Symmetri...

Har kommit på att jag gillar symmetri.
Bara så där hux flux.
Förut ansåg jag symmetri
i heminredning vara ett utslag
för småborgerliga familjer
som var rädda för att inte vara "rätt".
(Sådana där familjer som har två av allt,
och med linjalrät precision prickar in
hur långt ifrån varandra tingen ska stå...)
Men jag verkar alltså ha ändrat mig.
Cyklade nämligen förbi ett fönster
och tjuvtittade som vanligt in
och kände små fåglars vingar innanför bröstet
när jag såg två vita lampor
på varsin sida av två gröna växter i vita krukor.
Så symmetriskt.
Så organiserat.
Så... snyggt.
Nu har jag bestämt att jag ska köpa
en golvlampa till
så att jag får två likadana
som jag kan ställa på varsin sida av soffan.
Och centrerat i mitten ovanför soffan
hänger en fin tavla.
Jag tror jag kommer att bli
en mer harmonisk människa
av lite mer symmetri.

Självgod...

Har börjat morgonträna

på Eriksdalsbadet.
Finns inget bättre sätt att känna sig
ohyggligt duktig och bra.
Instruktörerna berömmer och berömmer
och vi morgonpigga skrattar gott åt alla andra

som ligger och sover

när klockan faktiskt redan är sju
medan vi själva står i hunden
eller flåsar på spinningcykeln.

Ni får gärna slå på mig.

Vad trodde de?

Jag blir så full i skratt.
Först skriver Bertil Torekull på DN Debatt
att han anser att ledarsidor i tidningar ska avskaffas.
De fyller ändå ingen funktion,
påverkar inte
och få utom vit (mans) elit läser dem.
Så må vara,
men vad hade han trott?
Att ledare skulle förändra världen?
Om skribenter på ledarsidan så förtvivlat gärna
vill uttrycka sina mer eller mindre intressanta åsikter
so fine, be my guest,
det kan vi vill bjucka på?
Men tro inte att de förändrar världen!
Däremot kanske en och annan läsare
får en ny tanke att fundera över.
Gott så, anser jag.
Nya tankar råder det brist på...
Längre in i tidningen uttalar sig en medieprofessor
om att de politiska bloggarna är en flopp
för att de inte nämnvärt påverkat samhället eller debatten.
Igen, men vad hade han trott?
Att Politikerbloggen eller någon annan politisk bloggare
skulle skriva en så vrålklok text,
att kreti och pleti i stort antal skulle läsa,
reagera och engagera sig
och att vips skulle hela den politiska agendan
vara helt ny och fräsch?
Tror man överskattar folk, deras tid och dessvärre
även deras bildning.
Folk har inte tid att läsa den mängden av politiska bloggar
som förmodligen skulle behövas
för att en ny typ av debatt
och politisk dagordning skulle uppstå
och dessutom har de inte tid eller lust
att tänka efter och engagera sig.
Men allvarligt, hade någon trott något annat?
Räcker det inte med att en och annan bloggläsare
får en ny tanke att fundera över?
Tar man inte sig själv på alldeles för stort allvar annars?

Att älska sitt fotbollslag mer än livet självt

Djurgårdsfansen festade hårt idag
redan från det att krogarna öppnade kl tolv.
Då var de glada i hatten och älskade sitt lag mer än livet självt.
Klockan 17, när matchen mellan
DIF och Brommapojkarna var över,
och DIF hade förlorat inte bara matchen
utan också guldet, ja till och med silvret, i Allsvenskan,
då lät det annorlunda från de blåhalsdukade.
De smet de minsann ut från matchen
redan innan den var slut,
skämdes, ville inte längre låta sig intervjuas,
sjöng inga ekivoka sånger
utan muttrade "jäva töntar" och "svikare"
till sina forna idoler.
Men så sker det märkliga.
Imorgon bitti när de vaknar är de Djurgårdare igen,
och älskar sitt lag mer än livet självt,
och så pågår detta kretslopp tills de dör.
Förklara någon.
För jag fattar ingenting
av detta som mest män ägnar sig åt...

Upphånglad eller nersupen?

Undrar om det är själva upphånglandet
som orsakat mest storm?
Eller om det är själva nersupandet?
Tänker alltså på Ulrica Schenströms och Anders Pihlblads
mysiga besök på Hornstullskrogen...
Det faktum att ful och fet kvinna tungkysser
tunn och töntig snubbe
får mig att fundera.
Fick ingen av dem något bättre
så de tog helt enkelt varandra
i brist på annat?
Det är ju lite rart, i så fall, på något sätt.
Amen, grattis liksom, kan jag tycka.
Alla förtjänar kyssar och kärlek.
Till och med politiska reportrar
och statsministerns högra hand.
Vem är vi att döma
de som blev över
och som bara önskar lite gull & goss?
Hey, mer hångel, säger jag.

Plötsligt kände jag hur jag andades igen

Åt lunch med Torgnysdotter idag.
Det var typ fem månader sedan vi sågs.
Löjligt.
Vi bor två stadsdelar från varandra,
men det kunde lika gärna vara två länder.
Hur som.
Det var skönt att checka läget
och inse att det kändes lika bra att ses
som det alltid gör
och att det var lika skönt att babbla om
dokusåpakändisar som om
ouppklarade föräldrarelationer.
Jag fick återigen några goda råd
(vi hörs i alla fall väldigt ofta mailledes)
om hur jag skulle formulera mig i ett mail
till min fars (femte) fru,
något jag våndats över och skjutit framför
mig i över en vecka.
Tillbaka framför en dator gjorde jag slag i saken,
printade ut Torgnysdotter "Så-skriver-du-till-fars-
fru-och-berättar-att-din-far-inte varit-något-stöd-utan-
att-låta-anklagande-instruktionsmail"

och satte igång.

Skrev om 18 gånger typ,

men till slut fick jag till något

som inte kändes martyrigt,

inte anklagande,

inte surt,

bara svagt, svagt hintande

om att far är en rätt usel far,

men det får man liksom läsa mellan raderna

och jag kan därmed inte lastas för något.

Så just när jag tryckte på send-knappen

och såg mailet fara iväg,

kände jag plötsligt hur jag andades igen.

Det var en rätt skön känsla.

Mäns syn på sig själva, del 2

Var på amatör-stand up igår på en krog.
En kompis till E skulle debutera
inför alla sina vänner.
Servicen på stället var extremt dålig
så vinet kom sällan och sakta.
Det var synd,
för jag hade behövt dricka
fort och dunkvis för att stå ut.
Så illa var det.
Nivån på stand upen var så låg
att jag rös och gömde ansiktet i handen.
En tio, tolv debutanter klev upp på scen.
Två, jag säger, två, var tjejer.
De var bra och en var till och med lysande.
- Ingela, du var oustanding, sa jag till henne
och kramade hennes arm när hon
gick förbi bordet efteråt.
Sjävklart vann varken hon eller den andra bruden.
Vann gjorde en kille som jag inte ens minns
vad han sa eller gjorde.
Dessvärre minns jag de andra som roade sig
med att dra analsexskämt, muslimskämt,
antifeminstskämt och veganskämt.
Men det värsta var ändå deras totala brist
på självinsikt och självkritik.
Är man så usel borde ens hjärna signalera det
och man borde hålla sig borta från scenen
och skona publiken från idiotierna.
Men nädå, en efter en avlöste de varandra
och tyckte alla att de var Guds bästa bidrag
till stand upen sedan Seinfeldt.
Var det någon som drev med sig själv?
Nä.
Jo, en sa att han hade liten kuk.
Tjejerna däremot, skojade friskt med och om sig själva,
drog skämt med hög igenkänningsfaktor
och hade tänkt till om saker och ting.
Det kallas intelligens.
Nåt som jag tyvärr måste säga
att merparten av killarna saknade.

Mäns syn på sig själva...

Mäns syn på sig själva är helt fantastisk.
På bussen sätter sig en halvfet gubbe i kostym
bredvid en ung tjej som koncentrerat läser Metro.
- Ursäkta mig, säger han, jag ser att du läser om Stureplansvåldtäkten.
Får jag bara fråga dig om din syn på domen?
Tjejen tittar förvirrat upp,
men artigt svarar hon att hon tycker det var bra
att killarna dömdes i Hovrätten.
Hon tittar sedan ner och visar tydligt att hon vill läsa.
Inte tala.
I synnerhet inte med någon hon inte uttryckligen
sagt att hon vill tala med.
Men karln ger sig inte.
Och självklart var det ju inte så att han var
särskilt intresserad av hennes syn på det hela.
Han ville bara själv få en chans
att babbla sina åsikter.
- Jag tycker också det var bra att de fick hårda straff,
men jag tycker faktiskt inte det är OK
att de dömdes hårdare bara för att är från Östermalm,
malde karln.
Tjejen kunde inte hålla tyst längre utan frågade irriterat:
- Vad menar du?
- Nämenasså, rätt ska vara rätt, samma för alla, du vet,
sa karln.
- Nu går jag av bussen, hejdå, sa tjejen och kastade sig av
innan dörrarna hann slå igen.
Kvar satt karln och tittade sig hungrigt om
efter någon annan att trakassera med sina dumheter.
Alla tittade ner eller klev av bussen.

"Jag som aldrig är sjuk!"

Jag är kaxig när det gäller sjukdomar.
För jag hävdar att jag aldrig blir sjuk.
Alla andra blir förkylda och får influensa,
men inte jag.
Och på något förmätet vis älskar jag
att tala om det för andra också,
för att de ska bli impade
över mitt hälsosamma leverne
och goda fysik.
Och vad händer?
Hela köksbänken är full med medikamenter!
Från APOTEKET!
Pencillin, kortison, smärtstillande och astmaspray.
Allt kom samtidigt -
djävulsk hosta som utlöste astma för ett par dagar sedan
och idag en triskande inflammerad visdomstrand
som krävde att få bli utdragen
av tandläkare på akuttid för några timmar sedan.
Nu ligger jag här i sängen, bedövad och stum,
och fasar för alla mediciner och värktabletter
som jag ska tvingas inta.
Dessutom kan jag inte längre säga:
"Jag som aldrig är sjuk..."

Nygift och nyrik...

Har inte skrivit på några dagar.
Varit busy.
Gifte mig i lördags.
Jo, det är helt sant.
Ganska snabbt och lustigt
i Nacka Stadshus (köfritt)
med oförberedda vittnen (E:s bror och dennes fru).
Tackade hövligt nej till en töntig dikt
som vigselförättaren promt ville läsa.
Men klyschor går bort och
dikten var full av det...
Så vi sa våra ”ja:n”
och vittnena skrev på ett papper
och vi visade alla leg.
Så var det klart.
En fika och en gyro på Gyrella på Götgatan,
sedan ”mottagning” på sunkstället Broder Tuck.
Messade folk och sa att de kunde komma förbi på en drink
och det dök otroligt nog upp en hel del vänner,
trots att det var lördag eftermiddag och de fick
ingen förberedelsetid.
Öl, skumpa och blå drinkar.
Blommor och presenter.
Så hem, öppnade dunkvinet och pratade sanningar
med några få kvardröjande vänner till två på natten.
Stupade i säng,
för att sedan ramla ur densamma sex timmar senare
för att packa bilen proppfull med skräp
som skulle säljas på Vårbergs Loppmarknad.
Försökte packa upp våra påsar och lådor
i lugn och ro, men loppisveteranerna rev och slet
i grejorna och skrek ”Tio kronor!” eller
”Tjugo spänn!” i munnen på varandra.
Tokstressande, men affärerna gick bra.
Möget gick för 1700 spänn.
Så kontentan av denna helg är att jag är både nygift och nyrik.

Lagen om alltings jävlighet...

Lagen om alltings jävlighet
drabbade mig idag.
Det är något karmiskt med det.
Som om alla onda och dåliga energier
känner på sig vad som är i görningen
och kastar sig över en
på en och samma gång.
Så ligger man där,
underst i högen,
övertäckt av skit,
och bara önskar sig långt bort.
Men just när man tror att nu
kan det inte blir värre,
så blir det faktiskt... inte det.
Det mojnar
och lugnet återvänder
så smått.
Känner mig bara fullständigt mörbultad,
som ett vrak slagen till stranden.
Men nu är det jag som på darriga ben
ska torka mig i pannan
och ta nya tag.

Var snälla nu.

Idag är jag i stort behov av bomull, goss och klappar.
Inga elaka kommentarer,
utan bara snälla, medkännande ord.