jobbar man, hur mycket tid tänker
man lägga ner, hur ofta är man borta från hemmet
och hur löser man tillsynen då, har man släkt och vänner
som kan hjälpa till vid behov, hur har man tänkt
lösa semestrarna – ta med eller låta svärmor och svärfar
få äran?
Och man måste komma på regelbundna besök och lära
känna varandra innan det överhuvudtaget kan bli
aktuellt för eventuell adoption.
Så imorgon gäller det.
Gillar Gunvor mig?
Vill hon flytta hem till mig?
Blir det kemi mellan oss?
Blir det high-five-tass eller tass-tumme ner?


Här är förresten en bild på Gunvor...

En helt vanlig dag (i en blivande hjärtinfarktpatients liv)

Självklart var tåget försenat i vanlig ordning.
Räknade snabbt ut att jag skulle bli tokförsenad till gymmet.
Hjärtklappning.
Försökte rationalisera så att jag skulle tjäna lite tid. Plockade upp en tjuga ur plånboken så att jag skulle ha det klart till biljettluckan på tunnelbanan, stängde av mobilerna, skulle inte ha tid att svara ändå, satte på mig jackan i Älvsjö, för säkerhets skull.
Kastade mig av tåget när det äntligen kom fram till Stockholms central.
Rusade, rusade och rusade.
In genom dörren, snavade över alla tidningar och post innanför dörren. Slängde väskan åt sidan, knäppte upp byxorna och försökte springa in i sovrummet med jeansen hängande vid knäna.
Ramlade med näsan i backen.
Upp.
Ännu mer hjärtklappning.
Herregud. Passet skulle börja om 8 minuter.
Av med jeansen och tröjan, på med träningskläderna.
Ut genom dörren, ner på gatan.
Helvete, träningskortet!
Tillbaka in i porten.
Men vad fan, nycklarna?
De låg förstås i cykelkorgen.
Ut och hämta, tillbaka in, uppför trapporna, hämta kortet.
Trängde mig före biljettkön på gymmet, fräste mitt namn och fick min träningslapp.
Hann precis in i salen innan instruktören stängde dörren.
Ner på yogamattan.
Hitta min andning.
Inte hyperventilera.
Tänka på en punkt strax under naveln.
Visst, jättelätt.
Inte flåsa, utan lugna, fina, jämna andetag.
Shit, jag får inte glömma ringa B, måste ju informera henne om vad jag bokat för gäster till nästa vecka.
Just ja, naveln. Nu tänker jag på naveln. Går jättebra. Fin navel.
Kanske bättre att skriva ett mail till henne än att ringa? Om hon blir förbannad slipper jag ju ta en massa skit i telefon?
Shit, nu ska vi stå upp.
Solhälsningen? Den kan jag. Upp och sträck, raka armar och så ner.
Fan jag glömde andas.
A-n-d-a-s.
Ska jag maila henne då? Eller är det bättre att ringa ändå?
Jamen, skit i B. Koncentrera dig på yogan nu.
Nu ska vi göra plogen. Ner på rygg, fötterna bakom huvudet.
Så där ja.
Utmärkt.
Koncentration.
Men kolla, där ligger ju Annika Jankell!
Fan, hur hinner hon gå på yoga? Hon som har ungar och frilansjobb och radioknäck och allt?
Gud, vad avslappnad hon ser ut.
Som en fridfull ängel i vitt.
Hon är nog väldigt koncentrerad.
Ooops, nu missade jag, vad var det vi skulle göra nu?
Hjulet? Jaha, ok, över på mage, upp med benen, grabba tag i anklarna och gunga fram och tillbaka som ett hjul. Gungelegung.
Men vad fan, nu glömde jag andas igen.
Annika Jankell verkar andas.
Hur gör hon?
Undrar vad hon gör av ungarna när hon tränar?
Inte lämnar hon väl dem hos galna pappan Torsten Flink?
Eller är han så galen fortfarande, egentligen?
Vad gör egentligen Torsten Flink numera?
Är det någon som sett honom?
Fan. Upp och stå på ett ben. Jag missade igen.
Koncentration för helvete.
Vad jag vinglar.
Stå still!
Annika Jankell står alldeles stilla på ett ben, med armarna ihop ovanför huvudet.
Så klart.
Vad är egentligen klockan?
Shit, kan vi inte köra stretch snart, jag måste ju rusa.
Ska ju hämta mat hos indiern om en kvart.
Hur fan ska jag hinna?

Så lite det behövs...

Tänk så lite det behövs för att paja någons dag.
En sträng blick.
Ett stramt, snett leende i mungipan.
En vass ton på rösten.
En knappt hörbar suck.
En något för lång tystnad i telefon när jag just sagt något.
Jag krullar ihop av nervositet.
Tar genast illa vid mig, tycker jag är sämst, börjar andas hastigt och blir febervarm.
Tänker irrationellt, tankarna går i serpentiner, minnet försvinner.
Jag kommer plötsligt inte ihåg någonting – mailade jag X igår? Har jag betalt ut ersättning till Y för medverkan i programmet? Har jag ringt Z om ändrade inspelningstider nästa vecka? Har jag pratat med V om intervjufrågor? Ringde jag den där intervjupersonen om tågtiderna? Herregud, ringde jag ens till SJ och bokade de där tågbiljetterna till intervjupersonen...?
Det är blankt.
Och så kommer Hon med blicken igen och kräver svar och jag ålar som en mask på en krok.
Försöker skoja, hävdar att jag drabbats av alzheimer-light och säger:
”Jag bara ska kolla bland mina anteckningar, jag har inte det i huvudet just nu, men om du bara väntar några sekunder så...”
Men hon vänder ryggen till och går.
Går!
Mitt i samtalet.
Och där sitter jag med almanackan, anteckningarna, kopiorna av mina mail, alla svar i handen, och får prata med en rygg!
Mailar över alla uppgifter istället. Noga. Korrekt. Uppspaltat i nummerordning och fetmarkerat. Duktigt.
Inget svar.
Hon har gått för dagen.
Själv fortsätter jag ringa och jobba.
Får världens napp på en bra intervjuperson, en som jag sett en gång och som jag plötsligt kom på skulle vara klockren för programmet.
Ringer honom och han låter bäst! Och vill gärna vara med.
Blir alldeles exalterad.
Äntligen har jag gjort något bra!
Messar Hon med ryggen.
Inget svar.
Hon har åkt på semester.
Till London.

En rak höger i ansiktet

Igår blev jag verkligen varse.
Varse om vad exakt det är jag hatar med storstan.
Jag glömmer så lätt, glorifierar gärna, lägger en romantisk dimma över åtminstone Söders höjder och tycker det är världsbäst att bo just där.
Men ibland händer det.
Som en rak höger i ansiktet.
Igår var en sån dag.
Cykeln var inlämnad för service så jag fick åka tunnelbana och buss till jobbet.
Inget märkvärdigt med det.
Problemet är bara att en halv miljon andra stockholmare gör likadant.
Det resulterar i spring, knuffar, hög ljudvolym, trängsel, inga sittplatser, överfulla t-banevagnar, väntan på bussar, bussar som kommer men som inte stannar och ny väntan på annan buss.
Kom till jobbet med bultande hjärta.
Som om jag just sprungit över ett minfält och dessutom blivit beskjuten, men med en hårsmån undvikit att bli träffad.
Förstå vad det gör med en människas puls!
Det är inte bra.
Jag skakade hela förmiddagen och var inte mig själv förrän till lunch.
Sen skulle jag hem.
Samma visa.
Tog 45 minuter.
Att cykla tar 25 minuter och med den lilla skillnaden att då är JAG i kontroll – jag kan trampa på, ta mig framåt, behöver inte vänta eller se överfulla bussar åka förbi, inte trängas med illaluktande människor och deras överdimensionerade barnvagnar från Babyland.
Var darrig när jag satte nyckeln i dörren. Pulsen skenade.
Herregud.
Så en jämförelse.
Imorse kom jag till Norrköping med 7.20-tåget från Stockholm.
Strosade (sic!) på den tomma trottoaren (sic!) till spårvagnen, som jag delade med fyra (sic!) människor. Läste tidningen och bredde ut mig utan att nocka någon medpassagerare.
Åkte förbi vackra gamla hus, trädgårdar och sju (sic!) bilar och en (1) traktor (sic!).
Betänk att detta alltså var vid samma tidpunkt som morgonrusningen ägde rum i Stockholm.
VARFÖR kan man inte bara tvångsflytta alla goda vänner och sköna typer man känner till Norrköping och i gengäld deportera några lastbilsflak med Norrköpingsidioter till typ Botkyrka?
Så kunde vi köpa flotta villor för pengarna vi får för våra tvåor i Stockholms innerstad och jobba på typ Norrköpings Tidningar eller på Ica eller på något litet gulligt dagis med tysta och snälla barn.
Och hänga på den lokala puben om kvällarna.
Lösa världsproblemen.
Bli smålulliga och kramas.
Flanera hem framåt midnatt och kunna se stjärnhimlen på riktigt.
Leva utan stress och pulspåslag.
Med ett harmoniskt leende på läpparna.

Hon har allt - och lite till

Jag kan inte hjälpa det, men jag faller handlöst.
För hon är häftig.
Och modig.
Och rapp i käften.
Och går mot strömmen.
Och är påläst.
Och har fyndig, torr humor.
Och säger hela tiden saker som jag önskar kom lika
naturligt ur min mun.
Jag talar om Amelia Adamo.
Ni som följt min blogg vet att hon och jag träffats
förut och då skrämde hon skiten ur mig,
för att uttrycka mig på fulsvenska.
Men jag kan inte låta bli.
Jag tjuvkikar i hennes tidningar, följer henne noga i
panelen i SVT:s morgonsoffa på fredagar
och spetsar öronen varje gång
jag hör henne bli intervjuad.
För hon har verkligen Det.
Och jag blir så avundsjuk.
Hon är klockren.
Och självsäker - men ändå ödmjuk - och mänsklig.
Blandar snärtiga svar med skratt.
Liar ner männen hon möter i diskussioner.
Och hon gör det med elegans och grace.
Dessutom är människan snygg, helt oväsentligt, naturligtvis.
Men det är så typiskt.
Hon har allt.
Och lite till.
Så vill jag också åldras.

Känslan av att vara misslyckad

Cyklade till arbetsförmedlingen Kultur idag. Flera år sedan jag var där sist, men samma känsla av att vara misslyckad bubblade upp i mig. Förklarade för en liten man att jag var där för att skriva in mig som arbetssökande. Han var brydd.

- Men du har alltså jobb nu?
- Ja, jo, men det är bara en projektanställning som upphör i december.
- Men kan det inte bli förlängt då, försökte han.
- Nej, eftersom programmet jag är projektanställd för att göra, slutar sändas då, så slutar jag också. Det är liksom därför det kallas projektanställning, förklarade jag tålmodigt.
- Men jag förstår inte, sa han och stirrade stint på dataskärmen. Här står att du blev uppsagd för två år sedan och återanställd dagen efter. Som vikarie. För dig själv. Det kan väl inte stämma?

Suckade för mig själv. Here we go again. Vad jag hatar att behöva förklara en omöjlig situation. Det finns inga bra svar, jag vet inte. Det bara är så här. Det har alltid varit så och kommer förmodligen förbli så tills den dag politikerna lägger ner SVT…

- Ja, det stämmer, sa jag till slut.
- Men varför är du då inte fastanställd igen om de nu behöver dig, försökte han.
- Jamen allvarligt talat, sa jag. Du ställer frågor som jag inte kan svara på. Det är politik. Det är väl ingen nyhet att det går till så här på SVT? Det är ett spel för gallerierna.

Mannen tittade intresserat på mig.

- Hur länge har du haft det så här?
- I fem år, snart sex. På SVT. Men dessförinnan var jag på Fyran och det var ungefär samma läge där. In- och utlasad och allt det där…

Tittade ner i mina händer och kände att jag rodnade. Av skam. Som om det vore mitt fel alltihop. Som om jag sagt upp mig själv och nu strulade omkring som inlasad och var allmänt gnällig.

Reste mig upp och tackade den lille mannen. För vad? Det är oklart. Men man ska ju vara tacksam, hålla käft och vara tacksam, det har man ju fått lära sig. Och så länge jag inte blivit påkörd av en lastbil och fått bägge benen avhuggna, eller fått cancer i skelettet eller fått min lägenhet nerbränd av en pyroman, förväntas jag väl vara just tacksam.

Så jag tog min tacksamhet med mig när jag gick ut. Tryckte ner den i min väska och cyklade hemåt. Men känslan av att vara misslyckad, den hängde fortfarande kvar.

Halvfullt - eller halvtomt?

Det finns en uppsjö psykologiska termer för hur vi människor tänker och beter oss, som till exempel: Dikotomt tänkande - du tänker i termer av allt eller inget. Katastrofiering - du förutspår framtiden utan att ta med tänkbara positiva alternativ. Känslomässigt resonerande - du tror att något är sant eftersom du känner så. Etikettering - du sätter en negativ adresslapp på dig själv om vem du är, vad du kan eller inte kan. Minimering och maximering - du fokuserar överdrivet mycket på negativa detaljer istället för att se hela situationen.

Själv känner jag givetvis igen mig i alla termerna, jag har samtliga syndrom och några till. Beter mig likt en hypokondriker som läser ett läkarlexikon och tror att han har världens alla sjukdomar och mystiska tillstånd, trots att de bara drabbar typ grönlänningar eller masaier i Tanzania...

Terapeuter säger alltid klämkäckt att genom att påverka dina tankar, påverkar du också dina känslor och upplevelser av dig själv och din omgivning och därmed förändras ditt beteende till det bättre.

Lätt som en plätt.

Men tjenahej.

Om jordens alla problem tynger ner ens axlar, om man vet att domedagen lurar efter jul, att ozonhålet ínom en snar framtid kommer att bli så stort att hela jorden utsätts för superduperhög strålning och att vi alla kommer att dö förbrända, då är det rätt svårt att sätta upp en äppelkäck min och vifta med tummarna och tralla "det är bara att ta ta nya tag" och "bit ihop stumpan" och "efter regn kommer sol" och "lite får man väl ändå tåla" och "det kunde faktiskt varit värre"... Flosklerna slår ju knut på sig själva!

Varför ska man vara så jäkla sprudlande jämt och se glaset som halvfullt fastän alla mycket väl vet att det är en gigantisk spricka i det och att det läcker som ett såll?

Vad är det egentligen för fel med lite vanligt hederligt gnäll, stånk och stön?

Allvarligt talat - en person i total kris och kollaps är betydligt mer intressant än en förnöjd och lycklig sådan. Den som inte håller med, slänger första stenen!

Varsågod.

Jag blir hooked...

Tänker mycket på en sak som rör min personlighet, eller läggning, om man så vill. Jag vill veta om det bara är jag, eller om andra beter sig likadant.

Det handlar om att fastna i saker, att bli hooked på än det ena, än det andra, i skov på något sätt.

Jag ska ge några exempel.

Sedan någon månad tillbaka är jag helt hooked på olika former av gruppträning: core, step up, power yoga, afrikansk dans, qi gong, hatha yoga... Jag går ibland på flera pass efter varandra, och på helgerna händer det att jag tränar först på förmiddagen och går tillbaka på eftermiddagen och tar ett annat pass. Helt knäppt, jag vet.

Men mer knäppt är att jag tills för en månad sedan avskydde allt vad gruppträning hette - då var jag ensamvargen som pumpade på gymmet och som simmade mina kilometrar i 50-meters bassängen. Alltid själv. Och alltid på klockslag som passade mig och inte som någon annan bestämt.

Andra saker - i somras kunde jag bara inte dricka något annat än rosévin. Rödvin smakade terpentin och öl blev jag mätt av. Så jag drack rosévin typ varje dag.

Lik förbaskat har jag haft enkom ölperioder där allt annat gick fetbort.

Men jag har också haft vitt vin och Seven Up-perioder, långa sådana. Var så hooked på det ett tag att jag drack det dunkvis på vardagkvällar. Jo, det är helt sant! (Fråga mig inte hur min kropp lyckades hantera dessa mängder alkohol.)

Så har jag haft perioder där jag blivit besatt av hedersmord. Det kan mina gamla vänner vittna om. Hur de än försökte få tyst på mig, kom jag alltid upprört in på hedersmord och vad jag ansåg att man borde göra med dessa ynkliga och fega män som mördar sina systrar, mammor och fruar i "hederns namn".

Så blev jag helt besatt av 11 september. Och tsunamin. Kunde inte ta in någon annan information är det som rörde just detta.

Numera är jag hooked på hälsa och friskvård. Prenumerar på i stort sett alla hälsotidningar och det enda jag läser är böcker om hälsokost, träning och blodgruppsdieter. Snöar in på små saker, som varför man inte bör äta böngroddar och alfalfagroddar och googlar i timmar tills jag hittar faktan jag söker (böngroddar kan sprida salmonella och alfalfagroddar innehåller ett giftigt ämne som heter canavanine som kan skada immunsystemet).

Minns ni för 100 år sedan när Tetris kom? Det gör jag, för då blev jag, så klart, helt jävla hooked. Så hooked att jag smög till jobbet på helgkvällarna för att ensam sitta i timmar och spela Tetris (det här var ju på den tiden när man inte hade hemdatorer). Fattar ni?! Jag satt frivilligt ensam på en öde abetsplats på lördagkvällarna för att spela ett spel!

Döm av min lycka när jag på en resa uppptäckte ett behändigt litet Gameboy som innehöll Tetris! Nu hade jag äntligen tillgång till Tetris dygnet runt och kunde inte somna på kvällarna innan jag spelat typ 20 ronder Tetris och jag knäckte mina egna rekord i parti och minut.

När jag tänker efter gäller här nästan allting i mitt liv - till och med kläder, smink, hur jag har håret, vad jag äter, vad jag ser på tv, vilken musik jag lyssnar på - jag blir hooked på ett par saker och under en tid är det bara, bara det som gäller - svarta kläder, kajal, havreknäckebröd, smoothisar, indiskt chai-te, Sex and The City och den andra nya HBO-serien Big Love, som E tankade ner från nätet och som vi sedan sträcksåg i typ en vecka...

Är det här normalt eller har jag bara någon sorts bokstavskombination? Känner mig inte så dampig, men kanske har en släng av det. Eller?

Maktkamp

Egentligen vet jag inte varför jag tycker det låter så manligt med maktkamp, men det känns så... manligt.

Ganska dumt, eller väldigt dumt egentligen - för maktkamp finns överallt, mellan en massa människor, vuxna såväl som barn, oavsett kön. Den finns i stort, som mellan världsledare som slåss om sina länders gränser, men också i smått, som mellan barn som kivas om vem som fått mest läsk i sitt glas.

Oavsett i vilken form den uppenbarar sig har den dock en sak gemensamt - maktkamp är synnerligen otrevligt. Ingen mår bra av det och ingen går ut som en vinnare ur en sådan strid. Alla är förlorare, alla har gjort bort sig, alla är små människor som borde vetat bättre och uppfört sig annorlunda.

Döm då av min förvåning, när jag alldeles pekpinnekorrekt fördömt andra, kommit på mig själv med att utöva maktkamp. Otroligt pinsamt och lågt, men så är det.

Det handlar i synnerhet om situationer på jobbet.

Jag markerar, förtydligar, poängterar, oftast med lite vass ton - allt i syfte att påpeka "kom inte här och trampa på mig, här är det jag som bestämmer". Och kollegorna, eller en del av dem i alla fall, gör förstås samma sak tillbaka. Så vi beter oss som ilskna katter som på stela ben och med ståpäls går runt i cirklar, iakttar, lyssnar, fräser ibland, slappnar inte av och är ständigt vaksamma. Slåss inte direkt, men är jäkligt observanta på minsta gränsöverskridande. Här vaktas det territorium.

Vad det hela går ut på? Att tygla sina rädslor genom att hålla alla andra borta som kan hota maktbalansen.

Hur gör de?

Hur gör kvinnor som får allt att verka så lätt och roligt och skojsigt? Och som dessutom är skitsnygga, välmejkade och har välsittande Nudiejeans på sina små äppelhäckar?

Ljuger de sig blå, eller är de på riktigt helt fanatiskt fantastiska?

Jag undrar över det.

Känner några kvinnor som är så där självklara och självsäkra, som sprider en air av självförtroende kring sig, som får mig att darra lätt på läppen. Inte av hot eller av avundsjuka, inte så. Snarare av uppgivenhet och trötthet. För jag blir aldrig som dem. Har inte en susning hur man gör.

En av dessa fantastiska och framgångsrika kvinnor, som dessutom är trebarnsmamma, säger i en intervju att det är jättelätt att lyckas, det är bara att göra det man tycker är roligt.

Jamenellerhur?

Så lätt är det. Sure.

Tror faktiskt ganska många av oss försöker göra det vi tycker är roligt, men det går ju så där. En av mina väninnor vill till exempel slå igenom som författare, och hon har skrivit ett par böcker och har säkert haft väldans roligt under tiden hon skrev. Men inte sjutton vill nåt förlag publicera hennes böcker.

En annan jag känner jobbade i många som journalist på tv, för att hon tyckte det var så hemskt kul. Men efter åratal av ut- och inlasning fick hon nog och hoppade av allt det där. Numera är hon fastanställd i en annan bransch, med hög lön och pensionsspar. Hon är mycket nöjd, även om hon kanske inte tycker det är det roligaste av alla jobb.

Det är en gåta hur vissa får till det - och andra inte.

Vad är det som skiljer den framgångsrika som får allt hon vill och lite till - från den misslyckade, som sliter som ett djur för att få ihop till hyran, som har söndagsångest varje vecka och som längtar till pensioneringen om 25 år?