Kärlekssjuka i Japan

Läser en notis i tidningen att på ett litet företag i Japan
får personalen lov att vara hemma för brustet hjärta.
Enligt företaget vill man ge medarbetarna tid att gråta ut
och komma tillbaka stärkta och arbetssugna.
Men det gäller att gråta snabbt.
Är man under 25 år får man ledigt en dag,
eftersom yngre anses kunna hitta en ny kärlek snabbt.
Är man äldre än 29 får man tre dagar på sig.
Ett lovvärt initiativ kanske,
men naturligtvis faller det på sin egen orimlighet.
Man kan ju inte kräva av folk
att de ska vara färdiggråtna och fit for fight på tre dagar.
Ingen företagsledning i världen kan bestämma hur lång tid
det ska ta att komma över sorgen av en älskad.
Sorg överhuvudtaget kan inte tidsbestämmas.
Vissa, som har gott läkkött, kan efter en sprucken relation
vara på fötter nästan direkt
och hittas på stadens krogar,
ivrigt svingandes både bägare och nya flörtar.
Andra drar ner rullgardinen och sörjer i åratal.
Vi är ju alla olika och hanterar därmed sorg olika.
Vissa kanske bara är glada att bli av med
en trist partner och ser fram emot äventyr på grönbete.
Andra kanske bara älskade just en
och kan inte komma över det faktum
att den personen nu är ute ur deras liv.
Man kanske hade gemensamma drömmar och visioner,
och nu står man plötsligt kvar solo,
med bara en halv biljett till framtiden.
Och så undrar jag över en annan sak,
om man ständigt hittar nya kärlekar,
som sedan inte faller väl ut,
får man då ledigt gång på gång
på det där japanska företaget?
Eller har ledningen även bestämt exakt
hur många gånger per år man får bli (olyckligt) kär?

Kaknostalgi del 2

På begäran:

Korintkakorna allra längst fram till höger.

Kokostopparna bakom.

Hallongrottorna bakom dem.

Till höger chokladsnittar - men någon har lagt på rosa guck,

så ser inte originalreceptet ut,

kan jag lova.

Längst bak kan det vara finska pinnar,

men de ser lite för långa och platta ut för att vara det...

Och för kalenderbitaren kommer följande info:

"Sju sorters kakor är ett begrepp vid kafferepen,

och syftar på det undre antalet kakor

som etiketten föreskrev att kakfatet skulle innehålla.

Seden är känd sedan slutet av 1800-talet."

Ur Wikipedia.

Nostalgikakor...

Minns ni korintkakor?
Såg en skål med sådana ligga
bredvid kaffeautomaten på jobbet
och fick sådana flashbacks
till min uppväxt hos mormor.
Jag älskade nämligen korintkakor allra mest,
därefter drömmar, chokladsnittar med pärlsocker på toppen,
finska pinnar, hallongrottor och kokostoppar.
Mormor däremot älskade bara två sorters kakor
– toscakakor och klenäter.
Båda tyckte jag var liksom torra på fel sätt
och smakade vuxentråkiga.
Men mormor, som var som en mormor ska vara,
gick förstås till Bjuréns hembageri
och köpte mina sorters kakor till mig och sina till sig,
och så var vi båda nöjda och glada
och tullade inte av varandras skatter.
Jag tog en korintkaka på jobbet
och den smakade ungefär som jag mindes,
men det var inte lika roligt att äta den utan mormors sällskap.

Förträngningar...

Jag är expert på att skjuta jobbiga
och obehagliga saker framför mig,
och det är något jag skäms över.
Känner igen bilden, har nog alltid varit så här.
Symptomen är desamma:
Jag blir ombedd att göra något Viktigt
och eftersom jag vill vara duktig flicka
säger jag ”inga problem, jag fixar”.
Så inser jag nästan direkt
att just den här grejen är skitjobbig,
och där börjar det låsa sig.
Istället för att med en gång ta itu med problemet,
ringa de där samtalen,
boka upp, fixa och göra klart jobbet,
lägger jag det åt sidan.
Väntar på ”ett bättre tillfälle”,
”ska bara” göra en massa andra saker först
(saker som jag tycker är roligare, visar det sig).
Men så kommer KRAVEN,
folk börjar fråga,
vart tog det där vägen som jag hade lovat att göra?
Och jag sätter mig genast ner och försöker fokusera.
- Ok, hur ska jag ta tag i det här?
- Hur ska jag strukturera,
så att jag får saken gjord och sedan kan släppa det?
Men min hjärna har vid det laget
förvandlats till en djävul
och viskar saker som
”Du måste faktiskt läsa kvällstidningarna först,
det är ditt jobb, du är ju journalist, du måste hålla dig à jour”
eller ”Bloggar är faktiskt viktiga att hänga med i,
de beskriver samhällsfenomen och aktualiteter, viktiga för dig att läsa.”
Och så måste jag också ringa några Viktiga samtal,
skriva ner Viktiga saker i min kalender så att jag inte glömmer,
och titta efter ett nytt klösträd till missarna på Blocket,
och när jag ändå är på Blocket kolla efter ett nygammal kylskåp
(det är faktiskt Viktigt med ett bra kylskåp!)
och hoppsan, titta här, jag har fått några mail
jag måste svara på (kan absolut inte vänta)
och visst ja, jag har försummat en eller annan vän,
hög tid att jag ringer nu, på en gång, så att det blir gjort.
Men oj, där försvann visst några timmar
och asch, jag hann visst inte ta itu med
det där Superviktiga jag borde ha gjort.
Men jag har ju aldrig tid, faktiskt!

Ett stort framsteg???

Saudiska kvinnor får nu lov att ta in ensamma på hotell.
Gör vågen nu, gott folk.
För det här anses stort och banbrytande.
Fram tills nu har kvinnorna varit tvungna att ha en make
eller annan anhörig man i sällskap för att få bo på hotell.
Numera räcker det med att de legitimerar sig.
Dock ska förstås övernattningen registreras hos polisen av hotellet.
Det pratas det mindre om,
så så stort framsteg kanske det ändå inte är.
Hur många kvinnor i Saudarabien tycker det är skojigt
att hamna i polisens register,
för att de gör något så oskyldigt som att ta in på hotell?
Bara genom sitt kön är man alltså per automatik suspekt,
misstänkt för både det ena och det andra.
Tänk att kvinnor anses så hotfulla och läskiga
att de i alla lägen måste hållas på mattan,
gärna med huvudet mot golvet under en mans fot.
Och så anklagas kvinnorörelsen för att vara rabiat.
Är det verkligen så konstigt att kvinnorörelsen stundvis
tappar tålamodet?
Jag tycker det är konstigt att det inte bildats ett kvinnligt jihad,
i alla fall i dessa patriarkala länder...

Varför?

Begav mig till skräddaren på Ringvägen
som går under namnet "nazisten".
Ett totalt felaktigt epitet egentligen,
eftersom Samuel, som han heter,
är en mörkhyad invandrare från Libanon.
Namnet kommer givetvis från Seinfeld
och anspelar på "The Soup Nazi".
Hur som helst,
mitt ärende var att be honom fålla
ett stort stycke tyg som ska vila som ett överkast
på min nya soffa.
Eftersom jag var nervös inför detta besök,
gjorde E mig sällskap.
Skräddarnazisten har onekligen en förmåga
att skärra sina kunder.
Han säger inte mycket,
mest spottar han ur sig enstaka ord och meningar,
men han är stringent,
det får man ge honom.
Stringent och ganska klarsynt.
Som när jag köpt några nya byxor
och kom till honom och
bad honom lägga upp dem.
- Varför du köpt så många nya byxor?
sa nazisten och tittade på mig.
- Varför och varför... De var på rea, sa jag,
lätt darrig på rösten.
- Varför du behöver så många byxor?
fortsatte han.
Jag hatar sådana frågor.
Hatar, för jag inser att han har helt rätt.
Vad ska jag med arton par blåjeans till,
egentligen?
Han har en poäng.
Eller som när E var där och med slokande blick
bad nazisten laga det lilla hål
som uppstått på slaget på en fin armanikostym.
- Varför det hål där? frågade nazisten
och stack lillfingret genom hålet.
- Ähh, för att jag rökte en cigarr och råkade
spilla lite glöd på slaget, sa E och skämdes.
- Varför? frågade nazisten, fortfarande med fingret i hålet.
Och E skämdes än mer.
För man skäms när nazisten spänner blicken
i en, det gör man.
Och denna gången var jag alltså där med ett tyg
som jag ville ha fållat.
- Varför du köpt så stort tyg?
- Det gick inte att köpa mindre, försökte jag.
- Varför?
- Därför att tyget var så där brett och ja, det var så, bara,
sa jag och kände mig dum.
- Men varför?
Ja varför?
Varför får man metervis med extra tyg
när man går in i en möbelaffär
och beställer ett tre meter långt tyg?
Jag vet inte, tygen är väl färdigskurna på det sättet, antar jag.
Men nazistens eviga fråga "varför",
den är jäkligt bra.
Har nu tänkt på "varför" hela eftermiddagen
och insett att det är en försummad fråga.
Nuförtiden försöker journalister verka smarta
genom att ställa långa och kluriga frågor,
så att de intervjuade ofta måste be att få höra frågan igen,
för de hängde inte med ända till slutet.
Tänk om man istället bara frågade "Varför?"
Det är kort och koncist
och till syvende och sist är det ju egentligen
bara exakt det man vill veta.
- Varför?

Jag måste ta tag i mitt liv...

”Jag måste ta tag i mitt liv!” säger alla,
i synnerhet så här års.
Jag mumlar också att jag måste fixa till det här.
Livet, alltså.
Dödsångesten driver på,
stress att inte hinna med allt roligt som jag drömmer om
innan det är dags att ligga där med näsan i vädret.
14 år mer lär jag få gratis om jag lever hälsosamt
utan rökning, med motion, en skvätt alkohol och goda matvanor.
Men jag vet ju inte när min sista stund är kommen.
Kanske är jag redan inne på mina 14 bonusår, vad vet jag?
Blir alldeles handlingsförlamad,
tänker att jag måste skynda skynda
för att hinna hinna,
men resultatet blir att jag mest tänker att jag borde.
Borde ta tag i mitt liv,
förändra,
förbättra,
förädla.
Istället skjuter jag upp och ”ska först bara”.
Ska först bara en massa relativt oviktigt,
som att kolla mail, läsa bloggar, koka te,
skumma kvällstidningarna, kolla träningsschemat
på Eriksdalsbadet, messa någon, beställa en bok
på nätet, googla på en kändis...
Sedan, när jag är färdig med det,
ska jag ta itu med det Viktiga, mitt liv alltså.
Men sedan tar en himla tid på sig att infinna sig.
Jag väntar fortfarande.
Under tiden virvlar livet vidare,
som porlande bäckvatten under en bro.

En historia om en sköldpadda

Egentligen är det något av en skitdag på jobbet.

Men jag har bestämt mig för att inte orda om det.

Jag ska tänka goda tankar

och då kommer jag osökt att tänka på gårdagens fotograf

som jag jobbade med.

I bilen berättade han en historia om sin bortsprungna sköldpadda

som jag sedan gick och fnissade åt resten av dagen.

Så här.

När han var tonåring och bodde i Jönköping

smugglade han hem

en sköldpadda från Tyskland.

Eftersom han inte visste vad han skulle mata den med,

gick han till djuraffären

och köpte en burk färdig sköldpaddsmat.

Efter ett tag insåg han att sköldpaddan inte åt

av de torkade flugorna och maskarna

och det stod på burken att det var mycket viktigt

att sköldpaddor åt ordentligt

för annars kunde de bli sjuka och till och med dö.

Så ynglingen bestämde sig för att hjälpa sköldpaddan

och virade helt enkelt in insekter och maskar

i salladsblad och lurade sköldpaddan att äta

och eftersom sköldpaddor tydligen inte kan spotta,

svalde sköldpaddan snällt.

När burken var slut

tyckte ynglingen att sköldpaddan tittade argt på honom,

men det var inget han fäste särskild vikt vid.

Nästa dag tog han ut sköldpaddan i trädgården

för den dagliga rastningen.

Så ringde telefonen och ynglingen gick för att svara.

När han efter några få minuter kom ut igen

var sköldpaddan borta.

Trots att ha letade överallt förblev den mystiskt bortsprungen.

I sin förtvivlan ringde yngligen Jönköpingsposten

för att sätta in en annons

men tanten på annonsavdelningen

skrattade bara och sa

att sköldpaddor omöjligen kan springa bort

och la på luren.

Så det blev ingen annons.

Och tiden gick.

En dag, två år senare,

hörde plötsligt ynglingen höra talas om ett par

några hundra meter längre bort,

som tagit hand om en sköldpadda.

Han gick dit

och mycket riktigt var det hans gamla kompis

som mirakulöst nog överlevt två smålandsvintrar.

Jag frågade min fotograf vad han trodde det berodde på

att sköldpaddan egentligen hade rymt

och då skruvade han generat på sig och sa:

- Efteråt läste jag att det är vattensköldpaddor som är köttätande.

Landsköldpaddor, som min sköldpadda var,

är strikta vegetarianer...

- Kanske berodde det på att han blev så förbannad

att jag tvingade i honom kadaver

som han passade på att dra så fort han fick chans?

Inte särskilt pk...

Snöhelvetet hindrade mig från att cykla hem från jobbet,
så jag promenerade. Det tog 55 minuter.
Insåg när jag kommit hem att jag hunnit tänka en massa
och att det därmed finns något positivt i att det tar sådan tid att gå.
Några saker som poppade upp var:
* Martyrskap. Kraftigt nergjord känsla som förtjänar ett bättre rykte.
Den som säger att det inte är skönt att då och då martyra ljuger.
* Lögner. Det har gått inflation i att tala sanning och folk älskar
att säga "Ärligt talat" hit och "ärligt talat" dit.
Jag propsar på mer lögner. Världen blir roligare med lögner.
* Tjuvnyp. Finns inget som värmer bättre.
Särskilt när man får till en riktig
bra giftpil som svider hårt. Och länge.
* Affekt. Man avråds från att agera i affekt,
så därför väntar man lydigt
tills man blivit snäll igen
och inte har något att säga när känslorna lagt sig.
Jag tycker fler borde agera i affekt
och våga skrika, gapa och kritisera.
Det är då de riktiga känslorna kommer fram.
* Lathet. Lata människor får ofta höra att de är dåliga människor.
Det är dags att ändra sig och förstå att lata människor är smarta.
De sover bättre och lever längre.
* Jobbmoral. De enda man bör vara moralisk mot
är sig själv och sina nära.
Att ha en massa moral på jobbet bränner ut en,
gör en till arbetsgivarens favorit
vilket resulterar i ännu mera jobb,
när man i själva verket borde jobba mindre.
* Sömn. Normalt behöver kvinnor sju timmars sömn,
en timme mer än män.
Men jag behöver typ 20 timmars sömn.
Därmed ligger jag på en katts nivå.
Katter har små hjärtan
och måste därför sova bort lejonparten av sina liv.
Nu ska jag därför lägga mig och sova ikapp om jag kan.
God natt.