Förklara!

Man ska välja sina strider.
Jag vet ju det, jag uppfann det.
Ändå kliar det något så infernaliskt i fingrarna
och jag kan inte låta bli.
Linda. Skugge.
Vem bryr sig, egentligen? Allt är redan sagt om henne.
Ändå. Kan. Jag. Inte. Låta. Bli.
Såg henne av misstag på tv igår
medan jag väntade på de regionala nyheterna.
Hon intervjuades av Kristian Luuk
och så spelade de plattor ihop.
Jag försökte vara snäll och välvillig,
har aldrig träffat henne och vet lite om henne,
men jag har läst hennes krönikor
och dessvärre en bok.
Jag vet att hon är poppis,
men jag ser inte storheten.
Hon är tämligen färglös och intetsägande.
Pratar med svag röst och håller blicken riktad ner i knät.
Enda gången det hettar till är när hon säger:
- Jag hatar verkligen föräldrar som tar sina sjuka barn
till dagis så att ungarna smittar ner alla andra ungar!
Sedan försjunker hon i sina egna tankar igen
och Kristian verkar brydd. Hans vanliga vasshet är bortblåst,
han frågar försiktigt varför hon är så arg.
Idag läser jag DN på Stan ”Hej Konsument”
där hon är intervjuad.
Vill hoppa över detta.
Men. Kan. Inte. Låta. Bli.
Maken till trist intervju får man leta efter
och det värsta är att jag tror inte ens hon gör sig till.
Hon är på rikt så tråkig som svaren antyder:
- Favoritdrink? Jag dricker inte alkohol.
- Här bjuder jag mamma på middag? Hemma.
- Här bjuder jag pappa på middag? Hemma.
- Bästa kaffet? Dricker inte kaffe.
- Bästa baren? Är för gammal.
- Senaste teaterföreställningen? Har tre snorungar.
- Senaste utställningen? Har tre snorungar.
- Senaste gnolade? Gnolar inte.
- Dansar helst till? Dansar inte.
- Senaste impulsköp? Impulsköper inte. Jag planerar allt väldigt noga.
Etcetera.
Snälla, någon, förklara.
Vad är hennes storhet?

Respekt!

Jag och Elias var på Henrik Schyfferts 90-tals show på Rival igår.
Det var min julklapp till Elias.
Helt sant.
Trots att jag bokade i december fick vi
inte biljetter förrän nu.
Så populär är han.
Men det var så väl värt att vänta på.
Det var över all förväntan,
det var magiskt, smart, brilljant,
stundvis komiskt, men oftast allvarligt.
Schyffert fyllde 40 i februari
och han har gått i terapi
och showen är en sorts uppgörelse
över det han inte gjort och det han borde,
en summering över hur livet blev,
över vad som hände.
Rannsakande, självutlämnande och stundvis plågsamt.
Så bra att jag ville ställa mig upp och yla.
Äntligen någon som vågar vara eftertänksam,
som ifrågasätter den ironiska generationen,
alltså sig själv, som av trots mot föräldrarna
minsann inte skulle ta ställning för eller emot något,
som bara skulle driva med allt
och peka finger istället för att svara.
Han erkände att han varit ett svin,
att han inte engagerat sig i viktiga saker,
att livet mest gått ut på att skratta åt andra som skrattade.
Publiken skrattade först nervöst,
undrade vad det här var för konstig stand up,
när skulle de riktiga skämten komma,
men Schyffert satt på sin stol och sa:
- Det blir inte roligare än så här och
man måste våga öppna allvarsdörren ibland,
även om man då och då måste få skratta
för att orka med allt allvarligt.
Men man kan inte bara skratta sig genom livet,
man måste ta ansvar.
Det var väl det det hela gick ut på.
En applåd.

Jag bara undrar...

En muslimsk man som söker jobb,
vägrar av religiösa skäl skaka hand
med den kvinnliga intervjuaren
på arbetsplatsen ifråga.
Han får på grund av detta
arbetslöshetsersättningen indragen,
och praktikplatsen uteblir.
Diskrimineringsombudsmannen stämmer nu
Arbetsförmedlingen och anser
att mannen ska få 160 000 kr i skadestånd
för att han blivit kränkt.
Om kvinnan ifråga känner sig kränkt,
bryr sig DO tydligen inte om.
Förutom DO, har mannen fått flera andra försvarare,
bland annat den svenske imamen Kielan
som menar att det är av ”artighetsskäl”
som muslimska män inte tar kvinnor i handen.
”Svenska sedvänjor” som att skaka hand
med både män och kvinnor
är inte normal artighet, hävdar imamen.
Varför muslimska män inte
är lika artiga mot varandra,
utan till och med gärna går hand i hand,
helt offentligt med sina kompisar,
går han inte in på.
Om den muslimske mannen ifråga
hade vägrat ta en manlig intervjuare i hand
för att denne var svart eller handikappad,
hade DO agerat likadant då, månne?
Hade det inte snarare varit så att
DO försvarat personen vars hand förblev oskakad?

Varför?

Varför heter det ”rödljus” eller ”rödlyse”
och inte ”grönljus” eller ”grönlyse”?
Det måste väl ändå vara grönt minst lika ofta
som det är rött?

Även jag...

Torgnysdotter har påtalat det sköna i att vara tramsig.
Jag är inte direkt den tramsiga typen,
men till min glädje har jag upptäckt att även jag kan, lite.
Spinninginstruktören på gymmet sa efter passet häromdagen
till mig och väninnan att det är kul att vi är så trogna besökare,
men att vi är väldigt pladdriga och att hon därför
är tvungen att säga till oss att vara tysta väldigt ofta...
Väninnan och jag fnissade som skolflickor åt detta
och gick därifrån fullt upptagna med att just babbla.
Kände mig som typ tio år.

På jobbet igår fick en kollega något äcklat i blicken
när hon skulle ta ett bett av sin banan.
Jag tittade upp och förstod varför – bananen hade bruna fläckar.
Rös av obehag och sa:
- Fy, släng den där!
- Ja, visst är det äckligt med mogna bananer med fläckar,
sa kollegan.
Jag sken upp, äntligen hade jag hittat en själsfrände,
en som fattar det äckliga med gula bananer.
- Visst är gröna bananer bäst, sa jag lyckligt
och kollegan nickade instämmande.
Jag hatar verkligen gula bananer,
men jag har alltid fått höra att jag har fel,
att smaken är som bäst när bananer är mogna,
och att vuxna människor inte ska äcklas
av en och annan liten mörk fläck på en frukt.
Men jag vägrar alltså hålla med
och så har jag tyckt sedan jag var barn.

En kollega och jag gick iväg på lunchen idag för att handla mat.
På vägen tillbaka ringde hennes mobil oavbrutet.
Hon hotades av en verksamhetschef som ville förbjuda
henne från att komma och göra ett inslag
och han ville även förbjuda sin personal från att uttala sig.
Kollegan var lugn och professionell
och hänvisade till offentlighetsprincipen och andra bestämmelser.
Själv fick jag ett enda samtal.
Från bögen på BikBok på Götgatan som glatt berättade
att klänningen i skyltfönstret, det sista exemplaret,
som jag paxat, nu ligger redo och väntar på mig.
Jag blev så barnsligt glad att jag tog ett litet skutt.
Under tiden hötte min kollega med näven
och frågade gubben i luren
enligt vilken paragraf han förbjöd henne att gå in på avdelningen.
Då kände jag mig onekligen rätt barnslig...

Dags att vakna!

Jag blir varm om hjärtat när jag läser om de män som vågar ta ställning mot det hedersrelaterade våldet.

Men jag blir samtidigt förbannad på alla tyckare och experter, till och med journalister, som påstår att det är en överdrift, att det inte så farligt, att det förekommer våld och förtryck i alla relationer, oavsett religion och kultur, att det hela mest är ett uttryck för islamofobi.

När ska människor vakna?

Framförhållning...

Jag är en person med framförhållning.
Almanackan är min bästa vän.
Allt skrivs upp i den –
träningstider, jobbtider, öldrickartider,
tandläkartider, revisorstider
och ”glöm inte att göra”-listor...
Men häromdagen mötte jag min överman.
En kompis hade talat in ett meddelande
på min telefonsvarare därhemma:
- Tänkte bjuda dig till min födelsedagsfest.
Och är det så att du jobbar sent den dagen,
kan du väl komma efteråt, sa hon vänligt.
Inget märkvärdigt med det, kan tyckas.
Men med tanke på att hon fyller år i januari
kanske det är lite väl extremt...

Pilgrimsmusslor förlåter allt

Jag har två hittekatter.
Den ene är Helge.
Han sågs på gatan och fångades in i bur.
Den andre är Valdemar.
Hans mor, hittekatt av okänd härkomst,
nedkom med ett gäng ungar i ett sk akuthem.
Valdemars smak är enkel - rått kött - och ägg,
han älskar kokt äggvita.
Pöbelsmak, om man så vill.
Men Helge, den äkta gatkatten,
han går i kattspinn över skalddjur.
Ikväll upptäckte vi en nyhet -
krabba, räkor och havskräftor gillade han, visst,
men nu serverades det också pilgrimsmusslor.
Aldrig har Helge haft en mer kärleksfull blick.
Först nykokt strömming, sedan krabba och räkor -
toppat med en hel, egen pilgrimsmussla.
Om katter kunde prata männschospråk skulle han säga:
- Allt är förlåtet, pilgrumsmusslor till katten - varje dag.

Kulturskillnad

Det slår mig att journalister inte är som andra.
Överlag är vi nog rätt babbliga när det gäller våra jobb
och våra prestationer.
Det är rätt ofta som både jag och kollegorna suckar och säger:
"Vilket skitjobb jag gjorde idag
/vilken usel intervju det blev
/uj, vilket faktafel som smög sig in,
/jäklar, jag glömde ju..."
På så sätt är vi kanske rätt prestigelösa.
Alla är medvetna om att vi aldrig är bättre
än vårt senaste inslag eller senaste artikel.
Hyllad ena dagen, dissad nästa.
Samma för alla.
Och de flesta av oss har inga direkta problem
att be om hjälp -
vi bollar idéer med varandra, kommer med goda råd,
tipsar om bra intervjupersoner,
delar med oss av "hemliga" telefonnummer,
ber kollegor läsa igenom ens manus
och komma med synpunkter.
Det är inte ofta som någon sitter "och håller"
på saker och vägrar hjälpa kollegorna.
Jag har inte tänkt på att detta skulle vara så märkvärdigt.
Men häromdagen fikade jag med en kompis
som berättade att hennes sambo,
som förut jobbade som journalist,
men som nu "gått över till andra sidan"
och jobbar som informatör,
har fått lära sig, den hårda vägen,
att sluta babbla och sluta fråga andra.
För babblar man, stjäls ens idéer
och det kan ses som ett svaghetstecken
att man ber om hjälp
och dessutom anses man inte strategiskt smart
som tänker högt.
Han har till och med blivit tillsagd av en kollega
att inte vara så godtrogen!
Och mannen ifråga är hur smart som helst,
det vet jag.
Men man anses tydligen som godtrogen
när man är öppen, pratar och frågar.
Jag skulle inte överleva en minut i en sådan miljö...

Verkligheten överträffar dikten

Kazakstans handelsminister har besökt Stockholm. På femton timmar lyckades han sexuellt trakassera en rad kvinnor, sitta av natten i häktet och på morgonen dömas för sexuellt ofredande, uppger media.

Och Kazakstan som gjort allt för att tvätta av sig Borat-stämpeln.
Man kan säga att det inte går något vidare.

Ett spektakel...

Jag har inte velat skriva om Engla,
känt att jag ska inte kritisera människor i chock
eller kritisera de som vill uttrycka sin sorg
över att en tio-åring på ett så grymt sätt bragts om livet.
Men nu har jag varit upprörd länge
och kulmen nåddes idag
när jag läste Englas dödsannons i Svenskan.
Jag tillhör den grupp människor på SVT
som inte tycker att Englas begravning hör hemma i public service.
Anser inte att den är av allmängiltigt intresse,
inte på samma sätt som Anna Lindhs eller Fadime Sahindals.
Om Englas begravning sänds,
kan väl lika gärna Arbogabarnens sändas också?
Eller varför inte ta steget fullt ut
och sända begravningar varje dag,
kanske under olika teman.

"Denna veckan mördaroffer,
nästa vecka trafikoffer och veckan därpå
barn döda i mystiska, okända sjukdomar.”

Så till det här med dödsannonsen.
Ordet ”välkommen” nämns fyra gånger.
Det är fyra gånger för mycket.
Jag anser inte att man är välkommen till en begravning.
Man inbjudes till en begravning, kanske med tillhörande minnesstund
och man välkomnas till en kräftskiva.
Inte heller påpekar man i en dödsannons
att människor ska komma i god tid och att de ska parkera klokt.
Man påminns inte heller om att ta med stol och paraply.
Det är ingen cirkusföreställning eller annat skojigt jippo.
Det är en begravning.
Begravning förutsätter någon sorts värdighet och respekt.
Det är inget spektakel.
När begravningen är över
och svenska folket har fått något nytt smaskigt och snaskigt
att slänga sig över, nya källarbarn eller något nytt bestialiskt mord,
då vänds blickarna bort från Stjärnsund
och Engla faller i glömska.
Är Englas anhöriga medvetna om detta,
om den ensamhet de förmodligen kommer att känna då,
när ingen orkar prata mer om deras lilla flicka,
när de märker att människors liv går vidare
och att de står kvar ensamma med sin sorg –
som inte längre är privat.

Från 0 till 100 på 10 timmar

Jag skrev i förra blogginlägget att livet är som ett tämligen rakt streck,
med en och annan knyck uppåt eller neråt.
Får väl revidera det en smula.
Det finns ju perioder där det faktiskt hopar sig av knyck
som antingen pekar uppåt eller neråt.
En kompis till mig har just separerat från sin sambo.
Det i sig är ett stort knyck neråt,
kan man ju säga.
Men inte nog med det,
dagarna fylls nu av andra knyck:
Hon blir arbetslös om några veckor utan chans att få sommarjobb,
för att hon sökte försent.
Hon är inte med i a-kassan, för det har hon liksom aldrig behövt.
Hon har ingenstans att bo, för exet bor kvar i gamla lägenheten.
Hon kommer att gå med flera hundratusen i förlust när lägenheten säljs,
för de köpte den när det var som dyrast för något år sedan.
När vi nu sågs över en öl,
kom hon med andan i halsen.
Hon hade just blivit antastad, för andra dagen på raken,
av en sinnessjuk tvättäkta galning på bussen,
som hållit fast henne, sparkat henne och förbjudit henne att gå av.
Hon drack ölen med darrande hand och beställde kvickt en ny.
Nu är hon tillräckligt klok för att inse att hon just nu är en olycksmagnet
och att det en dag kommer att vända
och hon pratade redan med tillförsikt om sommaren.
Jag vaknade igår morse på dåligt humör
och hela förmiddagen grunnade jag på ett par problem
jag tampas med just nu.
Vände och vred på dem
och försökte hitta en lösning,
men lyckades inte.
Såg bara elände.
Hängde läpp och suckade.
Åkte ut på ett jobb till Ålsten i Bromma.
Pratade med mannen vi skulle intervjua.
Han log och bjöd på kaffe på bryggan,
men särskilt upprörd var han inte,
han förstod faktiskt inte varför vi var där.
Ringde min redaktör och gläfste.
”Vem har rekat fram det här jobbet? Det håller ju inte!”
Redaktören sa att jag skulle släppa knäcket
och åka tillbaka till redaktionen.
Satt en stund med den gamle sjöbjörnen på bryggan
och solen värmde mina kinder.
Det var rätt skönt.
Tittade på klockan.
Snart lunch.
Satt kvar en stund,
tog min tid.
Åkte sedan till ett trevligt thaiställe med uteplats i solen
och fotografen och jag åt lunch.
Dagen kändes inte så tokig längre.
Vi skrattade och pratade om helt vanliga saker som trädgårdsplattor
och trilskande båtmotorer.
Senare bestämde jag mig för att ta tag i det ena
av mina två problem.
Ringde det där jobbiga samtalet, förklarade och frågade.
Och så visade det sig att kvinnan i luren
löste problemet åt mig omedelbart
och saken var därmed utagerad!
När jag kom hem senare på dagen var det med ljust sinne.
Öppnade ett brev som låg på hallbordet.
Osannolikt fantastiskt goda nyheter - igen.
Så min kurva för gårdagen började med ett par dipp,
för att under dagen lägga sig på en normalnivå
för att under eftermiddagen skjuta i höjden.
Detta på loppet av tio timmar.
Jag anser det vara en god dag.