Fördomarna kom på skam

Var på fin fest igår. Mycket politiker, folk med pengar och lokala kändisar.

Stod i baren när O knackade mig på axeln och sa: "Kolla, kolla!" och pekade på en rekordtjock guldlänk som plötsligt tagit plats runt hans nacke. Han flinade och pekade på killen han lånat länken av.

Det var en ganska kort kille runt de 30, lite satt, rakat huvud, vita fräscha byxor och en v-ringad tröja med marint motiv som såg exklusiv ut. Han sträckte fram handen och hejade. Han såg utländsk ut med sina mörka drag och vackra bruna ögon, men pratade felfri svenska med bred norrländsk dialekt.

"Vill du hålla?" sa han och droppade kedjan i min hand, som nästan åkte i backen av tyngden. "Väger 4 hekto," sa han stolt. Jag misstrodde honom inte. Det var i sanning den största makalösa guldkedja jag någonsin sett och det sa jag till honom. Då log han glatt och kavlade upp tröjärmen och visade ett brett, platt armband där diamanter varvades med guld. Ett armand som skulle få självaste Elisabeth Taylor att drabbas av ha-begär. "490 diamanter", sa han. "Herre Gud", sa jag.

Vi började prata. Han var enormt trevlig och smyckena till trots inte alls brackig och jobbig. Men ju mer vi pratade, ju mer journalist blev jag. Kunde inte sluta ställa frågor, för han kom med information som fick mina fördomar att komma på skam.

Han berättade att han var zigenare."Jag säger som det är, så jag kallar oss inte romer", sa han. Och han sålde givetvis begagnade bilar. Och han älskade guld och juveler. Och han var givetvis gift med en zigenare. Så långt stämde fördomarna.

Men han heter Tobias. Och hans fyra syskon heter andra svenska namn. ("Men jag är alltså svensk zigenare, därför har vi svenska namn.")

Tobias bor med sin fru i en 300 kvadratmeter stor enplansvilla i en gräddhylleförort till Uppsala. Enplansvillan var en eftergift till släkten, själv hade han väl egentligen föredragit en tre-plans. Men enligt den zigenska traditionen får inte kvinnor finnas i en våning ovanför män, badrum måste ligga nedför sovrum etc, så för att komma undan problemet, bestämde han sig helt enkelt för att bygga ett platt hus.

Det var dock också den enda eftergiften han gjort. Hans fru, som är finsk zigenare, ville från början bära lång, svart kjol, men det satte han stopp för, eftersom han tyckte sådant där var omodernt. Han hade hoppat av skolan när han gick i sjunde klass, och det hade alla hans syskon också gjort. Men han ville att hans barn skulle gå på universitetet och "bli något".

En blond svensk kvinna bröt sig in i vårt samtal när hon hörde att han pratade om barn. Hon är förskollärare och jobbar i det fina området där hans barn går i skola. Hon hade dock missat delen om att han var zigenare, så jag fyllde i den luckan. Hennes mun öppnades på vid gavel och stängdes inte. Jag vet exakt vad hon tänkte. För det var precis vad jag, skam å säga, också tänkte. Men även hon drogs med av hans charm och norrländska."Tänk att zigenare kan vara som du", sa hon till slut. "Jag jobbar på det", sa han lugnt och satte på sig sin guldlänk igen.

Vådan av att slänga av sig kläderna...

Visst, väger man 57 kilo och är 180 lång, så kanske man är rätt kaxig över sin spetiga kropp.

Så man kanske inte lyssnar på olyckskorparnas kraxande och struntar i att fråga sin chef om lov, och tänker "Vad fan, snart är jag gammal och grå. Vill de plåta mig nu, so why not? Imorgon kan jag vara död. Eller värre, fet..."

Så man ställer sig framför kamerorna, låter sig smöras och förföras till att plocka av sig lite mer än man tänkt, och vips så syns bröstvårtorna och man kan inte längre kalla bilderna "artistiska" utan snarare rent och slätt "pornografiska".

Eller "erotiska", om vi nu ska vara snälla. För vi kanske ska vara det. För väger man 57 kilo och är 180 lång har man möjligen svultit sin hjärna (den dör faktiskt, på riktigt, utan kolhydrater) och är helt enkelt lite... bakom.

Man tror kanske att ett stelt jätteleende, vindmaskin som får håret att stå åt alla håll och en kavaj som nätt och jämt täcker ens magra kropp är meningen med livet, så att säga.

Hon trodde kanske, kära Tone, att lite naken hud skulle krydda upp hennes annars rätt trista väderprognoser som mest handlar om svala polansvindar och regntunga skyar.

Nu blev det inte riktigt som hon tänkt. Om hon tänkt. Nu är hon faktiskt avstängd från jobbet ett tag. Folket är tudelat. Hälften av kvällstidningarnas insändare är för. Signaturen Lisa skriver: "Tack tv4 och Tone! Äntligen slipper vi norskan med giraffhalsen i svensk tv!"

Men Nicke skriver: "Hur kan tv 4 stänga av den bästa tv-meterologen? Vi vill ha Tone tillbaka i rutan! Tone, du är bäst!"

(Noterbart fler män än kvinnor vill ha Tone kvar, om man ska döma av insändarna.)

Fast nu har tv4 fått en massa publicitet. Igen. För att deras kända vackra kvinnor låtit sig plåtas för tvivelaktiga magasin. Och det verkar inte gå någon nöd på kanalens tittarsiffror för det. Snarare tvärtom. Tv-tittarna är lättflörtade.

Snart ska ni se att det är Tone som tar över Janne Schermans roll som vd för tv4...

Naken-tv, nästa?

Överlevde midsommar...

Det blev så där som i gamla svart/vita filmer - dragspelsmusik, klädd midsommarstång som kom bärandes av barn genom skogen, lekfulla katter som hoppade omkring bland blommorna, sill&snaps, sång&tal...

Och en förvirrad fransman som inte förstod varför vi sjöng om grodor ("Why do you sing about frogs, in France we just eat them, you know...") och varför i fridens namn man i fornstora dagar kopulerade under den där gräsklädda fallossymbolen ("But why?")...

Och så, en liten tår i ögat till minne av han som inte var närvarande, för andra sommaren.

Sammantaget - min midsommar blev god. Med mycket skratt, lite melankoli och en stor portion gemenskap.

Utan fylla, slagsmål, gap&skrik.

Sådant där som jag läser om i tidningen idag - polisen har haft fullt upp: Folk har misskött sig, barn har farit illa, kvinnor har blivit slagna, män har kört rattfulla...

Sverige, Sverige, fosterland...

Alva och Oliven

Med risk för att det här håller på att omvandlas till en kattblogg, publicerar jag ändå min kollega L:s bedårande kattungar på balkongen.

Oliven i blomkrukan, Alva sittandes på rumpan på golvet. Dryga sex månader gamla. Och sötast i Vasastan...

Vill ha, vill ha...!

bloggkartan.se

Jag har placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Lita ej på morgondagen

Hur får man dagarna att hänga ihop, bilda veckor, månader och så småningom år – och ett helt liv...? Hur skapar man meningsfullhet som ger förståelse för varför man finns här, för varför man egentligen lever?

Lösryckta dagar med jobb, matintag, tv-tittning och en stunds kvällsläsning innan man somnar känns ofullständiga utan en röd tråd som binder ihop varje dag till ett halsband av dagar, som bildar ett sammanhang och skapar en mening just för att de blir en helhet...

Om en dag kan tas loss från kedjan och det bildas ett hålrum utan att det märks, måste något fattas i ens liv. Jag hävdar att dagarna ska hänga ihop, flätas in i varandra, så att det inte går att lossa på en enda dag utan att hela kedjan brister och faller sönder. Varje dag borde vara värdefull och betydelsefull, inget man slänga bort hur som helst.

Men många människor lever sina liv just så – dagarna är mer eller mindre likadana. Söndag den 18 juni är i princip likadan som tisdag 24 oktober. Så fortsätter man att låta dagarna obemärkt glida förbi, går till sitt jobb, fikar med sina kollegor, går hem, tränar, pratar i telefon, läser och släcker lampan...

Nästa morgon tänder man lampan, och gör om samma procedur man gjorde igår, och dagen dessförinnan. Vips, har ett helt liv passerat och sedan ligger man där med näsan i vädret och får en trist runa i Dagens Nyheter med rubriken ”Pionjär inom djurinsemination”, ”Musikintresserad kemilärare”, ”Brinnande intresse för tal- och hörselvård” eller ”Latinstudent och sjuksköterska”...

Var och en får bli salig på sin tro, men skaffa för guds skull en tro! Fyll livet med något, vad som helst, men hitta något som får just dig att ticka, att nyfiket vilja leva en dag till, att känna pirr i magen, att få en lust till livet, helt enkelt.

Många väljer förstås barn och familj, helt naturligt, eftersom vi ju är biologiska varelser, men alla vill eller kan inte.

Då får man välja något annat – ett karriärbyte kanske? Skippa jobbet som förskollärare, sälj bostadsrätten, stick till Bali och öppna en strandpub...

Eller skaffa en ball utbildning som kan ge dig ett häftigt jobb som du bara drömt om i smyg.

Eller skilj dig.

Eller våga titta dig omkring efter en vacker man eller kvinna som du kan skratta tillsammans med.

Eller skaffa en husvagn och åk land och rike runt och upptäck Sveriges alla egendomligheter och fantasieggande små byar, naturreservat och fornlämningar...

Eller öppna ett hunddagis.

Tillverka smycken och sälj på marknader.

Läs Selma Lagerlöfs samlade verk...

Så vitt vi vet har vi bara fått ett liv, ett enda, och vi vet inte hur många dagar var och en av oss har blivit tilldelade, så bäst att ta hand om dem ordentligt.

Carpe diem.

Men... inte bara det:

Den romerske poeten Horatius skrev: "Carpe diem quam minimum credula postero". Fånga dagen, lita ej på morgondagen...

En vacker dag som denna...

Didis urna i en plastkasse, en petflaska fylld med vatten och en bukett med sommarblommor från L:s trädgård. I andra påsen oranga och gula blommor att plantera och rökelse som jag fått av L... Och så – en stor, rund sten där jag målat med vit färg: Didi – 1986-2006...

Tog bilen ut till Djurgården, parkerade under ett träd och promenerade en stund i skogen. Fick fråga ett par vi mötte om vägen till Djurkyrkogården, för det var inte skyltat.

Plötsligt öppnade sig en glänta i det täta lövverket och tiden stod liksom stilla. Solen lyste mellan trädens grenar, fåglarnas ungar kvittrade och gräset var sådär neonaktigt försommargrönt som det ju är strax före midsommar...

En fetlagd man i blåställ vinkade och kom vaggandes mot oss.

- Det är jag som är Erik, sa han.

Han gick före oss mot ett hål han grävt vid ett träd, intill gravarna med två berömda polishästar och en mindre berömd kanin.

Erik var svettig efter gropgrävningen och satte sig att vila på en bänk. Som en faderlig präst sa han, lite för klichéaktigt, men ändå rätt rart:

- Vi har dem bara till låns...

Han fortsatte:

- Nu ska jag berätta en sak som inte många vet. Jag väljer alltid gravplats så att solen ska lysa på den platsen vid det klockslag som begravningen äger rum.

Tittade på Didis grav och mycket riktigt lyste solen just där...

Började gråta för jag tänkte på att Didi älskade solen så mycket. Ju hetare, ju bättre, tyckte hon. Så var hon från Israel också.

La ner Didis urna i det en meter djupa hålet, grät och klappade på urnan och sa "Hejdå missekatten, hejdå Didi".

Erik läste en bön till den helige Fransiskus, djurens beskyddare och jag och E satt bredvid varandra på en vinglig gammal träbänk. Det kändes som om vi var i kyrkan.

Efteråt planterade vi blommor på den stora högen av blomjord som Erik täckt över Didis grav med, placerade ”gravstenen” nedanför, ställde blombuketten i en mugg med vatten och tände rökelse.

Erik, som satt sig tillrätta på sin bänk igen, kommenterade att det var andra gången någon tände rökelse här. Första gången var för grannarna, polishästarna... Så frågade han lite om Didi, jag tänkte att det var sött att han brydde sig. Efter en stund reste han sig och sa att han skulle lämna oss i fred och vaggade därifrån...

E och jag satt kvar en stund, tittade på rökelsen som långsamt brann ner, insöp naturen, lukterna, ljuden...

Innan vi lämnade kyrkogården gick vi ett varv. Kände mig gråtmild när jag såg alla gravstenarna med inskriptioner, handskrivna lappar, leksaksdjur, blommor, dikter till kaniner, katter, hundar, råttor, marsvin, hästar... De flesta gravarna ömt vårdade, medan andra fallit i glömska...

Ett annat par stod en bit bort och tömde en stor säck jord vid en grav, ryckte upp gamla vissnade blommor och planterade nya fräscha. Kanske en ritual de upprepar flera gånger om året?

Vet att jag också kommer att besöka Didis grav många, många gånger.

Vikten av ritualer och cermonier kan inte nog understrykas.

Dessutom är detta mors dödsdag. I dag var det exakt ett år sedan hon dog.

Ett värdigt sätt att hylla hennes minne.

Och Didis.

Krusenbergs skräck - ville så väl, men det blev så fel...

Intentionen är alltid god. Jo, det är faktiskt så.Till och med Hagamannens, Hitlers och Pol Pots intentioner var i grunden rätt goda. Men resultatet blev... ja, katastrof. Hagamannen ville skapa frid i själen genom att slåss mot mentala demoner, Hitler ville bygga fina vägar och skapa en god ekonomi, Pol Pot ville säkert sitt folk väl också. Egentligen.

Problemet uppstår när man inte tänker längre än näsan räcker. Eller nosen, som i det fall jag tänker berätta om. Ens intentioner får nämligen alltid konsekvenser som man måste räkna med och ta ansvar för. Strategin bör kanske i vissa fall vara att ändra sin intention så att konsekvensen blir något gott och positivt, något berikande.

Nu till historien om Bengt, en ursnygg kattman i sina bästa år. Fem år gammal, av rasen Bengal. Fint ska det vara, och elva (11!) kilo tung. En massiv katt, med andra ord.

Först bodde han fyra och ett halvt år hos S och O i deras hus i naturreservatet Krusenberg utanför Uppsala. På bengalers vis är han dock dominant och såg till att ha ett stort och pampigt revir. Med tiden blev han därför med fog kallad Krusenbergs skräck...

Annars är han en älskvärd katt och underbar mot dem han gillar och som föder honom. Han sover i sängar hos sina ägare, sitter i knät och är allmänt social och trevlig. Problem uppstod därför inte förrän S och O flyttade till lägenhet i stan. Bengt tolerade alls icke instängdhet utan fick flytta ut till trevligt äldre par på landet.

Men Bengt ansåg inte att nya ägarnas hus och tomt räckte som sitt revir, utan beslöt att utvidga territoriet, trots att han var the new boy in town. Helt sonika gick han in i andra människors hus, jagade ut deras katter, vilket resulterade i enorma kattslagsmål... När husägarna försökte mota ut Bengt fräste han och gick till anfall. En granne fick föras till sjukhus efter ett allvarligt hugg i handen...

De senaste dagarna har nu Bengts nya ägare med böjda huvuden och blossande kinder fått hämta hem sin katt från tre olika grannfamiljer efter slagsmål inne i grannarnas hus. Häromdagen kom den bitna, omplåstrade grannen och var upprörd över att Bengt, återigen, tagit sig in i källaren och spöat upp hans katt...

Det är här jag hävdar att Bengt tänker fel.
Intentionen att utvidga reviret får ju konsekvenser av allvarlig art, även för honom själv.
Nu får Bengt av förklarliga skäl inte bo kvar, utan deporteras till Halmstad.

För all del, det är inte det sämsta att bli havskatt, men nu börjar eländet om någon annanstans.
Misstänker nämligen att Bengt, likt Hagamannen, Hitler och Pol Pot, inte hajar att man måste tänka efter före...

ps. Just i detta ögonblick fick jag ett samtal från S som satt i bilen och precis hämtat Bengt för transport till Halland. Bengt vrålade högljutt och skrek upprört i bakgrunden som en torterad fånge, S lät stressad och lätt svettig och O röt irriterat bakom ratten... Första stopp på vägen - hos veterinären för att hämta ut Stesolid.

Bengt, Bengt...

Onödig information

”Det behövs mer information.”
”Vi måste informera mera.”
”Med information kommer vi tillrätta med problemen.”

Vi möts av dessa påstående överallt, hela tiden. Jag blir så trött. När ska makthavare och alla andra börja förstå att det inte är brist på information som är problemen. Problemen ligger djupt i människans natur, vad vi har fått i vårt bagage av våra föräldrar, från vår uppfostran och hur vi väljer att förhålla oss till vår omvärld.

I morse satt tex en kurator från en skola på tv och slog sig för bröstet för att hon är så duktig på att informera unga flickor och deras mammor om könsstympning. Hon menade att bara informationen nådde de utsatta grupperna, skulle könsstympningen minska, kanske till och med upphöra. Hon fick medhåll av en kvinna från Socialstyrelsen, som upprepade som ett mantra att på Socialstyrelsens hemsida kan man minsann få massor med information om könsstympning.

Ursäkta, men allvarligt talat. Ska etiopiska kvinnor slå sig ner framför datorn, googla sig fram till Socialstyrelsens hemsida och LÄSA PÅ om könsstympning – och sedan helt revidera sina åsikter – och gå emot släkt, tradition och säga nej?! Tror inte det, va?!

Bilförare informeras i parti och minut om att inte dricka och köra. Stora skyltar utmed vägen med en överkorsad starkölsflaska ska få dem att plötsligt bli nyktra förare. Men hallå, de som kör nyktra kommer att fortsätta med det, de vet redan vad man får och inte, och respekterar lagarna. Och de som har alkoholproblem, lär inte bli nyktra av information. De vet redan att alkoholpåverkade förare dödar barn och vuxna i trafiken. Det vet alla. Utan information från Staten.

Och föräldrar ska med information övertalas att dela vårdnaden av sina barn rakt av. Behjärtansvärt kan tyckas. Alla moderna människor tycker självklart att mammor och pappor ska vara hemma halva tiden var med sina barn. Det är de omoderna som tycker på annat sätt. Men de kommer inte att tycka annorlunda med information!

Kontentan av det hela – skit i informationen. Eller snarare, revidera den, och tala istället om vad som händer om man bryter mot lagen! Men, det krävs ju förstås att något verkligen händer, att det finns straffsatser för dessa - och andra saker, en del kriminella, andra inte.

Könsstympar man sin dotter ska ett rejält straff vänta. Kanske till och med utvisning från landet, även om man är svensk medborgare. Jo, jag tycket faktiskt det! Och rejäla straff till rattfulla, inte några futtiga månader i fängelse och en klapp på axeln. Och föräldrar som vägrar dela föräldraledigheten rakt av – nähä – fine – då får de nerkortad föräldraledighet och ungarna lämnas in på dagis tidigare istället. Yep, jag tycker så.

Sorry, men man kan inte ändra folks beteende genom information. Hut går hem. Och straff. Så är det. För så fungerar vi människor.

"Gör det du kan,
med det du har,
där du är."

Sa en gång Theodore Roosevelt.

Det är riktigt bra sagt. Göra det man kan, med de möjligheter och förmågor man har, på den plats man befinner sig. Så enkelt är det.

Jag håller på med det just nu.

Info följer.

Nu låter jag kryptisk, men tids nog kommer ni att förstå. Det har hänt en sak, endast dr Blogg är informerad och han kommer med doktorsväskan innehållandes stetoskop och blodtrycksmätare å det snaraste.

När det är klart kommer ett meddelande till er.

1-0 till lillkillen

EN sak är i alla fall lite kul... Den här unga grabben som knäckt Tomas Ledin med sin Zlatanlåt. Det tycker jag är så hysteriskt roligt. Sur-Ledin kan ha det. *Haha*

Och för er som missat - eller vill höra igen - här är den - Zlatansången: knuff.se/video/klipp/8c67/whos-da-man-zlatan/

Ta tjuren vid hornen...

Cyklade till Dalens Sjukhus för första gången på ett år.
Det kändes så där.
Välbekant och främmande på samma gång.

För ett år sedan levde mor, då låg hon på palliativa avdelningen på Dalens Sjukhus. Våning sex, rum åtta.

Nu är hon död.

Det var därför jag begav mig dit. Hade en träff med kuratorn. Bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, möta sjukhuset och korridorerna igen, insupa atmosfären och lukterna. Återuppleva känslan.

Satt på kuratorns kontor först. Hon är 60 år gammal, gråhårig och har ett klokt leende. Hon var inte rädd att dela med sig av sina egna upplevelser av döden och det var skönt att hon vågade vara personlig utan att bli för privat. Jag fick såklart prata mest, och jag ville berätta detaljerat om sista tiden med mor, särskilt det sista dygnet. Om hur det var, hur det kändes, vad jag tänkte...

Hon sa att hon varit orolig för mig och undrat hur det gått med allt. För ett år sedan när jag satt på hennes kontor hade jag varit speedad och nästan hög, som hon uttryckte det. Själv minns jag knappt att jag varit där. Tydligen hade jag läst mors dödsannons för henne, den som jag skrev den natten som kom att bli mors sista. Kuratorn sa att raderna av Göran Tunström som jag valt till dödsannonsen hade rört upp känslor i henne, att hon blivit gripen av dem, trots att hon har ett skydd lika starkt som Säpo, som hon sa...

"När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."

Skönt att prata med en som inte skyggar för att prata om döden. Som säger alla de kloka saker man behöver höra, som vet att allt det som känns jobbigt nu, kommer att försvinna, eller åtminstone blekna.

- En dag när du tänker tillbaka på din mors död kommer du inte få pulspåslag som jag märker att du får nu. En dag kommer det att ha blivit ett vackert och vemodigt minne som du kan se på med ett litet leende.

Så gick vi tillsammans upp till avdelningen. Jag hade hjärtklappning och höll på att börja gråta, men ville inte det inför henne och resten av personalen. Gick långsamt fram i korridoren. Minnena välde fram. Lukterna var välbekanta, stämningen densamma. Till och med vädret var likadant som då - strålande sol. Tittade in i det rummet som hade varit mors. Nu låg det en annan döende människa där.

Satte oss i sällskapsrummet. Jag tittade ut genom fönstret ner på lekparken där barn svingade sig i gungorna. Det kunde varit igår som jag var där. Så nära, men så långt borta. Så mycket vatten som runnit under broarna sedan dess...

Syster Margareta kom fram och kramade om mig. Jag sa, helt ärligt, att hon och syster Gunnar varit mors favoriter. Hon sken upp och sa att mor nog gillat hennes lite "militäriska" stil och att hon minsann mindes mor som en väldigt speciell kvinna.

- Vissa patienter sticker ut från mängden, det gjorde din mor.

Besöket avslutades med en stund i sjukhusets vackra trädgård. Kuratorn sa att hon jobbar i fem år till, så jag är välkommen tillbaka så ofta jag vill under de närmaste åren.

Tror bestämt att jag kommer att återvända.

Saker jag irriterar mig på...

1. Att det inte finns hälsosam OCH vegetarisk snabbmat. Jag löper gatlopp i jakt på en bra lunchrestaurant i närheten av mitt jobb. Men det finns inte. Allt innehåller kött och/eller fett!

2. Att den enda mat utan kött på SevenEleven är en djupfyst fiskgratäng. Men den innehåller dill! Och jag avskyr dill!

3. Att det inte finns en spis på mitt jobb så att jag kan ugnsvärma mat eller värma mat i kastrull. Nu tvingas jag mikra min medhavda hälsosamma och goda vegomat - och förstöra alla näringsämnen - och dessutom dränera den på all smak...

4. Att kaffet från Kaffeknappen på jobbet har torrmjölk som innehåller transfetter. Väljer jag istället svart kaffe och tar mjölk från minitetrorna, innehåller de konserveringsmedel. Jag kan inte vinna den här kaffestriden.

5. Att folk inte använder sig av den förträffliga tjänsten sms istället för att ringa onödiga samtal på min mobil när de inte har något speciellt de vill säga.

6. Att folk blir sura för att det inte går att lämna meddelande på min mobil för att jag kopplat ur den tjänsten.

7. Att folk för så mycket oväsen. De har sina mobiler på högsta ringsignalen och svarar inte på en gång när det ringer utan ska TITTA i 3o sekunder på displayen för att avgöra huruvida de ska knäppa bort personen eller ej. Och så ska de alltid ha radion och/eller tv:n på. Och gärna humma och nynna för sig själva. Och högläsa allt som de anser vara roligt som de läser i kvällstidningarna.

8. Att maskaratillverkarna lovar brett men håller tunt. Allt som är dyrt är inte lika med bra. Just betalt 240 kr för en Chanelmaskara och den var usel. Däremot köpte jag tidigare Max Factors Lash Architect för runt 100-lappen - och den var kanon! Men fortfarande efterlyser jag en maskara som BÅDE ger volym OCH förlänger. Inte antingen eller. Jag vill inte ha flugben till fransar, men inte heller jättelånga jättesmala! Hur svårt kan det vara?

9. Att man inte kan köpa huvudvärkstabletter på Ica.

10. Att alla toppar och tröjor man köper har långa konstiga band på insidan, intill halslinningen, som man måste klippa bort. Varför hänger de där banden där? Vad är det tänkt att man ska göra med dem?

666 – symboltalet för den ofullkomligaste av dem alla

Idag är det den 6 juni, det sjätte månaden på året, år 2006... Ganska häftigt...

I Uppenbarelseboken 13:18 står det: 666 är vilddjurets tal.
Men vem eller vad är vilddjuret?
Och var kommer talet ifrån?

Särskilt i Amerika har det uppmärksammats att dagens datum den sjätte juni 2006 kan förkortas 666. På sina håll, exempelvis i den lilla staden Hell (översätt: Helvetet) i Michigan gör man affärer på detta faktum, och säljer souvernirkort som bevis på att man firat 666 i Helvetet. Över diskarna i Hell säljs också 666-t-shirts och muggar, och det mesta kostar 6 dollar och 66 cent. Naturligtvis.


– 666 är, kan man säga, är uppenbarelseboken som spökar litegrann, förklarar Lars Collmar, komminister för Adolf Fredriks församling i Stockholm.

– Talmystiken och talmagin är viktig inom judendomen, och det är därifrån det kommer. Talet sju står för fullkomlighet, medan talet sex står för ofullkomlighet. Och tre sexor i rad, det är symboltalet för något väldigt, väldigt ofullkomligt, säger Lars Collmar.

666 är populärt sammankopplat med djävulen – det har skräckfilmerna lärt oss. Men enligt Lars Collmar går det så att säga lika bra att låta talet symbolisera vilken annan ond person eller företeelse som helst. Det finns teorier om att det är kejsar Nero, som förföljde kristna och kastade dem till lejonen i Rom, som man talar om i Uppenbarelseboken.

– Ja, det kanske det är. Men det är det ingen som vet säkert.

Men har talet 666 någon betydelse i dagens kristna lära?

– Mja, kanske för Livets ord till exempel. Men för mig personligen har det inte det.

– Djävulskapet i tillvaron har jag respekt för och vill slåss emot. Men ord och siffror som symboler för olika betydelser har jag inget till övers för.

Det visste du inte om 666:

Lägg ihop alla siffror på ett roulettehjul och du får ihop summan 666.

När presidentparet Reagan flyttade från vita huset till en fashionabel villa i Bel Air 1989 ändrade de adressen från 666 St. Cloud Road till nummer 668. Bara för säkerhets skull.


Källa: aftonbladet.se

"Flickan skadades inte av angreppet"

"Polisen har ännu ingen misstänkt efter en våldtäkt på en 15-årig flicka i natt utförd av fem okända gärningsmän i Ursviks friluftsområde

Den misstänkta våldtäkten ägde rum under natten till lördagen i samband med en ungdomsfest vid en grillplats i Ursviks friluftsområde i Hallonbergen.

Västerortspolisen är förtegen om händelseförloppet men våldtäkten ska ha inträffat runt midnatt när festen hade tunnats ut och flickan blev kvar tillsammans med de misstänkta gärningsmännen som uppskattas vara mellan 16 och 20 år. De angrep och våldtog flickan men avbröts när hennes mobiltelefon ringde och hon kunde få dem på flykt genom att säga att polisen var på väg.

Flickan skadades inte av angreppet utan har hörts av polisen under dagen och har även kunnat besöka brottsplatsen tillsammans med polisen. Inga andra vitten har hörts under lördagen. Polisen har fortfarande ingen misstänkt."

Källa: Dagens Nyheter

Ingen som reagerar? Någon...?
Gangbangad av fem våldtäktsmän och blev inte skadad?
Skulle inte tro det, va?

Nakenchocker...

Noterar att någon sorts nymoralism breder ut sig alltmer, samtidigt som det sexualiserade offentliga rummet också gör det. Finns det ett samband?

Tänker på soldaterna i Vaxholm som roade sig med att skjuta nakna i sin muckarfilm. Vilken himla hallå det blev över det. Den upprörda reportern som kommit över filmen kunde inte sluta säga ordet "naken" i var och varannan mening i inslaget.

Fattar inte riktigt. Om soldater tycker det är skojigt att ta av sig kläderna och visa sig som Gud skapat dem, fine, mig stör det inte. Däremot stör det mig rätt mycket att de tycks ha kommit över skarpladdade vapen helt lättvindigt. Men det var inte just den biten som reportern förfasade sig mest över. Det var själva nakenheten.

Likadant var det med alla medier som efteråt hängde på, som dreglande hungriga hundar. De nakna soldaterna visades upp överallt upp och det skreks att de inte hade sina militärkläder på sig, utan att de var just NAKNA!

Häromdagen fick jag veta att en reporter på ett av våra största nyhetsprogram på tv vid ett tillfälle gjorde en så kallad "stå uppa" naken. Alltså, han stod i bara mässingen och pratade rakt in i kameran. Upprörande, tyckte svenska folket som gick till storms mot detta. Upprörande, tyckte även reporterns chefer, som inte lät mannen få förlängt vikariat efter denna incident. Till saken hör att reportern gjorde ett inslag om naturister - på ett nakenbad... Kanske var det då inte så långsökt att han själv skalade av sig kläderna...?

Och apropå strandliv, så finns det upprörda föräldrar som inte vill att deras barn ska se turister ligga nakna på stranden eller spela beach volleyboll utan kläder, för det kan minsann skada deras små guldklimpar för livet. Detta har jag själv hört sägas på "min" lilla grekiska ö, där samtliga vi som åker dit varje år sparar in många tusenlappar på att inte köpa badkläder... Dessutom slipper vi kvinnor den ständiga plåga som baddräktsbadande kvinnor drabbas av - nämligen svidande blåskatarr...

Vidare, så fort ett bröst trillar ur en känd artists djupt urringade dekolletage, blir det ett ramaskri, eller om en närgången paparazzifotograf lyckas plåta en modell mellan benen när hon inte ont anandes kliver ur en låg sportbil skriker journalisterna "nakenchock", för att hon skippat skavande trosor under den tajta klänningen.

Mer upprörande tycker jag i så fall att det är med KLÄDTVÅNG! Jag tänker på slöjor, burkor, heltäckande särkar, långskaftade handskar.... Fast det är klart, det gäller ju bara muslimska kvinnor. Ingen som blir så upprörd då, kanske?

"Älgens betydelse för jägarna"

Jägarkåren går emot Skogsstyrelsens och skogsbolagens krav på en minskad älgstam i Sverige. Älgstammen, som nu omfattar cirka 300 000 djur, bör inte bli mindre än vad den är i dag, säger Svenska Jägareförbundet.

Den senaste säsongens jaktresultat visar att det i fjol sköts 90 814 älgar i landet, vilket är 6 588 färre än året innan.

Sedan 1980-talet, då det som mest kan ha funnits uppemot 600 000 älgar i Sverige, har stammen nästan halverats som en följd av hård avskjutning. Trots detta har Sverige fortfarande världens tätaste älgstam.

— Men nu vill vi inte att den ska minska ytterligare. Det kommer den att göra om det nuvarande jakttrycket bibehålls. Därför uppmanar vi jägarna att vara återhållsamma på platser där stammen är svag, säger Göran Bergqvist, klövviltkonsulent på Jägareförbundet.

Han framhäver älgens betydelse för de svenska jägarna. Han är också mycket medveten om kraven från skogsbruket. Så sent som för ett halvår sedan presenterade Skogsstyrelsen en rapport där man rekommenderade att en halvering av älgstammen för att få ner betesskadorna på en acceptabel nivå.

— Vi är beredda att ta strid om saken. Vi vet att skogsskadorna är stora på vissa håll. Men vi kan inte godkänna en generell minskning överallt, säger han.

Göran Enander, generaldirektör på Skogsstyrelsen, är bekymrad över jägarnas utspel. Han betonar att betesskadorna är värre än någonsin.

— Om det visar sig omöjligt att på sikt komma överens med jägarna, så måste en tredje part ta över och besluta om avskjutningen. Vem som sedan ska hålla i avtryckaren är oklart, men på något sätt måste vi komma fram till en hållbar lösning.

För närvarande pågår två statliga utredningar som helt eller delvis tar upp frågan om älgstammens förvaltning. Båda ska presenteras senare i år.

Källa: TT

1-0 till Dalai Lama

Idag är jag Dalai Lama. Jag är stor, tänker vackra tankar och ler ett blitt leende. Jag dricker örtte, rabblar mantran och har sandaler utan häl som gör att jag lutar bakåt när jag går.

Sådan är jag, idag.

Igår var jag inte Dalai Lama. Då var jag Hin Håle (se gårdagens inlägg). Jag visste ju att människan är komplex och mångfasetterad, men inte tänkte jag mig att båda dessa herrar bor inom mig, i bästa grannsämja.

Igår, när jag var Hin Håle, satt jag mitt emot min Fiende efter jobbet. Med min bästa kattrumpemin och iskalla pilblick stirrade jag på henne. Min redaktör satt som en domare mellan oss och försökte få matchen att bli en fair och rättvis sådan. Hon vet inte vem hon dealar med. Ska vi prata högdragenhet, von oben och ingen pardon, har ni kommit till rätt adress. Jag är mästarens Mästare på det området.

Så jag satt där, med armarna i kors, medan hornen i pannan växte rekordsnabbt och min andning blev allt mer forcerad. Jag tänkte inte ge mig. För jag har nämligen aldrig fel. Så är det med mig.

Min Fiende tog några klunkar ut sitt glas. Det gjorde inte jag. Hon började säga något om barnet inom henne som känt sig sårat, som fått nog, som blivit ledset. Att det var därför hon reagerat som hon gjort tidigare under dagen.

Jag tänkte för mig själv att det måtte vara en riktig liten skitunge hon när där under bröstkorgen. En skitunge som springer och hämtar chefen så fort hon känner sig s-å-r-a-d.

Log förnöjt när jag tänkte på MITT lilla barn som bor inom mig. Det är en vacker unge med blonda korkskruvslockar, rosiga kinder och grop i hakan. Inte helt olik Shirley Temple som barn, faktiskt. Hon har en nystruken och vit spetsklänning med broderier. En klänning som hon aldrig skrynklar till, för hon är ett stillsamt barn som leker stillsamma lekar med sig själv.

Just som jag tänkte berätta en skrävlande historia om mitt underbarn, slog klockan midnatt. Likt Askungen som tappar sin sko, tappade jag vad jag skulle säga. Plötsligt blev jag liksom snäll. Väldigt obehagligt. Jag som precis laddat klart och skulle drämma till min Fiende med mitt bästa vapen, och så försvann lusten!

Dalai Lama hade just klivit in i bilden, puttat ut Hin Håle, satt sig tillrätta och svept sin rödgula särk över ena axeln. Dalai Lama pratade om Förståelse, Gemenskap, Dela Problem, Hjälpa Varandra och Överseende. Min Fiende nickade ivrigt och berättade om sin stress, otillräcklighet, osäkerhet och känsla av utanförskap. Som de fina och förstående systrar vi är, möttes vi i detta, räckte ut varsin hand mot varandra och blev De Bästa Vänner.

Denna match slutade med 1-0 till Dalai Lama. Hin Håle fick, motvilligt, erkänna sig besegrad. Men han kommer igen. Det har han lovat.