Foten i kläm? Jajamänsan!

Tänker på den där fåniga teckningen
föreställande en snubbe med foten i kläm i en
dörrpost som får frågan:

- Foten i kläm?

Och som hurtigt svarar:
- Jajamänsan. Stort gapflabb.
Tänker osökt på den när jag läser
väninnan J:s senaste mail.
Hon är toksjuk. Jag menar verkligen det.
Inte lite smårisig,
utan riktigt jäkla toksjuk.
Sönderopererad i omgångar,
smärtor så hon måste äta morfin flera dagar i månaden,
trassligt med jobb,
trassligt med ekonomin,
trassligt med tonårsdottern,
i perioder trassliga relationer,
trasslig pappa,
trassliga husaffärer,
ja, trasliga affärer i stort, faktiskt.
Det senaste nu är att hon riskerar en stomioperation.
Ni vet, påse på magen.
Hon har inte ens fyllt 40.
Det är inte ok,
hon förtjänar mycket, mycket bättre.
Men ändå, trots både fötter och händer i kläm,
är hon ändå alltid en kämpe.
Nerkyld i kraftig motvind, i total snöstorm,
med sikten tidvis skymd,
släpar hon sig fram,
men lyckas nästan ändå alltid le
och orkar engagera sig i andra.
Och aldrig att hon någonsin beklagar sig.
Det ger perspektiv –
det finns verkligen alltid de som har det
oändligt mycket värre.
Det är bra att minnas det.

”Aldrig ensam, alltid ensam”

”Aldrig ensam, alltid ensam”.
Den där meningen från första dokumentäravsnittet
om Göran Persson biter sig fast.
Det är bra sagt. Det stämmer så väl.
Jag upplever det väldigt starkt nu.
Har bestämt att sälja sommarhuset jag ärvde av mor.
Det har varit ett tufft beslut,
men det står alldeles obebott och ledset
vid en sjö mitt i skogen
45 mil från Stockholm.
Och eftersom jag inte gillar jord under naglarna
och inte vet ett jota om varmvattenberedare
och septiska tankar,
är det till det bättre att någon
som kan och vill sådant där,
köper det.
Men det river och sliter i själen.
Alla minnen som försvinner,
det sista efter mor,
efter min familj,
på den tiden vi var en enhet.
Dörren stängs, för alltid, på många sätt.
Och min åldriga far därborta på andra sidan Atlanten
kommer med käcka tillrop
men lust att hjälpa till har han inte.
”Det löser sig”, skriver han glatt i sina mail.
”Javisst gör det det”, morrar jag tillbaka.
”Tack vare mig”.
Och mors aska,
den som fortfarande
står i en vit urna av majsfiber
i klädkammaren,
den har han helt förträngt.
Vad jag ska göra av den står skrivet i stjärnorna.
”Jag vill till lejonen i Afrika”, sa mor.
”Jag följer med dig”, sa far.
Så blev det nu inte.
För att jag till syvende och sist alltid är ensam,
även om jag egentligen aldrig är ensam.

Tonåring av idag

Vacker som en dag sitter hon där med mystiska bruna ögon
och tittar under en lugg som ständigt trillar ner över ögonen.
Mössan på, djupt nerdragen, lite hopkurad hållning, dröjande
steg. Tysta mummel som svar på frågor.
Min praktikant på jobbet är nyttig för mig och det är en utmaning
i sig att försöka lista ut vad hon kan tänkas vilja göra och se,
för det är inget hon tänker meddela mig, verkar det som.
Satt i bilen på väg till ett jobb. När vi passerade Flemminggatan
pekade hon på ett hus och sa att där bor hennes kille.
- Jaså, sa jag intressed och glad över denna vilja till kommunikation.
- Vad heter han?
- V, sa hon.
- Jaha, bor han själv där?
- Näe, med sina föräldrar. Han är 18, sa hon med stolthet i rösten.
- Är du där mycket då? fortsatte jag, angelägen om att få henne att
fortsätta prata.
- Mmmm... Men hans föräldrar är dumma i huvudet.
- Varför säger du så? sa jag och vände mig om och tittade på henne
där i baksätet.
- Därför att de är moderater, sa hon truligt.
- Jaha... Men är det något speciellt de gör eller säger som du inte
gillar, förutom att de röstar på moderaterna? frågade jag i ett försök att
vara pedagogisk och lära henne att skilja på partitillhörighet och
grad av trevlighet.
- De lagar så konstig mat, sa hon till slut.
- Ehh, jaha... Vad är det för konstigt med den då?
- Du vet pasta med pesto? Vet du att har avokado i det! Avokad0! Så
jävla knäppt. Det vet ju alla att det ska vara basilika!
Hade lite svårt att hålla mig för skratt.
Hon gillar alltså inte konservativa moderater,
men själv är hon så reaktionär att hon sparkar bakut
när någon försöker sig på lite kreativitet i köket.
- Men om du fick rösta, sa jag istället, vilket parti skulle du rösta på?
- FI, sa hon bestämt, utan att blinka.
Tonåringar.
Får ingen rätsida på dem.
Så otroligt motsägelsefulla.
Och som sagt, en utmaning.