Hur gör de?

- Jag tog min mobiltelefon och gick, sa S, en ny kvinnlig bekant. Hon berättade om när hon var 43 år och efter ett långt äktenskap tyckte det fick vara nog och drog. Med mobiltelefonen i handen och inget annat.

S är grek och är nummer 11 av 13 (!!!) syskon och är uppvuxen under knappa omständigheter och utan utbildning i norra Grekland.

Så kom hon hit, levde hemmafruliv, tyckte det var trist, tyckte mannen var trist, tyckte allt var trist - så hon hängde av sig det blommiga förklädet och började skriva istället. Och blev publicerad! Har skrivit både en bok och artiklar, bland annat för grekiska metro. Hon försöjer sig idag som frilansjournalist.

Jag träffar dem överallt, dessa starka, tuffa kvinnor som knycker självständigt på nacken, som ror ihop sin egen ekonomi, sitt jobb, sina vänner, sitt egna liv... Som reser ensamma till exotiska platser, bestämmer sig för att skriva en bok om någon känd död författare, som köper en vansinnigt dyr sportbil bara för att det är kul...

Som bara är så där självklara och frimodiga, orädda och självsäkra och utan tvekan skyfflar för sig av livets överflöd.

Undrar hur det går till, hur de blir så där... balla?

Sista dagen på jobbet...

Polletten har trillat ner, jag slutar faktiskt mitt gamla jobb imorgon.

Jo, jag gör det!

Har inte fattat det förrän nu. Har inte hunnit reflektera över det.

Shit, vad har jag gett mig in i, vad tänkte jag, vem tror jag att jag är som ska klara av det här nya jobbet med totalt andra arbetsuppgifter än jag haft tidigare och med helt andra ämnen än jag jobbat med förut?

Gulp.

Borde kanske förbereda mig på något sätt. Måste renskriva alla mina idéer så jag inte kommer tomhänt på måndag. Måste verka professionell, på något vis.

Känner mig som en bluff som snart blir avslöjad. Shit shit. De andra vet ju inte att jag inte kan, de kommer att titta på mig med förväntansfulla ögon och så kommer jag inte att ha någonting att säga. Alls. Hjälp!

Man borde aldrig byta jobb. Aldrig flytta. Aldrig bli ihop. Aldrig göra slut. Aldrig korsa en gata, aldrig cykla utan hjälm, aldrig tilltala främlingar...

Varför varför varför gör jag då det ändå?

För att jag är helt jävla dum i huvdet.

Brist på balans

Balans är svårt.

”Det jämnar ut sig i slutet”, säger Seinfeld.

Jag vet inte det, jag. Önskar det vore så, men är tveksam. Om det går ner, borde det ju rimligen gå upp sedan. Och så ner. Och upp. I all evighet. I någon sorts fin balans. Lika lång tid av varje. Men så är det ju inte. Väl?

Vad händer när det bara blir ner, ner, ner och ner...?

Eller, för all del, upp, upp, upp, upp och...upp? Sprängs man inte då?

Känner mig sur idag. På det mesta. På livet i stort, på annat i smått. Känner ingen balans. Alls.

Knytnäve i magen, klibbig hud, irritation i hjärnan.

Stingslig. Arg. Ledsen. Irriterad.

Jaha.

Försöker tänka på positiva saker men lyckas vrida dem till något negativt.

Tänker tex på lilla Ön i Grekland, med Lyckliga Gatan som rinner igenom byn. Nu är den ön också förstörd. Som nästan alla andra i Grekland. Norska charterturister har invaderat stället med sina barnvagnar och nappflaskor. Det har blivit dyrt och trångt.

Så var det kört.

Jag visste det jag visste det jag visste det. Vi gamla veteraner borde alla hållit tyst om Ön. Svurit en ed att aldrig yppa något om den för andra, bevara den som en dyrbar hemlighet.

Nu har jag googlat rätt på en ny ö. Långt bort från den andra. Inga charterflyg går dit, barnfamiljer gillar den inte, den är inte inbjudande och lättillgänglig och har inget att erbjuda vanliga svenneturister som letar efter barer, ragg och melonshottävlingar. Nu jävlar är det jag som åker dit nästa år. Och jag ska inte berätta för någon vart jag ska. Nä. Jag vill inte ha dit folk. Folk kan dra åt helvete. Ska sitta själv och glo på en taverna omgiven av rökande farbröder. Patrasket kan hänga på gamla ön. Varsågoda och förstör. Gör det. See if I care.

Så det så.

På nya ön ska jag få balans igen. Åtminstone ett tag.

Driving in my car...

Något har hänt.

Satt i E:s gamla 70-tals merca häromdagen. Lyssnade på V8-motorns basiga, ljudliga brummande som lät som pansarfartyget Potemkin ungefär. Och så kom jag på mig själv med att tycka att det lät liksom sexigt. Och tryggt. Och rätt häftigt. Typ ”här kommer vi, watch out!”

Vad är det med det, då? Kanske någon undrar.

Låt mig förklara. Jag är snart 40 och har inget körkort. Ser knappt skillnad på en traktor och en bil. Och bryr mig heller inte om det. En bil är ett transportmedel, vars chaufför tar mig från punkt a till b. Sedan om det sker i en taxi eller i en gammal 70-tals merca torde vara helt ointressant.

Men nu har det alltså hänt något. Plötsligt spirar en känsla av ha-begär genom min kropps alla celler.

Jag vill ha körkort!

Och jag vill ha bil!

Och inte vilken bil som helst utan en sjuhelsickes bred och lång amerikanare med lädersoffa framtill istället för två säten. En sådan som brummar och glider fram just som ett pansarfartyg. Som man kan CRUISA med, men inte fickparkera. Som slukar bensin som vore det vatten. Som skulle få min trädkramande amerikanske far att rotera av ilska och skam över att ha närt en miljövandal i sitt hem.

Jag tänker mig en gammal chrysler, cheva eller cadillac, lite lätt skavd så att man ser att den varit med och körts och älskats. Inte någon välpolerad, nylackerad sak som visas upp på bilshower av nördiga amerikanarentusiaster.

Jag tänker mig stora, svarta solglasögon, vind i håret och Route 66.

Och jag tänker mig Peter och Ellen Allards ”Driving in my car” på högsta volym på bilstereon:

Driving in my car
driving far
I'm a movie star
Driving in my car
vroom vroom vroom
Driving in my car
driving far
I'm a movie star
Driving in my car
vroom vroom vroom

Sverige - världens bästa land?

Sov som en prinsessa.

Vaknade liksom utsövd.

Åt min frukost, packade väskan och satte mig på cykeln. Kom till och med ihåg cykelhjälmen. Trampade nerför backen och konstaterade att det var en skön morgon och härligt lite folk i ett semestertyst Stockholm.

Såg övergångsstället vid Götgatan. Det visade röd gubbe. Men, herregud, inte en bil i sikte, knappt ens en cykel. Än mindre en fotgängare. Så jag cyklade bekymmerslöst mot rött.

Hann 25 meter, så klev en polisman ut i gatan och vinkade in mig. Jag fattade först ingenting. Jag hade ju hjälm, lyse, reflexer... Vad kunde jag gjort för fel?

- Mina kollegor rapporterar till mig att du kört mot röd gubbe, sa han.

- Dina kollegor, sa jag fåraktigt och vände mig om och tittade på det ödsliga övergångsstället. Såg inte en människa. Var gömde sig hans kollegor?

- Erkänner du? frågade polisen

- Visst, sa jag och suckade. Antog att det inte var någon idé att ställa till med en scen.

600 spänn. SEXHUNDRA! För att ha kört mot röd gubbe på ett folktomt övergångsställe!!!

Knycklade ihop boten och slängde ner den i väskan. Cyklade vidare som en galning. Var rasande. Blodet pumpade, hjärtat slog vilt. Vreden sipprade ur mina porer. På pin kiv körde jag mot alla röda ljus som jag såg på vägen, som en slags hämnd... Jag som annars brukar stanna, i alla fall när det är bilar eller folk i närheten.

Tänkte på kvinnan i Jordbro som igår kväll våldtogs under vapenhot i flera timmar av en karl i en lägenhet. Polisen stod utanför och lyssnade. LYSSNADE! De gjorde några halvhjärtade försök att stoppa våldtäkten, men lyckades inte. Det tog som sagt flera timmar – TIMMAR – innan polisen till slut fick ut mannen, grep honom och kvinnan kunde föras till sjukhus.

Några timmar senare leker ett gäng poliser undercoververksamhet på Götgatan med det viktiga uppdraget att sätta åt cyklister.

Yep. Känns fint. Jag bor i världens bästa land.

Mitt liv. Mitt mitt mitt...

Får man vara förbannad på sin närstående?
Sin mormor?
Sin farbror?
Sin syster?
Sin far?
Sin fru?
Sitt barn?

Jag blir det. Och så undrar jag alltid, är det OK? Får man det?

Världen är full av förbjudna känslor.

Att inte älska sin nästa torde vara en av topp tio.

Det är svårt att deala med det. Blir upp och ner, ledsen från min allra innersta kärna ut i tånaglarna. Det förgiftar hela mig och får mig illamående.

Ibland tänker jag det vore bäst att vara helt själv. Ingen att bry sig om, ingen som gör en förbannad, ingen som får ens blod att koka, ingen man behöver ödsla sin energi eller tid eller omsorg på.

För att vara en relativt släktlös person, tycker jag ändå att jag har åtminstone en släkting för mycket. I alla fall ibland. Just nu dagdrömmer jag svarta drömmar om ett helt ensamt liv. Ett liv som bara inkluderar mig, mina drömmar, min tid, mina pengar, min frihet att göra vad jag vill, när jag vill, med vem jag vill, hur jag vill. Utan förklaringar, utan ord, utan ursäkter.

Tycker jag försvinner, krymper ihop, blir till ett litet russin och tre år gammal igen. Fan vad jag hatar det.

Längtar efter ett eget liv. Mitt liv. Som jag bestämmer över. Som jag gör misstag med ibland. Lyckas med ibland. Men som framför allt är mitt.

Mitt mitt mitt.

Likadant är inte bäst

Barcelona är allt; finess, stil och klass - och bohem-roligt och folkligt gemytligt.

Elegant och hippiechict i en spännande blandning.

Knäpp arkitektur av världsberömde Gaudì och nergångna hus med tvättlinor och slingrande bouganvillor vägg i vägg.

Restauranter där man sitter uppflugen på höga stolar runt långa bardiskar där det serveras lysande pintxos, katalanska tapas. Men också superdesignade slå-knut-på-sig-själva restauranter där menyerna är en halv roman långa och bord måste bokas många dagar förväg.

Armani, Prada och Fendi står som spön i backen, men bakom nästa hörn ligger små, mysiga butiker med en kaskad av färggranna vill-ha-kläder till helt andra priser.

Häftigt, rikt Picassomuseum och försilvrade mimartister.

Kanariefåglar och ekorrar i burar på Les Rambles och vansinngt stora och dyra smycken bakom gallerförsedda fönster.

Små krumma tanter med blommiga klänningar och rakryggade finansvalpar med blankt, slickat hår och bluetooth headset i örat bredvid varandra på trottoarerna.

Högt och lågt. Väldofter och odörer. Rikt och fattigt. Elegant och slummigt. Cava i höga glas och sangria i stora bägare. Tubsockar i sandaler och välputsade italienska herrskor.

Stan har allt. Och lite till.

De som säger att Stockholm är bäst, får tänka om. Rejält.

Stockholm har fått konkurrens.

Att göra slut lite då och då...

Igår gjorde jag slut med min terapeut.

Det känns märkligt. Mest märkligt är att jag inte saknar henne. Trodde jag skulle göra det efter så lång tid.

Hade stressat upp mig inför sista mötet och nojat över det. Och så var det inte mer märkvärdigt än att vi sammanfattade de senaste åren, kollade av var jag står i dag och kramade om varandra. Vink, vink och så var jag ute genom dörren.

Första känslan var befrielse. Det hade jag inte väntat mig. Som efter en dålig relation och man tar sitt första andetag som en fri människa. Skillnaden är bara att jag 1. inte var ihop med min terapeut 2. inte hade en dålig relation med min terapeut.

Känslan i dag är lite pirr i magen. Ut och kliva på isen utan en terapeut att hålla i handen. Nu får isdubbarna runt halsen och egen muskelkraft räcka till om jag skulle dratta ner i en isvak. Och det känns lite... spännande.

Kanske är det bra att göra slut lite då och då. I alla fall om det går stå i relationerna.

Moderna saker...

Jag älskar moderniteter.

Mer och mer, ju äldre jag blir.

Det går fort, det är effektivt, man kan göra det när som helst, hur som helst.
Bara det finns elektricitet. I princip.

Jag tänker på Internet, förstås. Det har verkligen förändrat och revolutionerat mitt liv! Google-chat och Skype och biljettbokning on-line, oftast med Internetrabatt... Gamla kursare som hör av sig efter 15 år (!) bara för att de råkat stöta på mitt namn på nätet, googlat rätt på min mailadress och – vips – är vi uppdaterade igen!

Och jag älskar funktionella hemsidor som www.birthday.se, där man kan ta reda på allas födelsedagar - och kolla vilket stjärntecken de är... Birthday.se vet till exempel att jag fyller 40 år om 38 dagar. Och den vet likaså vilken veckodag jag föddes...!

Eller www.multimap.com där man kan hitta jättebra kartor över ställen man vill åka till – och man kan zooma in eller ut – allt efter behag – och sedan printa ut...

Och på www.hotels.com kan man boka hotell helt lätt – eller kolla upp vad ens hotell har för adress och sedan gå till multimap.com och se på kartan... Eller så går man till http://earth.google.com och bollar runt jordklotet som om den vore en liten lättviktsglob av plast, dubbelklickar när man vill zooma in och så plötsligt störtdyker man rakt ner på huset där man bor, eller på Eiffeltornet eller favoritön i Grekland... Och sedan – kan man maila bilden till sin kompis!

I love it, I love it!

Ge mig mer användarvänlig och funktionell teknik (larviga spel och blippande prylar kan jag vara utan) och jag blir hög!

Men minns ni hur det var förr...? Innan e-bank, innan mobiltelefoner, innan e-mail, innan telefonsvarare?

Fanns vi då? På riktigt?

Det känns helt overkligt.

Självömkan

Bland det värsta jag vet är människor som tycker så himla synd om sig själva. Och som gnyr och gnäller över det nästan hela tiden.

Och vad händer?

Jo, nu är det jag som sitter där med misshandlad cockerspanieluppsyn och darr på rösten och deklarerar att det är sååååå synd om miiiiiig som inte får någon semester och som inte får åka till Grekland i sommar, för första gången på 16 år...

Det är pinsamt.

Så här ligger det ju egentligen till. Förvisso tillhör jag vikarieproletariatet, men jag hade kunnat få lite semester ändå. Men... Se, jag tyckte inte det dög med en eller två veckor, för ska man vara i Grekland, ska man vara där en månad. Hävdar jag. Så jag tackade nej till den semester som erbjöds.

Som man bäddar får man väl ligga, va?

Inte jag. Tårögd konstaterar jag att "alla" jag känner ska till Ön. Till och med vänner som aldrig varit där förut, ska nu plötsligt dit. Det kommer blir ett gungigt jätteparty med alla mysiga människor jag känner närvarande samtidigt.

Utom jag.

Nu känner jag mig som flopp.