Fästingattack!

Idag skickade jag ut på
jobb till Gräddö utanför Norrtälje.
Typ värsta stället för TBE och borrelia
i hela Stockholms skärgård...
Redan när jag klev ur bilen
anföll myggen mig,
sedan knotten,
och så, värst av allt,
fästingarna som kröp omkring på min munkjacka.
Hoppade upp och ner
och fäktade vilt med armarna
och kom till min förskräckelse på
att jag inte är vaccinerad
för fästingvaccinet är slut....
Så medan den vaccinerade fotografen
lugnt vadade omkring i buskagen
drabbades jag av panik
och ville bara tillbaka
till bilens trygghet.
Men var tvungen att göra mitt jobb
och göra några intervjuer
med luttrade infödingar
som skrattade nedlåtande åt mig
och mina ryckande lemmar.
Mitt i en intervju satte sig en mygga
på en av de intervjuades ögonlock
och jag kunde inte ta ögonen ifrån den,
men kvinnan ifråga pratade lugnt vidare.
Kunde till slut inte bärga mig
utan avbröt hela intervjun genom
att slå ihjäl myggan i ansiktet på henne.
Helt oprofessionellt
och givetvis förstörde jag intervjun
och kvinnan tittade skeptiskt på mig.
Mitt förtroendekapital var så att säga förbrukat.
Visade skuldmedvetet min blodiga hand
där den döda myggan låg.
Försökte säga att jag har mygg-tourettes,
men hon förstod nog inte skämtet.
Nu sitter jag vid jobbdatorn
och det kliar överallt.
Har varit inne på toa och lyft på min
t-shirt för att kolla att jag är fästingfri.
Ikväll ska E få gå igenom hela mig med lupp.
Är övertygad om att det sitter en fästingfamilj,
full av sjukdomar,
i mitt hår och väntar på ett gyllene attacktillfälle.

Överstökad...

Så var midsommar överstökad.
Just överstökad
är ordet för dagen.
Vill ha saker överstökade.
Midsommar är inte kul.
Midsommar är bara
längtan efter något som inte finns
på riktigt.
Instängda barn som inte kan leka
för att regnet öser ner,
sill på längden och tvären,
bröd, ost och snaps.
Rena julmaten.
Igen.
Och så de sedvanliga talen
och man saknar
de som inte är med.
Man blir påmind
att inget längre är sig likt.
Och så har det gått ett år
och hur var det egentligen
förra midsommar?
Visste regnade det väl då med?

Att våga ändra sig

Jag älskar människor som kan ändra sig.
Som inte styvnackat håller fast vid en gammal åsikt
bara för att man alltid tyckt på ett visst sätt.
Som inte ser det som ett tecken på svaghet
att ta in nya intryck och omvärdera.
Som S – som länge pratat nedvärderande om bloggar
och hur passé och omodernt hon anser det är.
Och så går hon och startar
inte bara en,
utan två bloggar,
som hon skriver intressanta inlägg i
om stort och smått.
Eller som Bengt Ohlsson,
krönikören i DN ni vet,
som varit en mjuk kulturnisse hur länge som helst,
men som i dagens tidning
skrev en ironisk drapa om Re:Orientfestivalen,
något han förmodligen älskade förr i världen,
men som nu står honom upp i halsen
med allt sitt mysgoss.
Eller som Mona Sahlin,
då hon var integrationsminister,
med tårar i ögonen rakt av erkände
att hon gjort och tänkt fel
som inte förstått allvaret i
hedersvåldskulturen.
Hon svängde på en femöring,
som man säger,
och vågade plötsligt utan omsvep
ta ord som krav, tvång och lagändring
i sin mun.
Det är stort det.

Två år

Idag är det två år sedan mor dog.
Det känns overkligt.
Som igår på ett sätt.
Som väldigt länge sedan på ett annat.
Tänker ofta på hennes sista dygn
på palliativa enheten på Dalens sjukhus.
De som vet säger att med tiden
slutar man tänka så mycket
på de döendes sista tid i livet,
och minns mer hur de var innan
de blev sjuka.
Jag har inte kommit dit än.
Kan nästan inte komma ihåg hur mor
var innan cancern slog klorna i henne.
Minns henne mest som mager, trött
och rädd.
Rädd för att dö.
Far har heller inte ringt,
eller mailat,
eller på något annat sätt försökt
komma i kontakt med mig.
Är inte förvånad,
hade inte trott något annat,
men det hade varit roligt
om jag haft fel.
Han var ju faktiskt här veckan
innan hon dog.
Flög hit från USA med sin fru.
Så han borde komma ihåg,
kan man tycka.
Och eftersom mor inte är begravd
har jag ingen plats att gå till
där jag kan lägga blommor,
tända ett ljus
eller läsa en dikt.
Far lovade dyrt och heligt
att hjälpa mig sprida hennes aska.
Men det var som vanligt med
alla hans jävla löften:
Urnan står där den står
- i min klädkammare.

Så söta...

Helge och Valdemar. Bästisar. Så avslappande som bara katter kan vara.
Något att avundas...

Sommar, sommar, sommar...!

Jag har volangkjolar på mig nu när det är sommar.
Kommer på att jag går annorlunda med dem på.
Får liksom en svischande gång.
Gillar ljudet av frasande tyg
och känslan av vind från tyget runt benen.
Jag slutar också använda cykelhjälm nu när det är sommar.
Gillar den sommarvarma brisen i håret
och den känner jag ju inte om jag har hjälmen på.
Men det är säkert lika farligt,
om inte farligare,
att cykla nu än på vintern,
då det bara är jag och några andra dumhuvuden som
trotsar is och kyla och ändå trampar på till fots.
Jag dricker stora mängder öl nu när det är sommar.
Öl smakar oändligt mycket bättre nu
än under vintermånaderna.
Då är jag mer inne på tunga goda rödviner.
Sedan går jag över till vitt vin på våren
för att sedan bälja i mig öl –
och i viss mån rosévin
på sommaren.
Jag umgås med vänner och orkar göra
mycket mer sociala saker nu när det är sommar.
Nyfiken Gul, Tuckens uteservering, Loopen och i viss mån
Kvarnens uteservering kommer att besökas ofta.
När det är vinter går jag helst och lägger mig när jag kommit
hem från jobbet och får piska mig till att orka gå och träna.
Nu springer jag på lätta sandalklädda fötter ner till Eriksdalsbadet
tidigt om morgnarna för att simma en kilometer
innan jag tar cykeln till jobbet.
Varför, åh varför, kan det inte vara sommar jämt?