Folk - skärp er!

Folk går i gång på trivialiteter.
Som Icareklamen som får vanligtvis tystlåtna människor
att skrika i falsett.
Brottet?
Jo, att reklamen är RIKTAD.
- Tjena hej, välkommen till verkligheten, kära konsumenter!
Vem är så dum att de tror att handlarna inte har örnkoll
på vad vi handlar?
De vore väl hjärndöda om de inte hade det...
Själv blev jag nöjd och glad över reklamen
med erbjudanden riktade till just mig,
till och med mitt namn stod skrivet på kupongerna
för att understryka att de tänkt på mig
när de gav mig 10 procents rabatt på en massa varor
som de vet att jag handlar ofta.
För första gången slapp jag därmed
erbjudanden om att köpa billig falukorv, glass i familjepack,
dajm i storpåse och litervis med cocacola.
Varor som jag nämligen aldrig någonsin handlar
och inte vill ha,
även om jag får rabatt.
Nu, när reklamen var utformad för mig,
fick jag erbjudanden om att köpa
ekologiska linfrön,
makrill i tomatsås,
2-liters plastpåsar (vi gör vår egen kattmat
som vi fryser in i dessa påsar...),
och frukt och grönt.
Alltså sådant jag köper ofta.
Men tydligen är jag typ den enda i Sverige
som gillar riktad reklam.
I SVD idag skriver till exempel Gull-May i Stockholm
en lång och indignerad insändare
om vilket intrång hon anser reklamen vara:
”Vi har alltid handlat en viss typ av kattmat
och får därför inte mindre än fyra
olika rabatterbjudanden på kattmat.
Så härligt –
det är bara det att vår älskade katt är död och begraven
och nu revs dessa relativt färska sår upp
av Icas ”fantastiska” erbjudanden”.
Hon avslutar insändaren med att
Ica inte har att göra med vad hon handlar
och nu ska hon givetvis byta butik
(som om hon kommer att hitta en annan som inte
har samma koll på vad hon handlar...).
Visst, det kan bli tokigt,
jag erkänner det.
Och jag förstår att Gull-May älskade sin katt
och saknar den väldigt,
men jag har svårt att se att reklam för kattmat
verkligen är SÅ upprörande.
Efter att mor dött fick hon ett erbjudande
om att prova DN gratis i en månad.
Jo, det kändes ju ironiskt och sorgligt,
men herregud, jag bröt inte ihop för det
och sa inte upp min prenumeration på DN.
Folk – skärp er.
Det finns värre saker att uppröras över.
Betydligt värre.

Jag hatar att vara sämst.

Jag har kommit på hur det är –
jag hatar att vara sämst.
Detta får konsekvenser.
Att jag inte har körkort är en konsekvens.
Att sitta i en bil med en körskollärare
och känna mig skitdålig, dum i huvudet och nervös
känns så... så... pinsamt.
Och jag hatar även allt som är pinsamt.
Jag vill vara bäst.
Eller åtminstone rätt bra.
Och jag vill inte vara pinsam.
Så ska jag ta körkort måste jag först ha
övningskört i smyg
med någon närstående väldigt, väldigt länge.
När jag väl tar första lektionen
på körskolan kommer läraren (förhoppningsvis) då att utbrista:
- Men oj, så duktig du är, du kan ju redan köra bil!
Jag fattar att man får vara dålig när man börjar ta körkort,
det ingår självklart.
Men jag vill inte vara en del av det.
Det var samma sak när jag tog pianolektioner som barn.
Visserligen fanns det ingen som kunde lära mig spela,
så jag fick helt enkelt lära mig själv.
För aldrig i livet att jag tänkte gå till pianofröken
utan att kunna åtminstone grunderna,
trots att det var en nybörjarkurs.
Jag visste redan då att det skulle vara pinsamt.
Så jag övade som en galning hemma,
lärde mig noter och skalor på egen hand
och när den första pianolektionsdagen väl infann sig,
var det jag som imponerade fett på fröken.
Och när vi hade obligatorisk skrivmaskinskunskap i högstadiet
(jo, så gammal är jag...) hade jag förstås redan tvingat mor
att lära mig hur man gjorde.
Ville inte dyka upp på första lektionen
och inte kunna fingersättning
och inte kunna skriva snabbt med två händer.
Jag ville ju vara duktig, helst bäst.
Häromdagen var jag på en hästgård utanför Stockholm
och såg avundsjukt på
när ett gäng kvinnor red på islandshästar.
Ägaren av gården erbjöd mig att komma och rida,
men jag tackade genast nej.
Fastän turridningen är till för nybörjare kändes det pinsamt.
Tänk om jag inte ens skulle komma upp på hästryggen?
Eller om min häst stegrade sig och välte oss båda?
Eller om hästen helt enkelt vägrade röra på sig?
PINSAMT.
Fattar ni hur jobbigt det är att vara jag?

I did it again…

Lika bra säga som det är, utan krusiduller:
-Hej, jag heter Colette och är väskoman.
Jag får aldrig nog av väskor.
Köper så mycket väskor att garderober,
klädkammare och källarförråd bågnar
av trycket från alla gamla avlagda.
Är alltid, säger alltid, på jakt efter den
ULTIMATA handväskan.
Den som är så perfekt att den till hundra procent
passar mig, mitt liv och personlighet.
Som gör att jag får plats med precis allt jag behöver,
men som ändå inte är så stor och tung att den är i vägen,
som givetvis har axelrem och inte små fjösiga handtag,
som är elegant utan att vara damig,
som är casual utan att vara slapp,
som är praktisk utan att vara ful,
som är av god kvalitet utan att kosta en hel Greklandsresa.
Hur kan detta vara så in i bänken svårt att hitta?
Jag köper och köper och köper,
tror varje gång att min lycka är gjord,
men så, vips, efter bara någon eller några veckor
är jag besviken. Igen.
Något fattas.
Kanske har den för få fack,
eller för många,
eller så är axelremmen för tunn,
eller så är den för smal för min tjocka bok
som jag just nu läser och vill ha med mig.
Det är alltid något.
På sistone har jag dock försökt hejda mig,
less is more, sägs det ju,
så jag har kört recycling,
gamla handväskor har återanvänts
för att se om mina behov kanske ändrats
och min smak likaså.
Det har hittills inte funkat.
Men idag hände det igen,
jag föll, som en fura.
Handväskan i fönstret skrek mitt namn
och jag drogs likt en magnet till den.
DÄR var den,
väskan jag letat efter i hela mitt liv.
Lagom stor,
lagom snygg,
lagom dyr,
lagom lång axelrem,
lagom många fack.
Slet till mig den,
rusade iväg till ett fik
och vände upp och ner på min
gamla värdelösa handväska
som nu är avpolleterad, dumpad, förbrukad.
Min nya handväska är en saga, en dröm.
Snälla, låt mig aldrig få vakna
och upptäcka att den också är fel.

Många frågetecken...

Läser i SVD om "familjens värsta timme",
eller hell hour, som den tydligen också kallas.
Det är timmen efter hämtning på dagis/skolan
tills maten är serverad.
Artikeln väcker många frågor.
Till exempel anses hell hour inträffa mellan 16 och 17.
Betyder inte det då att föräldrarna måste
lämna sitt jobb mellan 15 och 15.30
för att hinna till dagis i tid?
När i fridens namn började de då jobba?
Sju, halvåtta?
Gick de då upp typ fem, halv sex
för att att även hinna lämna på dagis?
Och vilka är alla dessa människor som kan lämna
sitt jobb så tidigt på dagen?
Jag försöker fundera ut vilka yrkesgrupper
som bara kan dra mitt på eftermiddagen.
Inte förskolelärare, lärare, vårdpersonal,
service- och restaurangpersonal,
journalister och informatörer.
Egna företagare, ja, de kan ju bestämma själva
när arbetsdagen är slut,
men hur många är de?
Kontorsfolk, kan de stänga av datorn vid 15-15.30
och tacka för sig?
Sådana som jobbar inom Parkförvaltningen
med att kratta löv på kyrkogårdar,
de slutar nog i och för sig tidigt,
och byggfolk.
Jag får ändå inte ihop det.
Eller menar man att alla föräldrar jobbar halvtid?
Nästa fråga är, hur är det tänkt att man både
ska hinna hämta på dagis, handla och laga mat
på en timme?
En intervjuad pappa säger att det mest brukar
bli pasta eller färdigmat till middag.
Men svenska föräldrar tar igen till helgen.
Söndagssteken är utbytt mot fredagsmys.
97 procent av alla tillfrågade storstadsföräldrar fredagsmyser.
Exakt vad som ingår i begreppet mys förklaras dock inte.

Lösenord...

Nu är det dags igen.
Byte av lösenord på jobbdatorn.
Jag hatar det.
Kan inte komma på några fler bra lösenord,
jag är tom, slut, förbrukad.
Rynkar pannan, suckar, svettas,
slår in några ord på måfå,
alla nobbas och det poppar upp ett ilsket,
rätt kryptiskt meddelande från supporten:

"Det angivna lösenordet är inte tillräckligt komplext.
Ange ett annat som fyller följande krav:
Det är minst 8 tecken,
inte identiskt med med något
av dina senaste 15 senaste lösenord,
det har inte ändrats de senaste 0 dagarna,
det innehåller inte ditt namn eller inloggningsnamn,
det innehåller minst 3 av följande teckengrupper:
Versaler i det engelska alfabetet (A-Z),
gemener i det engelska alfabetet (a-z),
siffror (0-9),
icke-alfanumeriska tecken (t ex !, %, #).
Skriv in ett lösenord som uppfyller dessa krav
i båda textrutorna."

Jag tyar inte mer.
Orkar inte pressa fram nya fräscha ord som datorn
kan tänka sig att acceptera.
Låt mig slippa.
Låt mig få gå hem.
Snälla.

Vuxenpoäng

Idag firar jag och Elias pappersbröllop.

Det ni.

Snacka om vuxenpoäng.

Känner mig stor, trots mina ynka 42 år.

Dårens dotter

Läser just nu Mian Lodalens Dårens Dotter,

en bok ni inte får missa.

Föräldraberättelser, mest pappaberättelser,

tycks vara på tapeten numera,

och de är nästan alltid läsvärda.

Det är intressant att hitta likheter och olikheter

med sin egen uppväxt.

Mians far påminner mycket om min egen,

det ljugs, överdrivs och sviks oavbrutet

och den lilla flickan Mian blir en överlevare,

en asfaltblomma.

Utan att känna henne närmare

känner jag en sorts närhet,

förstår vad hon varit med om

och hur det format henne.

Det gör det också lättare att vara lite snällare

mot mig själv,

och kanske sänka kraven en aning.

Har man sparkats omkring som barn

är det ändå rätt tufft att man klarat sig

och lyckats bli en såpass hel människa

som man trots allt ändå blivit.

Det är skönt att få känna så ibland.

Timing...

Timing lär vara viktigt.
Allt hänger på det.
Att göra rätt saker i exakt rätt tid.
Jag är rätt dålig på det, inser jag.
Har tänkt mycket på detta på sistone.
Det är inte så att idéerna saknas,
det är bara det att jag
inte alltid lyckas få till dem i tid.
Minns hur jag och Michanek
för många år sedan kläckte idéer
till frilansartiklar som vi skulle skriva.
Lysande idéer, faktiskt.
Så lysande att de en efter en
dök upp i DN, SVD och några månadstidningar,
bara dagar eller veckor efter att vi spånat fram dem.
Kan tillägga att det alltså inte var vi som skrev artiklarna.
Någon annan smart människa
med bättre sinne för timing hade hunnit före.
Det var rätt frustrerande.
Men nu känns det som om det här rör fler delar av mitt liv.
Jag kommer på grejer,
saker som borde genomföras, förverkligas, realiseras
men så, lite senare,
kommer insikten – timingen var fel.
Igen.
Jag var för sent ute.
Inte så att jag hade glömt,
utan bara grubblat och grunnat
för att komma fram till bästa lösningen,
och när jag väl fått till den,
så, voilá – för sent.
Lång näsa åt mig.
Jag borde tänka mindre
och agera snabbare.
Det är kontentan.
Tror jag.