”Kan vi inte göra ett försök att tala med varandra? Mamma”
”Vi har varit tillsammans i 19 år, ändå känns det inte som om vi känner varandra och jag vet inte varför hon vill skiljas. Hon har inte berättat det för mig. H”
”Varför hör du inte av dig oftare? Pappa”
Det tycks inte spela någon roll hur jäkla smarta och belästa vi är, men när det kommer till kommunikation är många av oss värdelösa. Vi vågar inte fråga av rädsla för svaren vi kanske får. Vi tänker inte på att fråga för att vi är fullt upptagna av att få vardagen att flyta på. Vi vet inte vad vi ska fråga för det är ingen som lärt oss hur man gör.
Vi glor på tv:n sida vid sida i tysthet i soffan. Vi ligger tysta bredvid varandra i våra sängar med läsglasögon på nästippen och bok på magen. Vi går till våra jobb medan livet tickar på. Tick tick tick.
”Vad ska du svara din mamma”, frågar jag S. Det vet hon inte riktigt för hon är tagen på sängen av frågan.
Jag frågar H vad det är som hänt. Han säger att han inte vet för hans fru har fortfarande inte förklarat och han vågar inte fråga för att hon blir så arg då.
Jag frågar mig själv varför jag inte hör av mig oftare till min far. Jag vet precis varför. För att det väcker så mycket obehagliga minnen, jag vill markera min självständighet, jag vill straffa honom, jag tycker inte han förtjänar att jag hör av mig. Nu ska jag ändå flyga över Atlanten på fredag för att träffa honom – och kommunicera - är det väl tänkt. Trots att ord är mitt jobb är jag precis lika usel som alla andra på att p-r-a-t-a.
Det är synd om människorna. Det är verkligen det.
