Underhållning...

Mina katter är bättre än tv.
Jag kan titta på dem hur länge som helst
och glömma tid och rum.
Som nu när E är ute och klockan är 20.04.
Jag hade planerat att gå och lägga mig
så fort E lämnade hemmet vid halv åtta.
Nu har det gått mer än en halvtimme
som jag bara ägnat åt att glo
på katterna.
Helge har lagt sig under överkastet
och Valdemar försöker febrilt
ta sig under han också,
men hittar ingen glipa att glida under.
Så jag har följt honom under hans envisa försök
och alldeles nyss lyckades han ta sig under
genom att ställa sig på två ben
på golvet och långsamt kräla upp under överkastet.
Så ålade han sig fram till Helge
och genast började de fajtas
och så slutade leken med att båda drösade i golvet.
Se där.
Det är vad jag gör när jag är gräsänka en regnig tisdag.
Vad gör ni?

Fascinerande...

Jag har blivit sämre!
Det är helt sant.
Det gick upp för mig bara häromdagen.
Stod i speakerbåset och ”pratade upp mig”
för att sedan lägga mina speakrar.
Lyssnade på dem efteråt och
kunde konstatera
att jag låter sämre än förut.
Man ska ju med åren och erfarenheten
rimligtvis bli bättre,
men så är det alltså inte.
Inte för mig i alla fall.
Låter kass nu.
Det gjorde jag inte förut.
Fascinerande.
Jag hade någon sorts vild idé
om att börja föreläsa.
Förr i världen tyckte jag nämligen det var kul
att prata inför folk,
och ansåg nog att jag hade en del att säga.
Rimligtvis borde jag ju har mer och bättre
saker att komma med idag än då,
men så är det inte.
Skrev ihop ett presentationsbrev om mig själv
för att sälja in mig som föreläsare,
men insåg att det var rätt lamt.
Jag kan ju ingenting.
Vad ska jag prata om?
Och varför i fridens namn skulle någon
vilja betala för att tvingas lyssna på mig?
Fascinerande.
Inte heller kan jag längre skriva.
Orden har liksom sinat.
Och hjärnan skrumpnat ihop och dött.
Så nu sitter jag här och glor
och räknar ut att det är 20 år kvar till pensionen
om jag går vid 62.
Förstå hur dålig jag kommer att vara då!
Fascinerande.

Alla våra hemligheter...

Igår höll det på att gå riktigt illa.
Kom i ganska hög fart på cykeln på Skeppsbron
och i ögonvrån såg jag hur en bil plötsligt
börja svänga in över cykelbanan för att ta sig
till parkeringen utmed vattnet.
Tänkte i en nanosekund att personen måste ju stanna,
personen måste ju se mig.
Men insåg sedan att det gjorde hon inte alls.
Så jag fick tvärnita på den ganska hala cykelbanan
men cykeln åkte ändå in i bilens sida
och jag hamnade på marken med cykeln över mig.
Ställde mig förvisso upp på en gång,
oskadd,
men en ung man kom springandes och var vit i ansiktet
och föraren till bilen,
en medelålders kvinna,
slog upp bildörren och störtade fram.
Jag försäkrade dem att jag var okey
och den unge mannen
skällde på kvinnan för att hon kört så fort
och inte sett mig.
Så sa han till mig
att jag skulle sätta mig i fem minuter,
men det gjorde jag så klart inte,
utan svingade mig upp på cykeln,
lite skakig,
och trampade vidare till jobbet.
Så tänkte jag inte mer på saken
förrän idag när jag skulle cykla hem från jobbet
och upptäckte att baklyktan fallit av
och låg i bakre cykelkorgen.
Fattade först inte varför,
sedan insåg jag att plastfästet var sönder
och att det måste ha hänt
när jag krockade med bilen igår.
Cyklade hem,
tankfull,
för det slog mig
att jag inte berättat för en endaste person
om olyckan.
Och jag insåg i samma stund
att det egentligen är en hel del saker
som händer varje dag,
som aldrig berättas vidare.
Man orkar kanske inte alltid,
man glömmer bort,
tror inte att någon vill lyssna,
utan håller saker för sig själv.
Man tror man känner varandra väl,
men gör vi det,
egentligen?

En särskild plats i helvetet...

USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright
myntade uttrycket:
Det finns en särskild plats i helvetet
för kvinnor som inte hjälper varandra.
Tänker på det och inser att det är ingen självklarhet.
Kvinnor är inte alls alltid särskilt solidariska och justa
bara för att de är kvinnor.
Pratade med en väninna om det efter träningen imorse.
Vissa kvinnor som hon hade trott och hoppats
skulle ha stött henne
och tagit avstånd från ett ex som misshandlade henne,
har inte gjort det.
Hon är arg, ledsen och frustrerad över det.
- Men vad ska jag göra för att de ska förstå?
frågade hon.
Vad svarar man? Kvinnorna vet ju,
men väljer ändå att inte stödja och hjälpa henne.
- Kanske de tyckte jag var för kaxig,
att det var mitt eget fel som blev slagen?
Som om det skulle vara mindre synd om henne då,
som om kvinnor i vissa fall "får skylla sig själva"?
Man behöver inte alltid sympatisera
med kvinnors val av partners,
man kan gärna få tycka att kvinnor är skitjobbiga,
dricker för mycket,
skriker för högt,
provocerar och kaxar sig,
käftar emot,
men aldrig får man någonsin säga:
- Men är det inte hennes eget fel,
att hon blev misshandlad?
Det finns inget,
säger inget,
som rättfärdigar att någon misshandlar,
våldtar och kränker en annan människa.

"Vi är för dåliga på att unna oss"

Flåshurtiga Tilde säger till lottovinnaren på tv 4
att det är bra att han ska köpa en resa för pengarna.
- Vi är för dåliga på att unna oss, säger hon tvärsäkert.
Och den där meningen upprepas som ett mantra
på längden och tvären
överallt, hela tiden
och ingen ifrågasätter sanningshalten i den.
Fast jag vill nu hävda att det är precis tvärtom.
Svenska folket spenderar och slösar som aldrig förr.
Vi shoppar oss höga på prylar, resor, kläder,
möbler, mobiltelefoner, renoveringar...
Privatekonomer varnade senast förra veckan för
att bara ett fåtal svenskar har en reservbuffert att plocka
fram i en krissituation.
Men med tanke på att det konsumeras så man blir
rent illamående
är det inte konstigt att de flesta inte har det.
För vi unnar oss hela tiden.
Jag tror att det är rätt få människor numera
som lever asketliv och samlar pengar på hög.
Det flesta sprätter lite hit och dit.
Extra god mat på fredagkvällen,
lite vin från bolaget,
en weekendresa,
en två-veckors semesterresa,
en sommarstuga,
presenter,
ett par skor på rean,
en bukett tulpaner.
Så nej, Tilde, vi unnar oss nog rätt bra som det är.