En djurhälsning...

Lånekatten Osis och Valdemar sover sött tillsammans...

Jagar varandra och brottas på dagen, men allt är glömt när det är dags att sova...


Närbild av Osis, fast med Valdemars tassar framför sig...

Närbild av Valdemar, fast med en av Osis tassar framför sig...

Osis långa ben och Valdemars randiga rygg...

Julbildsblogg

Av oklar anledning hamnar bilderna i fel ordning, annars var det tänkt som en bildsvit där det börjar med julgransklädning och slutar med vila i soffan där Valdemar tvättar Elias hår.


Men nu går vi baklänges istället. Roberts misse Osis som vi vaktar över julen, tycker det här med träd inomhus är en fantastiskt bra uppfinning.


Och julgransfotskartongen blir ju en alldeles utmärkt lekplats för Osis!


Helge övervakar Osis som slår på julgranskulorna.


- Glitter och kulor, allt är till mig, anser Osis.


Osis är bara fem månader, och livet går ut på lek. Och mera lek.


Valdemar är två och ett halvt, men tror att han är kattunge fortfarande. Så han är ungefär på samma menatala nivå som Osis.


Det är så spännande, så spännande det här med träd och ljus och grejer.


Katterna är hela tiden med och sticker nyfiket in sina nosar i granen.

Bara så ni vet kommer ovanstående fem-månaders kattunge som heter Osis att bo hos oss över jul medan husse är i Göteborg och förlustar sig.

Vi funderar nu på att ta entréavgift, för huset lär bli fullt av kattungelängtande besökare.

Jakten på glödlampan

Egentligen är det ganska vansinnigt.
Man köper en adventsljusstake
för ganska dyra pengar,
för att man är less på målade träljusstakar i glada färger.
Vad man inte tänker på i stundens hetta
är att man borde köpa på sig ett gäng glödlampor
samtidigt som man inhandlar ljusstaken.
Framförhållningen är som bortblåst.
Första julen går bra.
Det lyser vackert i fönstret
och man njuter av att för första gången i sitt liv
ha en stilren stake av metall och naturträ.
Hemslöjd, kallar man det visst.
Andra julen börjar det.
En glödlampa är paj,
men man gör ingen stor affär av det,
utan tar en rask promenad till lampaffären
bara för att mötas av stängda dörrar.
Lampaffären har konkat.
Men julen står ju för dörren
och man låter sig inte nedslås av sådana petitesser,
så man stegar istället vidare till Järnaffären som har allt.
Så sträcker man fram en ivrig hand
och viftar runt bland affärens alla adventsljusglödlampor
och inser till slut, uppgivet,
att det finns alla möjliga glödlampor
utom just dessa man är ute efter.
Men eftersom stan är full av hetsiga julklappsköpande människor,
så tänker man what the fuck,
vad är väl en glödlampa,
och så firar man jul med en lampa mindre.
Så kommer den tredje julen.
Nu har två glödlampor gått sönder
och nu vill man faktiskt ha nya.
Så man kommer på den briljanta idén
att googla efter tillverkaren av adventsljusstaken.
Man hittar den och lyckas även lokalisera
tre återförsäljare på Söder.
Så beger man sig åter ut på jakt
efter dessa sällsynta små glödlampor.
Men uppgiven och sur får man tomhänt loma hem,
för inte fanns lamporna hos återförsäljarna,
trots fagra internetlöften.
Då tar man telefonluren,
och ringer till tillverkaren Markslöjd i Mark
och avkräver besked.
Det visar sig att det inte finns en enda återförsäljare
på hela Söder som säljer just mina glödlampor.
Däremot en nära Karlaplan,
så adressen skrevs ner på en bit papper,
man tar tunnelbanan till Slussen,
byter sedan till röd linje mot Ropsten,
hoppar av vid Karlaplan och går i duggregn.
Sträcker så fram en 50-lapp och säger:
- Ge mig som många glödlampor jag kan få för 50 spänn, tack.
Nu är väskan full av dessa alldeles speciella glödlampor
och det känns nästan som om det vore narkotika.
Fast knark vore förmodligen lättare att få tag på.

Självsuggererad hjärntvätt?

Två gånger denna vecka har jag vaknat upp
och trott att det var lördag.
En otroligt jobbig upplevelse.
Känslan satt dessutom i oproportionerligt länge
och gjorde att jag lyckades komma försent
till jobbet båda dagarna.
Senaste imorse hände det.
Jag vaknade, tittade på klockan,
och drog täcket över huvudet.
”Det är ju lördag, det är lugnt,
jag sover ett par timmar till.”
Därför slumrade jag till
och vaknade med ett ryck efter en stund.
Något i mitt omtöcknade tillstånd hade ändå vaknat till
och hajat att det är fredag.
Så jag for upp och in i duschen.
Men där hände det – igen.
Jag var åter övertygad om att det var lördag
och bestämde mig för
både hårinpackning och benrakning.
Tog tid på mig,
torkade mig länge och väl och smorde in mig
och hade tankarna på annat håll.
Plötsligt slog det mig igen –
men herregud, det är ju FREDAG,
jag ska vara på jobbet om 10 minuter!
Störtade ner i cykelrummet och slet ut cykeln,
men efter bara en kort stund i sadeln
slog det till IGEN.
Makalöst, men sant.
Jag saktade ner,
tittade på utsikten från Skeppsbron
och plirade mot solen.
När jag närmade mig Kungsträdgården,
där jag egentligen ska svänga höger
och cykla upp bakom Grand Hotel,
svängde jag helt oförklarligt vänster.
Jag hade tydligen bestämt mig för att
ta en fika på NK...
Uppe på Hamngatan slogs jag med mig själv
och lyckades svänga cykeln åt höger
och med järngrepp om styret tog jag mig till jobbet.
Typ 30 minuter försenad.
Handlar det här om självsuggererad hjärntvätt?
Eller har jag bara blivit schizofren?

Den vilda jakten på fågeln...

Sträckte mig just efter min handväska
som står bredvid mig på skrivbordet.
Plötsligt kom det fågelkvitter ur den.
Tänkte först att det var mina mobiler som lät mystiskt,
men de låg inte i väskan
utan på skirvbordet.
Kvittret fortsatte.
Började riva ur allt i väskan.
Fullständigt ologiskt, jag vet,
men det kvittrade så väldigt
så jag kunde bara inte nonchalera det hela.
När hela väskan var tömd
och alla fack genomletade
hade jag fortfarande ingen ledtråd.
Till slut lyfte jag på väskan,
och där, under den,
låg ett par hörlurar som var inkopplade i datorn.
Jag hade kommit åt några knappar på tangetbordet
i min vilda jakt på fågeln,
att en blogg med fågelkvitter kom upp.
Det känns lite snopet...

Maktgalen...

Jag börjar bli hög på min makt.
Har nu fått en kollega att lämna svenska kyrkan
och en annan att sluta köpa matliknande produkter
som innehåller E 621, alltså mononatriumglutamat.
Naturligtvis har jag inte utövat påtryckning
utan bara delgett dem mina egna högst personliga åsikter.
(Jag la möjligen till att man tjänar in en Greklandsresa om året
om man går ur kyrkan.)
Nu smider jag vilda planer på vad mer jag kan få kollegorna att göra.
Förslag, någon?

Nypa hårt i armen...

Men asså vad är det här?
Jag blir galen.
Består världen av ett överskott av jävliga karlar?
Det verkar så.
Med jämna mellanrum får jag veta
att den ena snubben
efter den andra
hotar sin fru/flickvän/sambo med stryk,
kallar henne hora och fitta,
kör rattfull,
slänger saker omkring sig,
skäller ut och förnedrar sin kvinna,
ligger på soffan och kolkar vin
och tycker synd om sig själv
och är däremellan allmänt aggressiv.
Nu ringde en av mina äldsta väninnor
och det kröp fram
vad jag misstänkt länge.
Hennes man är ett as,
hon är rädd för honom
och vill skiljas
men tvekar för att de har barn ihop.
Och dessutom misstänker jag
att HON skäms
över sitt dåliga val av man.
HAN skäms givetvis inte
och hävdar att allt är hennes fel
och om det inte vore för att hon är så
dum i huvudet skulle de inte ha några problem.
Tjena hej...
Och igår satt jag hela kvällen
och fick höra hiskeliga detaljer
från en annan väninnas liv.
Om ett annat snyggt as till man.
En som lever dubbelliv, ljuger och bedrar.
En tvättäkta psykopat.
Jag orkar inte höra en sådan här historia till.
Måste nypa mig i armen
för att påminna mig om att de flesta män är fina och bra.
Men fan vad jag får nypa hårt.

Folk - skärp er!

Folk går i gång på trivialiteter.
Som Icareklamen som får vanligtvis tystlåtna människor
att skrika i falsett.
Brottet?
Jo, att reklamen är RIKTAD.
- Tjena hej, välkommen till verkligheten, kära konsumenter!
Vem är så dum att de tror att handlarna inte har örnkoll
på vad vi handlar?
De vore väl hjärndöda om de inte hade det...
Själv blev jag nöjd och glad över reklamen
med erbjudanden riktade till just mig,
till och med mitt namn stod skrivet på kupongerna
för att understryka att de tänkt på mig
när de gav mig 10 procents rabatt på en massa varor
som de vet att jag handlar ofta.
För första gången slapp jag därmed
erbjudanden om att köpa billig falukorv, glass i familjepack,
dajm i storpåse och litervis med cocacola.
Varor som jag nämligen aldrig någonsin handlar
och inte vill ha,
även om jag får rabatt.
Nu, när reklamen var utformad för mig,
fick jag erbjudanden om att köpa
ekologiska linfrön,
makrill i tomatsås,
2-liters plastpåsar (vi gör vår egen kattmat
som vi fryser in i dessa påsar...),
och frukt och grönt.
Alltså sådant jag köper ofta.
Men tydligen är jag typ den enda i Sverige
som gillar riktad reklam.
I SVD idag skriver till exempel Gull-May i Stockholm
en lång och indignerad insändare
om vilket intrång hon anser reklamen vara:
”Vi har alltid handlat en viss typ av kattmat
och får därför inte mindre än fyra
olika rabatterbjudanden på kattmat.
Så härligt –
det är bara det att vår älskade katt är död och begraven
och nu revs dessa relativt färska sår upp
av Icas ”fantastiska” erbjudanden”.
Hon avslutar insändaren med att
Ica inte har att göra med vad hon handlar
och nu ska hon givetvis byta butik
(som om hon kommer att hitta en annan som inte
har samma koll på vad hon handlar...).
Visst, det kan bli tokigt,
jag erkänner det.
Och jag förstår att Gull-May älskade sin katt
och saknar den väldigt,
men jag har svårt att se att reklam för kattmat
verkligen är SÅ upprörande.
Efter att mor dött fick hon ett erbjudande
om att prova DN gratis i en månad.
Jo, det kändes ju ironiskt och sorgligt,
men herregud, jag bröt inte ihop för det
och sa inte upp min prenumeration på DN.
Folk – skärp er.
Det finns värre saker att uppröras över.
Betydligt värre.

Jag hatar att vara sämst.

Jag har kommit på hur det är –
jag hatar att vara sämst.
Detta får konsekvenser.
Att jag inte har körkort är en konsekvens.
Att sitta i en bil med en körskollärare
och känna mig skitdålig, dum i huvudet och nervös
känns så... så... pinsamt.
Och jag hatar även allt som är pinsamt.
Jag vill vara bäst.
Eller åtminstone rätt bra.
Och jag vill inte vara pinsam.
Så ska jag ta körkort måste jag först ha
övningskört i smyg
med någon närstående väldigt, väldigt länge.
När jag väl tar första lektionen
på körskolan kommer läraren (förhoppningsvis) då att utbrista:
- Men oj, så duktig du är, du kan ju redan köra bil!
Jag fattar att man får vara dålig när man börjar ta körkort,
det ingår självklart.
Men jag vill inte vara en del av det.
Det var samma sak när jag tog pianolektioner som barn.
Visserligen fanns det ingen som kunde lära mig spela,
så jag fick helt enkelt lära mig själv.
För aldrig i livet att jag tänkte gå till pianofröken
utan att kunna åtminstone grunderna,
trots att det var en nybörjarkurs.
Jag visste redan då att det skulle vara pinsamt.
Så jag övade som en galning hemma,
lärde mig noter och skalor på egen hand
och när den första pianolektionsdagen väl infann sig,
var det jag som imponerade fett på fröken.
Och när vi hade obligatorisk skrivmaskinskunskap i högstadiet
(jo, så gammal är jag...) hade jag förstås redan tvingat mor
att lära mig hur man gjorde.
Ville inte dyka upp på första lektionen
och inte kunna fingersättning
och inte kunna skriva snabbt med två händer.
Jag ville ju vara duktig, helst bäst.
Häromdagen var jag på en hästgård utanför Stockholm
och såg avundsjukt på
när ett gäng kvinnor red på islandshästar.
Ägaren av gården erbjöd mig att komma och rida,
men jag tackade genast nej.
Fastän turridningen är till för nybörjare kändes det pinsamt.
Tänk om jag inte ens skulle komma upp på hästryggen?
Eller om min häst stegrade sig och välte oss båda?
Eller om hästen helt enkelt vägrade röra på sig?
PINSAMT.
Fattar ni hur jobbigt det är att vara jag?

I did it again…

Lika bra säga som det är, utan krusiduller:
-Hej, jag heter Colette och är väskoman.
Jag får aldrig nog av väskor.
Köper så mycket väskor att garderober,
klädkammare och källarförråd bågnar
av trycket från alla gamla avlagda.
Är alltid, säger alltid, på jakt efter den
ULTIMATA handväskan.
Den som är så perfekt att den till hundra procent
passar mig, mitt liv och personlighet.
Som gör att jag får plats med precis allt jag behöver,
men som ändå inte är så stor och tung att den är i vägen,
som givetvis har axelrem och inte små fjösiga handtag,
som är elegant utan att vara damig,
som är casual utan att vara slapp,
som är praktisk utan att vara ful,
som är av god kvalitet utan att kosta en hel Greklandsresa.
Hur kan detta vara så in i bänken svårt att hitta?
Jag köper och köper och köper,
tror varje gång att min lycka är gjord,
men så, vips, efter bara någon eller några veckor
är jag besviken. Igen.
Något fattas.
Kanske har den för få fack,
eller för många,
eller så är axelremmen för tunn,
eller så är den för smal för min tjocka bok
som jag just nu läser och vill ha med mig.
Det är alltid något.
På sistone har jag dock försökt hejda mig,
less is more, sägs det ju,
så jag har kört recycling,
gamla handväskor har återanvänts
för att se om mina behov kanske ändrats
och min smak likaså.
Det har hittills inte funkat.
Men idag hände det igen,
jag föll, som en fura.
Handväskan i fönstret skrek mitt namn
och jag drogs likt en magnet till den.
DÄR var den,
väskan jag letat efter i hela mitt liv.
Lagom stor,
lagom snygg,
lagom dyr,
lagom lång axelrem,
lagom många fack.
Slet till mig den,
rusade iväg till ett fik
och vände upp och ner på min
gamla värdelösa handväska
som nu är avpolleterad, dumpad, förbrukad.
Min nya handväska är en saga, en dröm.
Snälla, låt mig aldrig få vakna
och upptäcka att den också är fel.

Många frågetecken...

Läser i SVD om "familjens värsta timme",
eller hell hour, som den tydligen också kallas.
Det är timmen efter hämtning på dagis/skolan
tills maten är serverad.
Artikeln väcker många frågor.
Till exempel anses hell hour inträffa mellan 16 och 17.
Betyder inte det då att föräldrarna måste
lämna sitt jobb mellan 15 och 15.30
för att hinna till dagis i tid?
När i fridens namn började de då jobba?
Sju, halvåtta?
Gick de då upp typ fem, halv sex
för att att även hinna lämna på dagis?
Och vilka är alla dessa människor som kan lämna
sitt jobb så tidigt på dagen?
Jag försöker fundera ut vilka yrkesgrupper
som bara kan dra mitt på eftermiddagen.
Inte förskolelärare, lärare, vårdpersonal,
service- och restaurangpersonal,
journalister och informatörer.
Egna företagare, ja, de kan ju bestämma själva
när arbetsdagen är slut,
men hur många är de?
Kontorsfolk, kan de stänga av datorn vid 15-15.30
och tacka för sig?
Sådana som jobbar inom Parkförvaltningen
med att kratta löv på kyrkogårdar,
de slutar nog i och för sig tidigt,
och byggfolk.
Jag får ändå inte ihop det.
Eller menar man att alla föräldrar jobbar halvtid?
Nästa fråga är, hur är det tänkt att man både
ska hinna hämta på dagis, handla och laga mat
på en timme?
En intervjuad pappa säger att det mest brukar
bli pasta eller färdigmat till middag.
Men svenska föräldrar tar igen till helgen.
Söndagssteken är utbytt mot fredagsmys.
97 procent av alla tillfrågade storstadsföräldrar fredagsmyser.
Exakt vad som ingår i begreppet mys förklaras dock inte.

Lösenord...

Nu är det dags igen.
Byte av lösenord på jobbdatorn.
Jag hatar det.
Kan inte komma på några fler bra lösenord,
jag är tom, slut, förbrukad.
Rynkar pannan, suckar, svettas,
slår in några ord på måfå,
alla nobbas och det poppar upp ett ilsket,
rätt kryptiskt meddelande från supporten:

"Det angivna lösenordet är inte tillräckligt komplext.
Ange ett annat som fyller följande krav:
Det är minst 8 tecken,
inte identiskt med med något
av dina senaste 15 senaste lösenord,
det har inte ändrats de senaste 0 dagarna,
det innehåller inte ditt namn eller inloggningsnamn,
det innehåller minst 3 av följande teckengrupper:
Versaler i det engelska alfabetet (A-Z),
gemener i det engelska alfabetet (a-z),
siffror (0-9),
icke-alfanumeriska tecken (t ex !, %, #).
Skriv in ett lösenord som uppfyller dessa krav
i båda textrutorna."

Jag tyar inte mer.
Orkar inte pressa fram nya fräscha ord som datorn
kan tänka sig att acceptera.
Låt mig slippa.
Låt mig få gå hem.
Snälla.

Vuxenpoäng

Idag firar jag och Elias pappersbröllop.

Det ni.

Snacka om vuxenpoäng.

Känner mig stor, trots mina ynka 42 år.

Dårens dotter

Läser just nu Mian Lodalens Dårens Dotter,

en bok ni inte får missa.

Föräldraberättelser, mest pappaberättelser,

tycks vara på tapeten numera,

och de är nästan alltid läsvärda.

Det är intressant att hitta likheter och olikheter

med sin egen uppväxt.

Mians far påminner mycket om min egen,

det ljugs, överdrivs och sviks oavbrutet

och den lilla flickan Mian blir en överlevare,

en asfaltblomma.

Utan att känna henne närmare

känner jag en sorts närhet,

förstår vad hon varit med om

och hur det format henne.

Det gör det också lättare att vara lite snällare

mot mig själv,

och kanske sänka kraven en aning.

Har man sparkats omkring som barn

är det ändå rätt tufft att man klarat sig

och lyckats bli en såpass hel människa

som man trots allt ändå blivit.

Det är skönt att få känna så ibland.

Timing...

Timing lär vara viktigt.
Allt hänger på det.
Att göra rätt saker i exakt rätt tid.
Jag är rätt dålig på det, inser jag.
Har tänkt mycket på detta på sistone.
Det är inte så att idéerna saknas,
det är bara det att jag
inte alltid lyckas få till dem i tid.
Minns hur jag och Michanek
för många år sedan kläckte idéer
till frilansartiklar som vi skulle skriva.
Lysande idéer, faktiskt.
Så lysande att de en efter en
dök upp i DN, SVD och några månadstidningar,
bara dagar eller veckor efter att vi spånat fram dem.
Kan tillägga att det alltså inte var vi som skrev artiklarna.
Någon annan smart människa
med bättre sinne för timing hade hunnit före.
Det var rätt frustrerande.
Men nu känns det som om det här rör fler delar av mitt liv.
Jag kommer på grejer,
saker som borde genomföras, förverkligas, realiseras
men så, lite senare,
kommer insikten – timingen var fel.
Igen.
Jag var för sent ute.
Inte så att jag hade glömt,
utan bara grubblat och grunnat
för att komma fram till bästa lösningen,
och när jag väl fått till den,
så, voilá – för sent.
Lång näsa åt mig.
Jag borde tänka mindre
och agera snabbare.
Det är kontentan.
Tror jag.

Jag bara undrar

En känd kvinnlig författare,
som gjort sig ett namn som misshandlade kvinnors talesman
och haft program på tv om detta till och med,
har bytt litterär agent.
Hennes nye agent är en dömd kvinnomisshandlare,
mannen har till och med gått ut med namn och bild
i en stor svensk dagstidning
och erkänt brottet,
även om detta, enligt honom,
"bara" hänt en gång.
Agentens före detta sambo säger dock
att hon misshandlats upprepade gånger
och har bildbevis från sjukhuset som visar hennes
misshandlade ansikte och hals och
det finns två polisanmälningar,
en valde hon att dra tillbaka.
Detta väcker frågor.
Hur tänker den kände författaren?
Anser hon att brottet nu är sonat
och därmed ska ett streck strykas över det?
Eller tycker hon att mannens privatliv
inte har med hans yrkesliv att göra?
Eller har hon, gud förbjude, inte tänkt så noga
över vilka val hon gjort utan bara låtit
pengakåthetent styra?

Man får!

Jag har en ledig dag
och egentligen massor att göra.
Har visserligen tränat och
gjort en telefonintervju med en kvinna i Grekland
och ska göra en till intervju klockan 16.
Men nu borde jag ju skriva ut artiklarna,
tvätta,
rensa i källaren,
gå till apoteket
och ställa mig i Pressens Pensionskassa.
Det tar emot.
Tror jag ska lägga mig med en bok istället.
Det är en sådan dag.
Man får göra så.

Gustavsberg...

Nu har jag varit i Gustavsberg
två gånger på loppet av fem dagar.
Jag är annars nästan aldrig i Gustavsberg.
Förra veckan gjorde jag ett reportage om Noice,
idag ett om ambulanshelikoptrar.
Två av medlemmarna i Noice är döda
och det har skrivits en bok om gruppen.
Och ambulanshelikoptrarna blir av med sina läkare.
Tänk vad det plötsligt händer mycket i Gustavsberg.

Att bli det folk tror

Det är lustigt hur man tenderar att bli
det människor tror att man är.
Fattar ni vad jag menar?
U anser till exempel att jag har "judehumor".
Det har aldrig någon sagt till mig förut.
Visserligen är min far jude,
men min mor var det inte,
och enligt de renläriga är jag då inte jude.
Men visst, om man inte är så petig så...
Fast "judehumor"? Vete fan.
Men eftersom U nu tycker så,
har jag liksom lagt mig till med lite torr,
olycksbådande humor,
sagt som en äkta judisk krösamaja,
med krökt finger,
i alla fall när hon och jag umgås.
Det tycker hon är jättekul,
för hon är en judegroupie, nämligen.
Och en gång hade jag en pojkvän
som ansåg att jag formulerade mig så fyndigt.
Det var först lite jobbigt,
för jag tyckte nog inte att jag vid 19 års ålder
var särskilt välformulerad.
Inte särskilt fyndig heller, för den delen.
Men eftersom han framhärdade,
så blev det så.
Jag fick anstränga mig
för att komma på skojiga saker att säga,
så att han skulle fortsätta tycka att jag var fyndig,
för det är ju ett epitet som är väldigt smickrande.
På jobbet anses jag vara snabb och ambitiös.
Ja, då får jag ju banne mig leva upp till det,
eller hur?
Så jag sprintar omkring och
försöker slå personliga rekord stup i kvarten.
Och en del anser mig vara en riktig friskus,
och det vill jag ju gärna att de tror,
så jag tränar som en galning
och nobbar fredagsfikat,
fast hemma, när ingen ser,
äter jag Ben&Jerrys med fula mysbyxorna på.
Men nu har en sak slagit mig.
Tänk om folk börjar säga tjabbiga saker om mig,
som jag får reda på.
Då måste jag ju börja göra tvärtom,
för att motbevisa dem.
Det verkar mindre kul.

Tänk själv!

Jag vill verkligen inte vara den,

men alltså,

ibland går det inte att låta bli.

Det här gamla fina,

att tänka själv,

har tydligen utgått helt ur svenkt beteende.

Jag tänker på familjen som hittade ett recept

på "Världens godaste äppelkaka"

i en tidning och som de bakade.

I receptet stod det 20 rivna muskotnötter.

Ja, ni läste rätt.

20.

Jag är ingen Gordon Ramsey,

men hallå, muskot är jäkligt starkt.

Det vet alla som rivit en enda muskotnöt.

Och de säljs i små paket med typ tre i varje.

Det borde kanske gett familjen en hint...

Kan man ju tycka.
Men icke.

Står det 20 ska det vara 20.

Så de köpte alla muskotnötter som fanns att uppbringa

och följde slaviskt recepet.

Med följden att samtliga fyra

hamnade på sjukhus med svåra förgiftningssymptom...

Och en gång när jag var på en föreläsning

med den kände franske bantarsnubben Michel Montignac

när han gästade Stockholm,

skrek kvinnor i falsett under q&a-stunden efteråt.

- EXAKT hur mycket mörk choklad menar du att vi får äta?

Montignac såg förvirrat på församlingen av knubbiga och sa:

- Ja, lagom med mörk choklad förstås, inte för mycket,

några bitar ibland sådär.

- Men hur MÅNGA bitar? skrek den förtvivlade i publiken i kör.

De förtvivlade som inte kunde tänka själva.

Utelivsprofil

"Utelivsprofil".

Ursäkta mig, men vad är det för larv?

Jag ser uttrycket överallt,

senast i DN på stan imorse.

En 25-årig brud kallar sig skribent/utelivsprofil.

Har det här uttrycket gått och blivit vedertaget

medan jag sovit min skönhetssömn?

Vad exakt betyder det?

Att hon rör sig mycket ute runt Stureplan?

Blir man därmed automatiskt en "profil"?

Och ska man verkligen kalla sig själv "profil"?

- Jo, jag är en rätt framstående profil inom mediebranschen,

om jag får säga det själv, hö hö.

Typ så?

Men ni hör ju hur det låter!

Och förresten, är orienterare

också utelivsprofiler?

Jag hajar inte.

Kan någon vara snäll och förklara

för trög medelålders tant

som definitivt inte är någon utelivsprofil

och heller aldrig har varit.

Jag har ett problem...

Var på bröllop på Dalarö igår.
Dalarö är förtjusande vackert och pittoreskt
och brudparet hyllade ön och dess 1600 bofasta.
Jag ville flytta direkt.
Sedan åkte vi hem till Söder
och skuttade iväg till Mariatorget för att ta en öl
med några polare.
Så blev vi hungriga och drog till Bröderna Ohlssons
för att vi hade vitlökscravings.
Somnade lycklig med vitlöksandedräkt.
Vaknade och insåg att jag har ett problem.
Man kan inte både bo på landet och i stan.
Man måste välja.
Det finns inga helvmessyrer.
Allt eller inget typ.
"Tänk om Dalarö låg i korsningen
Folkkungagatan/Renstiernas gata",
sa jag till Elias.
Så skulle jag önska att det var.
Så jag står kvar på ruta ett.
Jag har ett problem.

Hur kan man inte älska katter?

Helge och Valdemar. Bästisar. Båda hittekatter från Katthemmet.
Helges fluffiga päls inbjuder till goss. Och Valdemar får vila på honom.

Sammanträffande...

I samband med ett jobb jag skulle göra om ett äldreboende
upptäckte jag att en kvinna som jobbar som värdinna där
också heter Colette.
Colette och så ett svensk efternamn.
Fastän det inte var nödvändigt för jobbet,
mailade jag henne.
Kunde liksom inte låta bli.
Jag började mailet med att förtjust konstatera
att hon och jag heter samma sak
och vilket lustigt sammanträffande jag tyckte det var.
Jag menar, jag träffar aldrig någon som heter som jag
(inte i Sverige i alla fall)
och nu plötsligt hade jag hittat en till!
Colette mailade tillbaka och verkade också
upplivad av sammanträffandet.
Hon skrev att hon heller aldrig träffat på någon som heter som vi
och tänk att vi båda dessutom bor på Söder!
Nu kan jag inte släppa tankarna på denna Colette.
Vem är hon? Är hon fransyska men gift med en svensk? Eller är hon som jag döpt efter den franska författarinnan Colette?
Får hon också bokstavera sitt namn i tid och otid och
får hon också ibland frågan om hon heter Colette i för- eller efternamn?
Känner att jag skulle vilja träffa henne,
övertygad om att vi skulle kunna bli polare
och dricka vin ihop och fnissa åt livets tillfälligheter.
Har svårt att hålla mig från att skriva ett nytt mail till henne
och fråga om vi ska träffas.
Inser att det skulle kunna misstolkas
och hon kanske skulle bli jätterädd
och tro att jag är en stalker eller annan allmän knäppgök.
Men hela situationen är kittlande.
Kanske går jag som av en händelse förbi det där äldreboendet
och hittar på ett ärende,
bara för att få en skymt av min namne.

Kristina är Gud...

Jag tror inte på Gud.

Däremot tror jag på Kristina Lugn,

som nu fått ett eget radioprogram -

"Allvarligt talat med Kristina Lugn".

Det är radio när det är som allra bäst.

Folk får ringa till Kristina och ställa frågor om livet,

kärlekssorg, ångest och om trivila saker som

varför fåglarna flyger upp och ner

när de passerar Tierp

("För att det är så tråkigt i Tierp

att de vill inte se eländet").

Kristina svarar utförligt, dröjande, eftertänksamt.

Ibland näpsar hon till frågeställaren,

ibland öppnar hon famnen

och kommer med tröstande ord.

Detta lyssnar jag till när jag promenerar till jobbet

och om kvällarna diskuterar jag avsnitten med Elias,

som också poddar programmen.

Så vänner, lyssna på "Allvarligt talat",

så kommer livet att kännas aningen ljusare och gladare.

6 underliga saker om mig själv

Jag har blivit utmanad att berätta sex underliga saker om mig själv. Var så goda, här är ett axplock:


1. Jag pratar med mig själv när jag tror att ingen ser. Dessvärre avslöjar mina läppar mig. De rör sig nämligen. Dessutom anser jag mig själv vara en mycket bra och klok samtalspartner (kanske till och med en av de bästa). På fullt allvar.

2. Tänker extremt mycket på sjukdomar och döden. Är övertygad om att jag kommer att få en otäck sjukdom och dö en smärtsam död alldeles för tidigt. Dessutom nojar jag över "farliga" saker - som för mycket sol, alkohol och rökning, ändå utsätter jag mig för sol, alkohol och umgås med rökande vänner. Följden blir att jag är övertygad om att jag kommer att drabbas av hudcancer, lungcancer och levercancer och känner också efter hela tiden.

3. Svarar ofta inte i telefon. När jag gör det är det för att jag verkligen vill, orkar och hinner prata med den personen just då.

4. Är långsint som en elefant. Fast jag erkänner aldrig att jag är det, för det anses fult att vara långsint. Men jag glömmer aldrig en oförätt och kräver alltid en ursäkt innan jag (eventuellt) kan drista mig till att förlåta.

5. Jag ogillar optimister. Nästan inget provocerar mig mer.

6. Jag extraknäckar som ordningspolis. När folk springer rakt in i mig och på sin höjd säger "oj", spänner jag strängt ögonen i dem och säger "ursäkta mig", för att de ska skämmas och inse att det var de som skulle bett mig om ursäkt. Blir jag nerknuffad i gatan av breda barnvagnar säger jag "hoppsan, vilka smala trottoarer, man får ju inte plats!" i tron att barnvagnsfolket ska förstå hur mycket plats de upptar. Självklart slösar jag bort min energi, men det har ni ju redan fattat.

Nu utmanar jag Unni, Elias och Simela att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Intressant...

Gipset är väck.
Det var skönt.
Men min hand är svullen och öm
och börjar anta vissa likheter
med en boxningshandske.
Fortsätter det så här
kommer jag bli kallad för Tyson.
Det goda är dock
att handen är slät som en babyrumpa
som en följd av att den är svullen.
Så min vänstra hand ser ut som en ung persons,
medan min högra ser ut som en 42-årings.
Intressant effekt.

Hussjuka

Jag har en konstig sjuka.
Varje gång jag åker till en plats jag gillar
vill jag köpa hus där.
Överallt vill jag bo – Grekland, Vätterns strand,
Kalifornien, Stockholms skärgård, Nice, Österlen,
Venedig, Järna, Paris, Mariefred, New York, Öland,
Barcelona...
Och varje gång jag är nykär i någon stad eller plats,
dumpar jag mina gamla huskärlekar,
och börjar genast kasta lystna blickar på nya hus till salu
och smider planer för hur jag ska kunna
flytta så snart som möjligt.
Kärleken varar ungefär till nästa plats jag besöker
och som trollbinder mitt hjärta,
så jag är inte alls någon trogen sort.
Men om jag vore mångmiljonär,
skulle jag då köpa på mig hus lite varstans
att besöka dem när andan faller på?
Jag ställer frågan för egentligen
tycker jag det är rätt skönt att inte äga,
skönt att slippa byta takpannor och varmvattenberedare
och slippa rensa poolfilter och avlopp.
Ändå – det finns en dröm
om ett litet vackert hus
någonstans i världen
där jag kan dricka spritzer i solen och äta körsbär.

Saker man kan göra/inte göra med en bruten arm

Saker man kan göra:

* Sätta på sig bh:n. Man knäpper den först, sedan trär man den på sig ungefär som man trär på sig ett linne. Meckigt, men funkar.

* Sätta i linserna. Med hjälp av munnen håller man i linsförpackningen och med den friska handen drar man av locket. Sedan fiskar man upp linsen med långfingret och med tummen och pekfingret kan man med lite tålamod vända linsen rätt. Slutligen använder man lillfingret för att dra ner undre ögonkanten för att kunna sätta in linsen.

* Skruva loss tandkrämskorken. Man håller fast korken mellan tänderna och så snurrar man tuben med den friska handen tills tuben lossnar från korken.

* Riva morötter. Man kilar fast rivjärnet i den gipsade armens armhåla och river med den friska handen. Viss risk dock att de rivna morötterna hamnar på golvet och inte på skärbrädan.

* Knyta igen soppåsar. Återigen med hjälp av munnen håller man fast ena snibben medan man drar igen knuten med den friska handen.

Saker man inte kan göra:

* Öppna ytterdörrar som dras inåt. Med höger hand ska man vrida om låset, med vänster drar man upp dörren. Funkar inte med bara en hand. Lösning: Man går ut genom grovsoprummet istället.

* Öppna burklock och skruva på pepparkvarnen. Detta kräver definitivt två händer. Lösning: Man äter något annat och struntar i peppar.

* Äta glass i bägare. Glassbägaren måste ju hållas med en hand och skeden i den andra. Ställer man ifrån sig bägaren tex på ett bord glider den bara iväg när man försöker gräva upp glassen. Lösning: Man beställer glass i strut istället.

* Knäppa igen jeans. Med lite lirkande kan man förvisso dra upp jeansen, men att knäppa med en hand är lögn i helvete. Lösning: Man använder löst sittande byxor där man kan dra ihop tyget med en hand och pilla i knappen i knapphålet.

* Cykla. Teoretiskt skulle man väl kunna cykla, men inte svänga, tvärnita eller cykla i uppförsbackar. Lösning: Promenera till jobbet.

Snygga läkare, kaos i väntrummet

Folk frågar mig hur det var med den grekiska sjukvården,
med tanke på att jag bröt handleden på semestern i Grekland.
- Kanon, svarar jag med ett drömskt leende.
Läkare i Grekland är nämligen inte bara kompetenta,
de är skitsnygga!
Helt sant!
De två som tog emot mig på sjukhuset
i huvudstaden Agios Kyrikos på ön Ikaria var,
utan överdrift, två hunks.
De stod utanför entrén,
den ena i 40-års åldern med solblekt surfarhår,
kakifärgade shorts, t-shirt
och ett hippiehalsband med träpärlor runt halsen.
Den andre, kanske runt 30,
hade kolsvart långt hår i hästsvans,
blekta jeans och uppknäppt skjorta.
Båda leende och rökandes.
För en sekund glömde jag bort smärtan
i min svullna och s-formade handled
och försökte mig på ett tappert leende.
Först när jag kom ut från röntgenrummet
och snubbarna stod och tittade på mina röntgenplåtar
fattade jag att de faktiskt var läkare, mina läkare!
Hela besöket, inklusive smärtstillande injektioner,
dragning av ben på plats, gipsning och
röntgen före och efter tog 40 minuter
(dessutom var det helt, jag säger helt, gratis!).
Jag hade gärna stannat ett tag till.
Kanske ni säger att det var ren flax,
att alla läkare i Grekland omöjligt kan vara snygga.
Men jag har två exempel till,
för säkerhets skull från sjukhuset på Paros.
Dagen efter olyckan reste vi till Paros
och jag gick till sjukhuset för sjukintyg.
Väntrummet var fullt av gamla damer
som skvallrade med varandra
och gubbar som försökte tränga sig förbi kön.
Kaos är ordet för att beskriva detta.
Hade det inte varit för två charmerande tanter
som stoiskt försvarade min plats i kön,
hade jag varit kvar i väntrummet än.
Men, när jag till slut lyckades slå mig in
till ortopedens kontor,
visade sig väntan vara mödan värd,
läkaren var... apasnygg.
- He looks like a moviestar, hade en av tanterna i väntrummet
viskat till mig på dålig engelska.
Hon hade rätt.
Lång, bredaxlad, blont vågigt hår och ögon blå som Medelhavet.
Dessutom pratade han utmärkt engelska.
Han tittade på mina röntgenplåtar
och förklarade för mig vilken typ av brott det handlade om.
Hur förtroendeingivande som helst.
Tio dagar efter olyckan var jag tillbaka på sjukhuset i Paros
för kontroll av handleden.
Samma kaos i väntrummet,
denna gång räddades jag av en charmerande engelsk dam
som volontärjobbar på sjukhuset.
Manhaftigt slog hon upp dörrarna till akutrummet
och skrek på grekiska att jag behövde en remiss till röntgen.
Några minuter senare var jag tillbaka inne i akutrummet
och fick träffa snyggdoktor Giorgos från Kreta,
inte Grekland, påpekade han.
Kretensare ser sig nämligen inte som greker.
Han var också lång och ståtlig
och hade mörkt vågigt hår och ett vackert leende.
- Sweden? Orea, vackert! sa han medan han höll upp plåtarna
mot lysröret i taket.
- Det finns annat som är vackert, mumlade jag för mig själv.
Så ska ni bli sjuka utomlands
är Grekland ett hett tips.
Gratis, kompetent och - snygga läkare.
Men vänta er kaos i väntrummet.
Logistik är inte grekers styrka.
But hey, what the hell, va?

Saker som kan gå sönder på resa utomlands

Jag är tillbaka från tre veckors vistelse i Grekland.
Använder ordet vistelse och inte semester ehuru semester,
enligt uppslagsboken är:
"arbetstagares årliga, av arbetsgivaren betalda ledighet för rekreation."
Notera särskilt ordet rekreation.
När man är på semester är det mycket som kan gå sönder,
saker som mer eller mindre förstör rekreationen.
Under denna utlandsvistelse har förvånansvärt mycket gått sönder.
Elias tämligen nyköpta resväska är mer eller mindre i trasor
och en fin blå badsarong måste kassereras på grund av stora revor.
Håret är, efter 21 dagar i salt hav, stark sol och salta duschar
(saltvatten har läckt in i sötvattnet på ön
där vi tillbringade sista veckan)
avbrutet och liknar mest en hökärve.
Sedan så har förhållanden, vänskapsband
och förtroenden brutits och gått sönder.
Varje dag var som ett nytt avsnitt ur en dokusåpa
med bedragna män och kvinnor,
så kallat hemliga romanser i gränderna och
sura vänner som undrade var resekompisen tagit vägen.
För mig som brutit armen genom ett fånigt felsteg
(inte snedsteg)
och därmed var tämligen immobil,
var det stor underhållning.
Dagarna rasslade snabbt vidare och las på varandra.
Allt brutet till trots - vilken juste semester det varit.

Grekland - Ikaria

Efter en lang dags fard mot natt
kom vi fram till favorit i repris - Ikaria.
Och det ar sig likt.
Vackert, vilt och vanligt.
Bor hos Costas, keramikern, pa hans
lilla pensionat Artemis.
Han ar sig ocksa lik.
Vanlig, standigt leende,
bar overkropp, cigg i handen och
en massa nya krukor.
Solnedgangen, den finaste i Grekland,
ar sig ocksa lik.
Skont nar allt ar sig likt,
nar allt det goda ar kvar.

Patmos - fortfarande

Fortfarande kar i denna lilla o
in the middle of no where.
Har lart oss hitta,
vet var bankomat, apotek och
solnedgangsrestaurangen ligger.
Det kanns tryggt och fint.
Vill inte aka,
men Ikaria drar.
Alltid vidare,
vill inte missa nagot,
sa ar det ju.
Efter att ha varit inne pa resebyra Astoria
tre ganger och forsokt fa klarhet i huruvida
det gar en direktbat eller inte till Ikaria,
ar vi fortfarande inte klokare.
Ibland ar svaret nej, ibland kanske, ibland vet inte.
Trottsamt.
Men grekiskt.
Vi gor ett nytt forsok ikvall.

Grekland - fortfarande Patmos

Uppe med grektuppen
och vandrade nastan ensam
genom granderna och utmed hamnen.
Bara nagra gamla fiskargubbar var uppe
och tanten i bageriet.
Kopte olivbrod som fortfarande var varmt
och fotograferade som en galning.
Maste minnas varenda detalj.
Till frukost Elias suverana aggrora
med tomater och squasch och
yogi-te for kvinnor.
Satt pa altanen och tittade pa batarna.
Tog moppen till en av de narmaste stranderna
och badade, laste, solade.
Stuffade tomater och paprika, ostsaganaki och greksallad
till lunch nerskoljt av en Amstel.
Elias kanner sig lite hangig,
ont i halsen och matt,
sa han korde hem.
Jag ska tilbringa eftermiddagen pa en stol
under en palm
med en bok och en ol
pa bystranden med Johanneklostret som vittne.

Grekland - Patmos

Pluttigt, gulligt, mysigt.
Patmos tilltalar.
Jetsetfolk och munkar om vartannat.
Backpackers, slackers och par,
fa barnfamiljer, nastan inga alls.
Bor hos Suzanna,
hogt upp med utsikt over hamnen.
En lagenhet med kok, altan och a/c,
hur fint som helst.
Badat pa Lambi beach pa norra delen av on.
Atit en gudomlig flamberad halloumi.
Hyrt moppe och andats in dofter
av fikon och kryddor.
Promenerat genom hela byn
och ut pa andra sidan,
till den andra stranden
dar solen gar ner.
Om tiden nagon gang skulle sta still
hoppas jag den star still nu.

Grekland - Samos

Antligen. Som jag vantat. Men nu ar stunden kommen.
Semestern har borjat.
Pa Samos alldeles nara turkiska gransen.
Vackert, intagande och vardigt trots turism.
Bor i byn Pythagorio, nagra kilometer fran flygplatsen,
hos tant Eva pa Pension Sunshine.
Eva ar rar, jag skulle vilja adoptera henne
och ha henne som mormor.
Klappat mangder av katter, druckit Alfa, atit halloumi,
badat, slumrat i solstol pa stranden, last bok...
Samos ar fint, riktigt fint.
35 000 manniskor bor har, men on ar ganska stor och
befolkningen ar fordelad pa flera olika byar.
Imorgon aker vi med Flying Dolphin till Patmos,
pilgrimson.
Forvantningarna ar hoga.
Har lever munkar och jetsetfolk sida vid sida.
Det ska bli kul att uppleva.

Döden döden döden

Jag gillar den där historien om Astrid Lindgren
som varje dag ringde sin syster
och ropade "Döden döden döden!",
mest för att ha det där deppiga ur världen
så att de sedan kunde prata om annat.
Jag tänker mycket på döden nu.
Drabbades av häftig mammalängtan igår,
ville plötsligt promenera med henne
och titta i skyltfönster och prata om lite allt möjligt.
Det har börjat komma mer och mer,
att jag längtar efter den friska mamma,
inte den sjuka som tynade bort i en lägenhet i Skarpnäck.
Det sägs att det är en del av sorgeprocessen.
Att i början har man svårt att minnas något annat
än hur personen var i slutet av sitt liv,
alltså ofta sjuk och klen och förändrad,
men ju länge tiden går,
ju lättare blir det att minnas tiden innan,
tiden som var frisk och härlig och rolig.
Den 18 juni är det tre år sedan hon dog.
Sorgen är inte rask av sig,
den tar sin tid,
och ibland går den kräftgång
och man slungas tillbaka flera steg.

Gå och dricka samtidigt?

Jag vet att det skojas om det,
att inte kunna göra två saker samtidigt.
Men jag är verkligen skitdålig på det.
Usel, rent ut sagt.
Idag försökte jag mig på att dricka en ramlösa
samtidigt som jag gick,
hade bråttom och inte tid att stanna, nämligen.
Tog två klunkar och fick attackont i bröstet.
Blev i alla fall tvungen att stanna
och hosta och slå på mig själv
innan det släppte.
Nu är min fråga till er -
kan ni, handen på hjärtat, verkligen
dricka ur en flaska och samtidigt promenera raskt?

Förklara!

Man ska välja sina strider.
Jag vet ju det, jag uppfann det.
Ändå kliar det något så infernaliskt i fingrarna
och jag kan inte låta bli.
Linda. Skugge.
Vem bryr sig, egentligen? Allt är redan sagt om henne.
Ändå. Kan. Jag. Inte. Låta. Bli.
Såg henne av misstag på tv igår
medan jag väntade på de regionala nyheterna.
Hon intervjuades av Kristian Luuk
och så spelade de plattor ihop.
Jag försökte vara snäll och välvillig,
har aldrig träffat henne och vet lite om henne,
men jag har läst hennes krönikor
och dessvärre en bok.
Jag vet att hon är poppis,
men jag ser inte storheten.
Hon är tämligen färglös och intetsägande.
Pratar med svag röst och håller blicken riktad ner i knät.
Enda gången det hettar till är när hon säger:
- Jag hatar verkligen föräldrar som tar sina sjuka barn
till dagis så att ungarna smittar ner alla andra ungar!
Sedan försjunker hon i sina egna tankar igen
och Kristian verkar brydd. Hans vanliga vasshet är bortblåst,
han frågar försiktigt varför hon är så arg.
Idag läser jag DN på Stan ”Hej Konsument”
där hon är intervjuad.
Vill hoppa över detta.
Men. Kan. Inte. Låta. Bli.
Maken till trist intervju får man leta efter
och det värsta är att jag tror inte ens hon gör sig till.
Hon är på rikt så tråkig som svaren antyder:
- Favoritdrink? Jag dricker inte alkohol.
- Här bjuder jag mamma på middag? Hemma.
- Här bjuder jag pappa på middag? Hemma.
- Bästa kaffet? Dricker inte kaffe.
- Bästa baren? Är för gammal.
- Senaste teaterföreställningen? Har tre snorungar.
- Senaste utställningen? Har tre snorungar.
- Senaste gnolade? Gnolar inte.
- Dansar helst till? Dansar inte.
- Senaste impulsköp? Impulsköper inte. Jag planerar allt väldigt noga.
Etcetera.
Snälla, någon, förklara.
Vad är hennes storhet?

Respekt!

Jag och Elias var på Henrik Schyfferts 90-tals show på Rival igår.
Det var min julklapp till Elias.
Helt sant.
Trots att jag bokade i december fick vi
inte biljetter förrän nu.
Så populär är han.
Men det var så väl värt att vänta på.
Det var över all förväntan,
det var magiskt, smart, brilljant,
stundvis komiskt, men oftast allvarligt.
Schyffert fyllde 40 i februari
och han har gått i terapi
och showen är en sorts uppgörelse
över det han inte gjort och det han borde,
en summering över hur livet blev,
över vad som hände.
Rannsakande, självutlämnande och stundvis plågsamt.
Så bra att jag ville ställa mig upp och yla.
Äntligen någon som vågar vara eftertänksam,
som ifrågasätter den ironiska generationen,
alltså sig själv, som av trots mot föräldrarna
minsann inte skulle ta ställning för eller emot något,
som bara skulle driva med allt
och peka finger istället för att svara.
Han erkände att han varit ett svin,
att han inte engagerat sig i viktiga saker,
att livet mest gått ut på att skratta åt andra som skrattade.
Publiken skrattade först nervöst,
undrade vad det här var för konstig stand up,
när skulle de riktiga skämten komma,
men Schyffert satt på sin stol och sa:
- Det blir inte roligare än så här och
man måste våga öppna allvarsdörren ibland,
även om man då och då måste få skratta
för att orka med allt allvarligt.
Men man kan inte bara skratta sig genom livet,
man måste ta ansvar.
Det var väl det det hela gick ut på.
En applåd.

Jag bara undrar...

En muslimsk man som söker jobb,
vägrar av religiösa skäl skaka hand
med den kvinnliga intervjuaren
på arbetsplatsen ifråga.
Han får på grund av detta
arbetslöshetsersättningen indragen,
och praktikplatsen uteblir.
Diskrimineringsombudsmannen stämmer nu
Arbetsförmedlingen och anser
att mannen ska få 160 000 kr i skadestånd
för att han blivit kränkt.
Om kvinnan ifråga känner sig kränkt,
bryr sig DO tydligen inte om.
Förutom DO, har mannen fått flera andra försvarare,
bland annat den svenske imamen Kielan
som menar att det är av ”artighetsskäl”
som muslimska män inte tar kvinnor i handen.
”Svenska sedvänjor” som att skaka hand
med både män och kvinnor
är inte normal artighet, hävdar imamen.
Varför muslimska män inte
är lika artiga mot varandra,
utan till och med gärna går hand i hand,
helt offentligt med sina kompisar,
går han inte in på.
Om den muslimske mannen ifråga
hade vägrat ta en manlig intervjuare i hand
för att denne var svart eller handikappad,
hade DO agerat likadant då, månne?
Hade det inte snarare varit så att
DO försvarat personen vars hand förblev oskakad?

Varför?

Varför heter det ”rödljus” eller ”rödlyse”
och inte ”grönljus” eller ”grönlyse”?
Det måste väl ändå vara grönt minst lika ofta
som det är rött?

Även jag...

Torgnysdotter har påtalat det sköna i att vara tramsig.
Jag är inte direkt den tramsiga typen,
men till min glädje har jag upptäckt att även jag kan, lite.
Spinninginstruktören på gymmet sa efter passet häromdagen
till mig och väninnan att det är kul att vi är så trogna besökare,
men att vi är väldigt pladdriga och att hon därför
är tvungen att säga till oss att vara tysta väldigt ofta...
Väninnan och jag fnissade som skolflickor åt detta
och gick därifrån fullt upptagna med att just babbla.
Kände mig som typ tio år.

På jobbet igår fick en kollega något äcklat i blicken
när hon skulle ta ett bett av sin banan.
Jag tittade upp och förstod varför – bananen hade bruna fläckar.
Rös av obehag och sa:
- Fy, släng den där!
- Ja, visst är det äckligt med mogna bananer med fläckar,
sa kollegan.
Jag sken upp, äntligen hade jag hittat en själsfrände,
en som fattar det äckliga med gula bananer.
- Visst är gröna bananer bäst, sa jag lyckligt
och kollegan nickade instämmande.
Jag hatar verkligen gula bananer,
men jag har alltid fått höra att jag har fel,
att smaken är som bäst när bananer är mogna,
och att vuxna människor inte ska äcklas
av en och annan liten mörk fläck på en frukt.
Men jag vägrar alltså hålla med
och så har jag tyckt sedan jag var barn.

En kollega och jag gick iväg på lunchen idag för att handla mat.
På vägen tillbaka ringde hennes mobil oavbrutet.
Hon hotades av en verksamhetschef som ville förbjuda
henne från att komma och göra ett inslag
och han ville även förbjuda sin personal från att uttala sig.
Kollegan var lugn och professionell
och hänvisade till offentlighetsprincipen och andra bestämmelser.
Själv fick jag ett enda samtal.
Från bögen på BikBok på Götgatan som glatt berättade
att klänningen i skyltfönstret, det sista exemplaret,
som jag paxat, nu ligger redo och väntar på mig.
Jag blev så barnsligt glad att jag tog ett litet skutt.
Under tiden hötte min kollega med näven
och frågade gubben i luren
enligt vilken paragraf han förbjöd henne att gå in på avdelningen.
Då kände jag mig onekligen rätt barnslig...

Dags att vakna!

Jag blir varm om hjärtat när jag läser om de män som vågar ta ställning mot det hedersrelaterade våldet.

Men jag blir samtidigt förbannad på alla tyckare och experter, till och med journalister, som påstår att det är en överdrift, att det inte så farligt, att det förekommer våld och förtryck i alla relationer, oavsett religion och kultur, att det hela mest är ett uttryck för islamofobi.

När ska människor vakna?

Framförhållning...

Jag är en person med framförhållning.
Almanackan är min bästa vän.
Allt skrivs upp i den –
träningstider, jobbtider, öldrickartider,
tandläkartider, revisorstider
och ”glöm inte att göra”-listor...
Men häromdagen mötte jag min överman.
En kompis hade talat in ett meddelande
på min telefonsvarare därhemma:
- Tänkte bjuda dig till min födelsedagsfest.
Och är det så att du jobbar sent den dagen,
kan du väl komma efteråt, sa hon vänligt.
Inget märkvärdigt med det, kan tyckas.
Men med tanke på att hon fyller år i januari
kanske det är lite väl extremt...

Pilgrimsmusslor förlåter allt

Jag har två hittekatter.
Den ene är Helge.
Han sågs på gatan och fångades in i bur.
Den andre är Valdemar.
Hans mor, hittekatt av okänd härkomst,
nedkom med ett gäng ungar i ett sk akuthem.
Valdemars smak är enkel - rått kött - och ägg,
han älskar kokt äggvita.
Pöbelsmak, om man så vill.
Men Helge, den äkta gatkatten,
han går i kattspinn över skalddjur.
Ikväll upptäckte vi en nyhet -
krabba, räkor och havskräftor gillade han, visst,
men nu serverades det också pilgrimsmusslor.
Aldrig har Helge haft en mer kärleksfull blick.
Först nykokt strömming, sedan krabba och räkor -
toppat med en hel, egen pilgrimsmussla.
Om katter kunde prata männschospråk skulle han säga:
- Allt är förlåtet, pilgrumsmusslor till katten - varje dag.

Kulturskillnad

Det slår mig att journalister inte är som andra.
Överlag är vi nog rätt babbliga när det gäller våra jobb
och våra prestationer.
Det är rätt ofta som både jag och kollegorna suckar och säger:
"Vilket skitjobb jag gjorde idag
/vilken usel intervju det blev
/uj, vilket faktafel som smög sig in,
/jäklar, jag glömde ju..."
På så sätt är vi kanske rätt prestigelösa.
Alla är medvetna om att vi aldrig är bättre
än vårt senaste inslag eller senaste artikel.
Hyllad ena dagen, dissad nästa.
Samma för alla.
Och de flesta av oss har inga direkta problem
att be om hjälp -
vi bollar idéer med varandra, kommer med goda råd,
tipsar om bra intervjupersoner,
delar med oss av "hemliga" telefonnummer,
ber kollegor läsa igenom ens manus
och komma med synpunkter.
Det är inte ofta som någon sitter "och håller"
på saker och vägrar hjälpa kollegorna.
Jag har inte tänkt på att detta skulle vara så märkvärdigt.
Men häromdagen fikade jag med en kompis
som berättade att hennes sambo,
som förut jobbade som journalist,
men som nu "gått över till andra sidan"
och jobbar som informatör,
har fått lära sig, den hårda vägen,
att sluta babbla och sluta fråga andra.
För babblar man, stjäls ens idéer
och det kan ses som ett svaghetstecken
att man ber om hjälp
och dessutom anses man inte strategiskt smart
som tänker högt.
Han har till och med blivit tillsagd av en kollega
att inte vara så godtrogen!
Och mannen ifråga är hur smart som helst,
det vet jag.
Men man anses tydligen som godtrogen
när man är öppen, pratar och frågar.
Jag skulle inte överleva en minut i en sådan miljö...

Verkligheten överträffar dikten

Kazakstans handelsminister har besökt Stockholm. På femton timmar lyckades han sexuellt trakassera en rad kvinnor, sitta av natten i häktet och på morgonen dömas för sexuellt ofredande, uppger media.

Och Kazakstan som gjort allt för att tvätta av sig Borat-stämpeln.
Man kan säga att det inte går något vidare.

Ett spektakel...

Jag har inte velat skriva om Engla,
känt att jag ska inte kritisera människor i chock
eller kritisera de som vill uttrycka sin sorg
över att en tio-åring på ett så grymt sätt bragts om livet.
Men nu har jag varit upprörd länge
och kulmen nåddes idag
när jag läste Englas dödsannons i Svenskan.
Jag tillhör den grupp människor på SVT
som inte tycker att Englas begravning hör hemma i public service.
Anser inte att den är av allmängiltigt intresse,
inte på samma sätt som Anna Lindhs eller Fadime Sahindals.
Om Englas begravning sänds,
kan väl lika gärna Arbogabarnens sändas också?
Eller varför inte ta steget fullt ut
och sända begravningar varje dag,
kanske under olika teman.

"Denna veckan mördaroffer,
nästa vecka trafikoffer och veckan därpå
barn döda i mystiska, okända sjukdomar.”

Så till det här med dödsannonsen.
Ordet ”välkommen” nämns fyra gånger.
Det är fyra gånger för mycket.
Jag anser inte att man är välkommen till en begravning.
Man inbjudes till en begravning, kanske med tillhörande minnesstund
och man välkomnas till en kräftskiva.
Inte heller påpekar man i en dödsannons
att människor ska komma i god tid och att de ska parkera klokt.
Man påminns inte heller om att ta med stol och paraply.
Det är ingen cirkusföreställning eller annat skojigt jippo.
Det är en begravning.
Begravning förutsätter någon sorts värdighet och respekt.
Det är inget spektakel.
När begravningen är över
och svenska folket har fått något nytt smaskigt och snaskigt
att slänga sig över, nya källarbarn eller något nytt bestialiskt mord,
då vänds blickarna bort från Stjärnsund
och Engla faller i glömska.
Är Englas anhöriga medvetna om detta,
om den ensamhet de förmodligen kommer att känna då,
när ingen orkar prata mer om deras lilla flicka,
när de märker att människors liv går vidare
och att de står kvar ensamma med sin sorg –
som inte längre är privat.

Från 0 till 100 på 10 timmar

Jag skrev i förra blogginlägget att livet är som ett tämligen rakt streck,
med en och annan knyck uppåt eller neråt.
Får väl revidera det en smula.
Det finns ju perioder där det faktiskt hopar sig av knyck
som antingen pekar uppåt eller neråt.
En kompis till mig har just separerat från sin sambo.
Det i sig är ett stort knyck neråt,
kan man ju säga.
Men inte nog med det,
dagarna fylls nu av andra knyck:
Hon blir arbetslös om några veckor utan chans att få sommarjobb,
för att hon sökte försent.
Hon är inte med i a-kassan, för det har hon liksom aldrig behövt.
Hon har ingenstans att bo, för exet bor kvar i gamla lägenheten.
Hon kommer att gå med flera hundratusen i förlust när lägenheten säljs,
för de köpte den när det var som dyrast för något år sedan.
När vi nu sågs över en öl,
kom hon med andan i halsen.
Hon hade just blivit antastad, för andra dagen på raken,
av en sinnessjuk tvättäkta galning på bussen,
som hållit fast henne, sparkat henne och förbjudit henne att gå av.
Hon drack ölen med darrande hand och beställde kvickt en ny.
Nu är hon tillräckligt klok för att inse att hon just nu är en olycksmagnet
och att det en dag kommer att vända
och hon pratade redan med tillförsikt om sommaren.
Jag vaknade igår morse på dåligt humör
och hela förmiddagen grunnade jag på ett par problem
jag tampas med just nu.
Vände och vred på dem
och försökte hitta en lösning,
men lyckades inte.
Såg bara elände.
Hängde läpp och suckade.
Åkte ut på ett jobb till Ålsten i Bromma.
Pratade med mannen vi skulle intervjua.
Han log och bjöd på kaffe på bryggan,
men särskilt upprörd var han inte,
han förstod faktiskt inte varför vi var där.
Ringde min redaktör och gläfste.
”Vem har rekat fram det här jobbet? Det håller ju inte!”
Redaktören sa att jag skulle släppa knäcket
och åka tillbaka till redaktionen.
Satt en stund med den gamle sjöbjörnen på bryggan
och solen värmde mina kinder.
Det var rätt skönt.
Tittade på klockan.
Snart lunch.
Satt kvar en stund,
tog min tid.
Åkte sedan till ett trevligt thaiställe med uteplats i solen
och fotografen och jag åt lunch.
Dagen kändes inte så tokig längre.
Vi skrattade och pratade om helt vanliga saker som trädgårdsplattor
och trilskande båtmotorer.
Senare bestämde jag mig för att ta tag i det ena
av mina två problem.
Ringde det där jobbiga samtalet, förklarade och frågade.
Och så visade det sig att kvinnan i luren
löste problemet åt mig omedelbart
och saken var därmed utagerad!
När jag kom hem senare på dagen var det med ljust sinne.
Öppnade ett brev som låg på hallbordet.
Osannolikt fantastiskt goda nyheter - igen.
Så min kurva för gårdagen började med ett par dipp,
för att under dagen lägga sig på en normalnivå
för att under eftermiddagen skjuta i höjden.
Detta på loppet av tio timmar.
Jag anser det vara en god dag.

Säg den lycka som varar...

Jag och en väninna brukar ibland förundras över det här med lycka
när vi är ute och går eller tar en öl på krogen.
Folk verkar ta lyckan för given,
den är något som alltid ska finnas där,
helt av sig självt och helt utan ansträngning.
När lyckan försvinner
faller människor ihop i små bitar
och äter piller och gråter i telefon.
Vi tillhör kanske den mer Krösa-Majiga-sorten,
men när lyckan vid exklusivt utvalda tillfällen behagar infinna sig,
är det vi som gör vågen och häller i oss skumpa av pur glädje.
Annars tycker jag att livet är som ett ganska rakt streck.
I stort sett, alltså.
Självklart är där också en väldig massa hopp både upp och ner,
och en del väldigt djupa spetsar ner,
och en och annan väldigt hög spets upp.
Men i övrigt rätt platt, alltså.
Fast det är okey med mig,
jag inser med årens rätt
att lyckan kommer och lyckan går.
Men ibland är lyckan väl kort,
snöpligt kort.
Som idag när jag kom till jobbet
stod det en fin flaska torr Prosecco på mitt skrivbord.
Handskakning från chefen och ett "äntligen" från kamraterna.
Imorgon är jag nämligen fastanställd (igen)
och det ligger en sorts lycka i det, förstås.
Men.
Nu ska det sparas (igen) och ett stort gäng med människor
kommer att få foten (igen) i höst.
Så - firarskumpa idag,
gravöl imorgon.

ps. Den som vill veta mer om detta kan läsa intervjun med mig i
Journalisten.

Dumma frågor

Jag är den förste att erkänna,
jag blir generad av dumma frågor.
Sådana som ställs av andra,
och sådana som ställs av mig.
Det finns de som säger:
”Man måste ju få fråga när man inte förstår”.
Och visst, syftet med frågor borde väl vara att få svar
på sådant man inte förstår.
Men det får konsekvenser när man ställer frågor.
Problemet är ju liksom att andra hör dem
och därmed kan dra en massa slutsatser om en,
tex att man är dum i huvudet.
Var på en tvådagars grävkurs för ett tag sedan,
anordnad av SVT:s Uppdrag Granskning.
Under den inledande presentationen nämndes ordet
”UG” ett flertal gånger.
Jag grunnade på det
och till slut räckte jag upp handen,
helt säker på att det var fler än jag
som inte visste vad det betydde.
Föreläsaren tittade på mig
med den där blicken som sa:
”Herregud, är hon helt bakom flötet!?”
”Det står för Uppdrag Granskning”, sa han sedan torrt.
Tittade mig omkring och upptäckte till min fasa
att det verkligen bara var jag i hela salen
som inte hade hajat det.
Förbannade mig själv
och lovade genast att sluta ställa dumma frågor.
Häromdagen ställde en ung praktikant en naiv fråga:
”Är det bara en enda reporter som gör
alla inslagen till en nyhetssändning?”
och då var jag genast där och fördömde för mig själv.
”Jaha, typiskt dagens 17-åringar, helt dumma i huvudet.
Haha, fattar hon inte hur många reportrar som jobbar här,
tror hon att det bara är en enda reporter
som skriver hela Dagens Nyheter också?”.
Berättade historien för en mindre dömande kollega,
som påpekade att få människor
vet särskilt mycket om media,
och att den där frågan hade kunnat ställas av många.
Men det är väl en klen tröst.
Saken är den,
jag tycker faktiskt att det gör något
att folk inte kan ställa intelligenta frågor.
Jag kan inte blunda för det.
Korkade människor borde låta sy igen munnen.
(Alltså även jag...)

Väderfenomen

Tretton grader varmt och jackor, mössor, halsdukar

åker av i ett rasande tempo.
Bara armar, vita ben under korta kjolar

och hår som blåser i vårvinden.
Jag däremot – fullt påklädd, i tredubbla lager:
Långärmad tröja, munkis fodrad med fleece

och fodrad jacka på det.
Och scarf – och vantar.
Ärligt talat, är det bara jag som fryser?
Solen är mysig, helt underbar faktiskt,

och jag är lycklig att den kom tillbaka i år också.
Men det är inte samma sak som att det är varmt på riktigt.
Minsta skugga och jag ser nog hur ni barärmade också får gåshud!
Det är något med folk som bor på kalla platser.
San Franciscoborna lär vara likadana som svenskar.
San Francisco är nämligen också en plats

som inte blir särskilt varm.
Det blåser, det regnar och temperaturen

når sällan över 20-22 grader,
så när värmen vid sällsynta tillfällen slår till

blir invånarna som galna.
Jag har själv upplevt det.
När Elias och jag tillbringade de första dagarna av april där

var det kyligt och jag hade ylletröja under jackan.
Och vantarna var på.
När vi kom tillbaka efter två veckor

var det plötsligt 28-30 grader
och staden stod still.
Alla låg på gräset i parkerna

eller satt lättklädda på uteserveringarna.
Flipflops och shorts var vanligt förekommande.
Men som sagt, det var högsommarvärme.
Inte 13 grader.
Det är en himla skillnad.
Brr.

Håll Sverige rent!

Hemma igen från äventyret i väst.
Känns lite sorgligt att det är över,
för nu kan jag inte längre se fram emot det.
Å andra sidan har vi haft det fantastiskt bra,
så minnena kan jag leva länge på.
När jag kom till jobbet i onsdags,
dagen efter att vi landat på Arlanda,
kom en kollega fram till mig och sa
att han följt resan på min blogg.
- Men hur visste du att jag har en blogg,
sa jag, och kände mig lite kallsvettig,
för numera bloggar jag ju offentligt.
- Jag googlade efter något och så hamnade jag på din blogg,
så nu har jag läst alla dina inlägg från början, sa han glatt.
- Har du, sa jag nervöst .
- Det är bra, jättebra, du har ofta en poäng med det du skriver,
det är det inte alla bloggare som har, sa han,
omedveten om mina tankar.
Andades lite lättare nu.
Det känns faktiskt skönt
att stå för det jag gör.
Har länge efterlyst fler människor
som också vågar göra det.
Tänker inte så mycket på bloggare
som på på folk i allmänhet.
Det lämnas anonyma lappar i tvättstugor,
på bilar som fått sig en buckla,
på smörgåsmaskinen på jobbet
som inte levererar mackor enligt uppgjord peng,
i brevlådor från grannar som inte gillar att man går på sitt golv
och på anslagstavlor på stan
där det oreras rätthaveristiskt om allt

från Palmemordet till Gud.
Sedan ska vi ju inte prata om alla

insändare utan avsändare i tidningarna.
De är ett kapitel för sig.
Jag är less på folk som gömmer sig
men som ändå ska hålla på att uttrycka sina åsikter offentligt.
Deras signaturlösa uppfattningar om ditt och datt

är som mental nerskräpning.
Och Sverige ska vi ju hålla rent,
har jag hört.

Kalifornien dag 14

En lycklig dag. Elias köpte sin bas. Visserligen inte den han först blev kär i, men en annan fin vit Fender. Sprillans ny och med vackert ljud. Så med den i svart fodral tog vi bussen hem och en lyckligare man fick man leta efter.

Begav oss sedan med buss ner förbi Market Street och in i Mission. Ganska sjaskiga kvarter upptäckte vi när vi hungriga vandrade gatorna fram. Blev erbjudna att köpa en guldklocka av en man med ruffigt utseende, tiggare och kvinnor och män med rätt dimmiga blickar som hängde i gathörnen. Hittade dock en taqueria där de sålde utmärkta burritos medan en staty av Maria stod i ett hörn och övervakade att allt gick rätt till.

Gick förbi ett häftigt målat graffitihus som visade sig vara ett kvinnohus, modell större. Passerade en park som var packad med söndagslediga lättklädda människor som njöt av hettan, unik för årstiden och unik för San Francisco. Hamnade strax i Castro, bögkvarteren, och pustade lite i värmen och svalkade oss därför med en iste på en Starbucks medan vi så diskret som möjligt tittade på alla män i mer eller mindre häftiga outfits.

Efter en middagslur på ett par timmar (hur ska jag klara mig utan det när jag kommer hem?) var vi redo för vår sista kväll i stan. Promenerade bara ett par kvarter från hotellet och hamnade i det mysiga Russian Hill där vi varit förut och bloggat på ett Starbucks på Polk Street. Vår nya vän från San Diego, John, kom joggande förbi och vi pratade en stund. Hamnade sedan på en elegant restaurang där vi bestämde oss för ostronprovning. Sex olika sorters ostron, två av varje. Till det ett glas champagne från -97. Superbt, var ordet.

Från elegant restaurang med fransk servitör till sportbar med countryblues i högtalarna och baseboll på tv:n, vidare till ett pizzahak där vi köpte varsin pizzaslice och så ett sista glas på en annan sportbar fullsatt med folk och två stora hundar.

Gick långsamt hem och insåg att semestern därmed är nästan slut. Märkligt nog känns två veckor otroligt långt, men det är väl för att vi rest runt och upplevt så mycket. Sorgligt är det i alla fall. Längtar redan tillbaka, i synnerhet till San Francisco.

Nästa gång vi hörs är det i Sverige.