Det började rätt bra...

Ibland kommer man glad i hågen till sitt arbete, har för en gångs skull vaknat på rätt sida, fått sova sina åtta timmar i lugn och ro, och tycker att allt är rätt trevligt.

Så tar man sin tekopp, slår sig ner i mötessoffan och möts av suckar, stönanden, irritation och frustration. Ens glada humör är som bortblåst och man trycks sakta men bestämt ner i skorna. Arbetsovilliga reportrar gläfser på redaktören, redaktören försöker övertyga dem om att jobben måste göras, de vägrar, redaktören måste lämna mötet för att reda ut och fjäska.

Planeringsredaktören börjar humma att redaktören måste komma tillbaka och avsluta mötet. Vi andra sitter tysta och skruvar på oss och vill att mötet ska ta slut så att vi får sjunka ner i våra stolar bakom våra datorer.

Så öppnar jag till slut min mailbox. 74 olästa mail. Varför? Från vem? Vad vill alla mig? Orkar inte läsa utan kollar snabbt avsändarna och öppnar bara sådana som verkar ha ett trevligt innehåll.

Fyller på mitt te, har bestämt mig för att inte falla ner i det svarta surträsket.

Så ringer telefonen. Oavbrutet. Surmupparna på redaktionen har gått i strejk och vägrar svara, så jag gör det. Tanter vill tipsa om syjuntemöten och grytlappsutställningar, män (säkert i slips) ringer från Centern och vill berätta om ett Mycket Viktigt Möte, försagda tonåringar ringer om att de inte får åka lastbilsflak på studenten, en kvinna söker personalchefen, jag säger att hon inte är här, kvinnan börjar skrika att hon sökt personalchefen i två veckor, jag säger förlåt, men jag vet inte var hon är, en knäppis hojtar på tyska, vill något, oklart vad...

Börjar bli väldigt, väldigt trött. Försöker skriva mina telegram. Blir avbruten. Oavbrutet.

Så ringer min kollega och sjukskriver sig. Igen. Ögon vänds åt mitt håll. Jag tittar på min andra kollega och vet att han har en liten son därhemma som han aldrig får träffa. Jag säger därför ja till övertid, till 22.30. 14 och en halv timme på jobbet. Tjo ho.

Det här är min lunchrast. Äter en fralla men eftersom telefonen ringer och ringer får jag svårt att få i mig den. Tar snabbt ett bett, så hänvisar en kollega ett samtal till mig. Jag försöker säga att jag äter, kan inte prata, men så blir jag förbannad och spottar ut smörgåsen. På skrivbordet. Moget, jag vet. Men ibland får man nog.

Kollegan rusar i väg, gråtandes. Jag rusar iväg, gråtandes. Hon kommer tillbaka med sin chef och pekar på mig, den onda, och säger att hon inte kan jobba med mig. Jag fräser att jag är förbannat hungrig för att jag inte får äta, men att jag är OK nu. Det är inte min kollega. Hon är förbannad. All världens ondska är plötsligt mitt fel.

Jesus Kristus. Och den här dagen som började så fint.

Magiska under, teknikens under...

Trådlöst uppkopplad på X2000.
Känner mig otroligt ovant modern.
Men det funkar ju så bra, är så lätt. Bara ta med lilla laptopen, knappa in sitt Visakortsnummer, få en kod, knappa in den och voilá - man är igång och kan till och med blogga medan tåget rusar genom grönt landskap med fläckiga kossor och idylliska små Sörgårdsbyar. (Är detta verkligen bara 40 minuter från Stockholms central?) Fantastiskt.

Numera kan man också i vissa moderna hus boka både tvättstuga, festlokal och pool (för det har minsann en del moderna hus, har jag fått lära mig) via ett intranät. Man loggar in, klickar på det datum och tid man vill ha, uppger sitt lägenhetsnummer och så är det färdigt. Och gamlingar (om det nu mot all förmodan finns sådana kvar i de moderna husen), får datasupport så att de också kan få vara med och tvätta, festa och bada...

Kanske är det bara en hype, allt det här moderna, och jag har länge varit en kärring mot strömmen, men jag måste, aningens motvilligt, erkänna att det är smidigt... Smidigt att kunna betala räkningar via Internetbanken, kunna föra över pengar mitt i natten, kunna meddela sig med sin omvärld och läsa världens alla tidningar fast man sitter fast på tåget...

Magiska under, teknikens under...

Det finns inga garantier

Det är konstigt hur snabbt man blir beroende och tillvand vid vissa saker - och vissa människor. När de plötsligt inte är där känns det tomt och man kommer på sig själv med att vilja berätta saker, dela händelser och tankar, men så går det inte.

Min kompis A sa en gång att om man var sig själv nog, behövde man inte bli kär, för då hade man ju allt man behövde i sig själv. Han menade att det var ett tecken på svaghet att behöva andra. Till saken hör att han numera är han lycklig sambo med nyköpt sommarhus i Sydfrankrike. Hans tes höll inte.

Däremot kan jag tycka att det finns ett problem i att behöva andra. Och det är att de plötsligt kan försvinna, jag menar inte bara partners, utan också vänner, alla som man håller av. Människor kan dö, förhållanden kan dö, förtroenden kan dö och då kan allt gå i krasch.

Men lät man den rädslan ta över skulle man ju aldrig våga skaffa nya vänner eller nya partners. Det är en risk man får ta. Det finns inga garantier för någonting. Våga lite, vinna mycket. Ibland. Inte alltid. Man får ta med i beräkningen att man kan dratta på näsan ibland. Och det gör ont och man blöder. Men man måste resa på sig, borsta av dammet, ta nya tag och försöka igen.

Jag blir matt...

Ibland känner jag mig som 200 år och gammelgrå och uggleklok. Förstå då hur matt och uppgiven jag blir när människor i min närhet gör de mest bisarra och oväntade saker, som om de vore helt förryckta. Och nu pratar jag om människor som jag håller av, som ligger mig varmt om hjärtat, som jag önskar allt väl; lycka, välgång, kärlek...

Nu har det hänt saker under dramatiska omständigheter och jag har lust att stånga pannan mot väggen och skrika: "Vad var det jag sa, vad var det jag sa?" Kunde folk vara så vänliga och lyssna och ta till sig det jag säger, så skulle världen bli en mer kärleksfull plats att leva på....

Visst låter jag äckligt Messiasaktig nu? Inser det. Men när man varit där och gjort det, och samlat på sig 2 ton med stundvis smärtsamma erfarenheter, har man med ålderns rätt en del att säga.

Ibland ser man saker spelas upp framför ens ögon som man alltför väl känner igen. Då vill man liksom hejda tiden, få de inblandade att tvärnita, backa, gå tillbaka och uppför en annan stig än den de valt... Jag vill inte se fina människor råka illa ut och må dåligt, när de kunde ha löst problemen - om de börjat i tid, vill säga...

Låter väl helt Livets Ord-aktig och nymoralistisk nu, men de där gamla förhållandebudorden om ärlighet, kampvilja, lyhördhet, respekt och tålamod är inte så pjåkiga, trots allt. Det, och en liten blomma ibland och pussar varje dag...

Herregud, varför ska man behöva bli snudd på pensionär innan man äntligen fattar. Så dags då, när man ändå ska dö snart...

Sov vid den sinande brunnen

"Sov vid den sinande brunnen. Dröm om havet.

En gång får du väl se det. Dröm om havet.

Rasslar sanden av torka? Vissnar gräset?

- Söv dig med starka droger. Djup blir sömnen,

djup som havet - och skimrande lång blir drömmen

som horisontens rand. Den starkaste drogen

känner du ännu inte.

- Dröm om havet."

Så skrev Anna Greta Wide. Hon är en av många duktiga kvinnliga poeter man inte fick läsa om i skolan. Visst, hon var inte överdrivet produktiv, bara sex diktvolymer, men det finns män som givit ut betydligt mindre och blivit mer lästa och berömda.

Blir faktiskt rätt sur. Känns som jag först nu i vuxen ålder börjar hinna ikapp och läsa det jag borde gjort som ung. Hittar gamla litteraturböcker från gymnasiet och suckar trött när jag ögnar igenom dem: Karin Boye, blädder blädder, Edith Södergran, blädder blädder, Märta Tikkannen, blädder blädder, Harriet Löwenhjelm... Tja, det var ungefär den dos man fick av kvinnliga författare och poeter. Inte en rad om Anna Greta Wide. Men sida upp och sida ner om de flesta manliga författare och poeter.

Nu ska jag vara riktigt ärlig och bekänna en sak. Jag visste inte vem Anna Greta Wide var tills helt nyligen, då jag råkade se några diktrader citerade i tunnelbanan, SL:s poesikampanj... Googlade henne, läste på, köpte några av hennes diktböcker och är nu helt fast.

Hon skriver så flyhänt och lätt, fast djupt - och modernt, fast hon dog 1965...

Vilken tur att jag åkte tunnelbana den där dagen, annars hade jag aldrig lärt känna henne. Hur gör alla andra som inte har den turen? Förblir Anna Greta Wide ett okänt kvinnonamn i litteraturen då, såvida man inte råkar komma från en ovanligt litterär och bildad familj?

Jag bär mina sår som medaljer...

Det går ju inte att komma ifrån att människor som vågar skrapa på botten av sig själva och hänga ut sina svagaste och uslaste sidor till allmän beskådan, blir man berörd av...

Som Torsten Flinck. Det finns mycket att säga om den mannen, mer än vad som får plats i en normaltjock roman, tro mig, jag har känt honom en gång. Nu är han aktuell igen med sin föreställning "Vårt förakt för svaghet" och genast blir man ju intresserad, hur kan man låta bli? Vårt förakt för svaghet?!

Han säger till DN att så länge han kan minnas har han sett svaghet som något vackert, en styrka. "Som liten tyckte jag att svaga, bleka människor med munsår var vackra".

Så pratar han om Gunnar Ekelöf som sa att det som är botten i dig, är botten i andra. Alltså, det jag gråter över, det gråter andra över...

"Jag har förmågan att göra mig sårbar. Jag bär mina sår som medaljer, de syns och de blänker och de är stöpta i skörhet och svaghet".

"Även privat bär jag mina medaljer och då blir människor rädda. Jag utstrålar existentiell ångest. Så det som är vackert på scenen blir obehagligt utanför scenen."

Men att inte gömma medaljerna har ju sitt pris, det har Torsten och alla andra som gjort likadant, bittert fått erfara. De blir illa sedda, misshandlade, hånade och förnedrade. Det måtte krävas en ofattbar styrka och integritet att våga bete sig så, att högaktningsfullt strunta i vad andra må tycka om en.

Jag tänker dock att vi alla har något att lära av detta - och det handlar om ärlighet kontra fejk. Mycket kan sägas om Torsten, och så har gjorts, men en ärligare människa får man leta länge efter.

Mitt eget mål är att en dag bli en så sanningsenlig och ärlig människa att jag skulle kunna tänka mig att ha mig själv som bästa vän.

Då skulle jag ärligt och naket kan säga precis hur det är till mig själv, och ta mig i örat och skälla ut mig när det är befogat och krama om mig och ge mig blommor när jag varit duktig. Vem kan jag vara säker på gör det annars? Och gör det av rätt orsaker, utan baktankar, utan egen vinning?

Solsken, frihet och en liten blomma

Varför är det så svårt att leva enkelt?

Det måste ju ändå vara det de flesta av oss vill, alltså ha ett okomplicerat liv med lika doser glädje, förnöjsamhet, meningsfullhet, kärlek, hälsa och ekonomi...

Varför har då så få av oss det? Vad är det som är så jobbigt? Varför tar det emot, varför är det tusen och en hinder på vägen, så mycket frustration, stress - och gråt?

Om man kunde välja helt själv, oberoende av yttre, materiella faktorer, frågan är hur man skulle välja då - och om det möjligen skulle bli lättare? Förmodligen inte. Det måste vara något i människans natur som gör att vi söker oss till den brinnande lågan, trots att vi vet att vi kommer att bli svedda och brända.

Har vi en bra lön, vill vi tjäna ännu mer. Har vi en rar partner, tittar vi oss omkring efter en mer spännande. Har vi en helt OK lägenhet, drömmer vi om en större. Har vi ett gott liv sammantaget, kliar vi oss rastlöst, målar längtansfullt upp ett färgglatt idealscenario och sliter ut oss för att få det.

Det är människans stora dilemma, tänker jag. Att vi inte kan nöja oss med det vi har.

Minns HC Andersens saga om fjärilen:

Att leva är inte nog. Solsken, frihet och en liten blomma måste man ha.

Solsken, frihet och en liten blomma. Borde det inte vara gott så?

Ännu en dag

Vaknar efter en orolig natt med jobbiga drömmar. Ligger kvar länge, vill inte vakna, vill inte gå upp, vill inte möta en ny dag. I synnerhet inte denna. För idag är det den 18 maj. Exakt 11 månader sedan min mor dog. 08.45 på morgonen.

Det känns i hela mitt system att det här blir en dålig dag, sämre än vanligt. Börjar man längta efter alkohol kl sju på morgonen finns kanske goda skäl att misstänka just det, att dagen kommer att bli skit.

Men ändå. Duktig flicka masar sig upp, gör de sysslor man gör på morgonen. Sitter sedan i soffan och fryser. Vill inte bege mig ut, till jobbet, men måste. Det är så mycket man anser att man måste. Att gå till jobbet är definitivt ett av dessa måsten.

Bestämmer mig för att just idag ska jag, måste jag, använda min cykelhjälm. Tar ner den från hatthyllan där den legat länge, för länge. Grabbar tag i matlådan, ryggsäcken, nycklarna – och hjälmen och beger mig.

Kommer ut på trottoaren och där blir jag stående. Känns som en evighet, men förmodligen är det kanske 10 sekunder. Men känslan av att vara fastfrusen på trottoaren är stark. Jag tittar och tittar. Tittar rakt fram, till vänster, till höger. Men – det förblir tomt.

Min cykel – som för 12 timmar sedan stod på denna plats, exakt här, finns inte längre kvar. Det kan konstateras att alla grannars cyklar står prydligt på rad i cykelstället, men inte min. Just min, bara min, är borta. Snodd. Stulen. Beslagtagen. ”Lånad”...

Det är nu de kommer, tårarna. De rinner i strid ström nerför kinderna och jag snorar och snörvlar. Just i denna stund hatar, hatar, hatar jag livet mer än någonsin.

Det är inte rättvist. Inte i dag, i synnerhet inte just denna dag.

Jävla helvetes skittjuvar. Fy fan, vad jag hatar er.

Fröken Sverige - en distraktion

Distraktion är ordet för dagen.

Man kan använda det till mycket. Knepet är bara att hitta lämplig distraktion till lämpligt behov.

Som igår kväll. Min mage påminde mig igen om sin existens. Kramper, illamående och sveda; magkatarrens alla symptom. Kom oförhappandes och jag blev kallsvettig av smärta och andades stötvis, ungefär som en kvinna med krystvärkar...

Distraktionen då blev ett närmast besatt googlande av fröknar Sverige genom tiderna. Meningslös och ickekrävande mental aktivitet. Bara lättsam, totalt ointressant läsning om totalt ointressanta kvinnor, som påstår sig vilja minska världssvälten, upplysa om rökningens faror och ”få resa och träffa nya människor”. Halvtidsanställda serveringsbiträden på Domus i Handen, med eller utan broskbildning i sina knäskålar, och med stora drömmar - som oftast blev platt fall.

Men – det funkade hyfsat, blev ganska distraherad och tänkte mindre på min krampande mage och desto mer på fröknar Sverige. Försjönk i de gamla fröknarnas levnadsöden och grubblade över varför den här tävlingen (och andra i samma klass) – om vem som är mest lik en bimbo – är så attraktiv och populär. Om varför så många kvinnor anser att det enda de har att komma med är sitt blonda hårsvall och långa kalvben.

Tog lite naturpreparat, mailade S om min nyvunna kunskap och la mig.

Drömde sedan om magra, blonda och rätt obegåvade våp som dansade omkring på toppen av ett högt torn på Södermalm.

Inte ens ett par Victoria Beckham...

Egentligen borde det väl bli lättare nu när det börjar bli sommar, men jag känner nästan tvärtom. Uteserveringar, mellanöl och folkvimmel upplevs som stressande. Jag vet att jag borde ge mig ut, passa på innan det blir mörkt och kallt igen, men jag längtar hem mest hela tiden. Går jag ut en kväll står jag mig rätt länge och det rycker varken i öltarm eller i sällskapstarm

Känner mig asocial när smsen piper i mobilen och telefonen ringer. Borde ju svara ”ja, vad kul, jag kommer”, istället för ”ähh, jag vet inte, kanske, sedan...”

Vad är det med mig? Känner inte alls igen den här personen som tillbringar så mycket tid hemma, oftast vid laptopen, ibland timmar åt gången.

Igår upptäckte jag alfapet på nätet (betapet heter det då) och tre timmar senare insåg jag, alldeles glosögd, att klockan var midnatt. Vilken fullständigt meningslös, bortkastad kväll, särskilt som det var en vacker försommarafton.

När jag väl kom i säng kunde jag givetvis inte sova. Satt på sängkanten, viftade med benen och bråkade med mig själv om jag skulle ta en sömntablett eller inte. Det får inte bli en vana, jag vet det, men det är så lätt att ta till. Bara nocka systemet, tvinga hjärnan till kollaps, kroppen till sömn.

När jag cyklade till jobbet imorse var jag tre centimeter från att bli påkörd av en bilist vid Slussen för att jag förhäxat såg ett par Victoria Beckham-jeans cykla förbi i 180 knyck. Var tvungen att cykla efter lika fort för att kolla hur pass snygga byxorna egentligen var. Jag menar, ska man betala 4000 spänn för ett par jeans, måste de ju göra mirakel med en kvinnas kropp?!

Men det är klart, en död kropp passar illa i jeans, oavsett hur dyra de är. Försökte fokusera på det när jag saktade farten en smula. Men inte ens tanken på ett par Victoria Beckham gjorde mig gladare.

Humörhöjare...

Fler bra tips att ta till när humöret faller - Sex and the City-citat:

Miranda: Maybe it's maturity or the wisdom that comes with age, but the witch in Hansel and Gretel—she's very misunderstood. I mean, the woman builds her dream house and these brats come along and start eating it.

---

Samantha: Last night I could not stop thinking about a Big Mac. I finally had to get dressed, go out and pick up a guy.
Miranda: Talk about a Happy Meal!

---

Miranda: I'm sorry, if a man is over thirty and single, there's something wrong with him. It's Darwinian. They're being weeded out or propogating the species.
Carrie: Okay, well, what about us?
Miranda: We're just choosy.

---

Big: After a while, you just want to be with the one who makes you laugh.

---

Samantha: Men cheat for the same reason dogs lick their balls: because they can.

---

Samantha: Women are for friendship, men are for fucking.

---

Vill ni läsa fler smarta citat, finns den här eminenta hemsidan:

Sex and the City

Tillit

Tillit.

Jag har tänkt mycket på det ordet på sistone. Det känns centralt, på något sätt. Som om det är navet som allt annat kretsar kring.

Tillit, enligt Nationalencyklopedin "övertygelse om (ngns) trovärdighet eller goda avsikter i förh. till personen i fråga: barnets ~ till modern; man bör inte sätta sin ~ till en så tendentiös källa"

Får en orolig känsla i magen när jag inte känner tillit mot personer i min omgivning och sorterar bort sådana som ibland förirrar sig in i min vänskapskrets. Därför känner jag med övertygelse att mina vänner är trovärdiga och har goda avsikter. Tror att det också är därför som mina vänner gillar varandra. Det är alltid så att när jag presenterar vänner från olika grupperingar för varandra, säger de till mig: Vilka trevliga kompisar du har!

Den gemensamma nämnaren: De är ärliga, justa, trovärdiga individer med goda avsikter. I övrigt kan de vara egna, speciella, ha diverse knäppheter och hang ups. Det är helt OK med mig, så länge som de är ärliga.

Så var jag där igen och snurrar kring nyckelorden: Ärlighet. Tillit. Goda avsikter. Trovärdighet.

Jag måste kunna känna att när allt rasar, när marken rämnar, när cyklonen kommer, så finns det människor omkring mig som jag kan lita på kommer med brandstegar och räddar mig, bäddar ner mig, matar mig med buljong och vin och vakar tills det värsta lagt sig.

Jag vet att jag skulle göra detsamma för dem.

Men alltså, vad är detta?

Snälla, kan någon begåvad person förklara detta för mig:

Kinapojkar som mimar till konstig låt

Jag förstår inte. Ingenting, faktiskt.

Hjärnbarkskollaps

Idag hade jag en hjärnbarkskollaps. Blev frustrerad, irriterad, arg och gråtfärdig. Skitjobbigt.

Går på en coachutbildning, alltså en utbildning som ska ge en kompetens att bli samtalspartner för sådana som behöver tex karriärrådgivning.
Det var där det hände.

Mycket av utbildningen går ut på att genomleva de olika stegen själv. Man har både individuella övningar och övningar två och två eller tre och tre.

Idag handlade det om att förändra ett negativt beteende. Six steps, kallas metoden.

Först demonstrerades det hela av lärarna och så skulle vi omsätta det själva. Kände hur det knöt sig i hjärnbarken. Förstod inte hur övningen skulle gå till och det låste sig. Jag vände mig mot ordvalet, mot att koppla bort barken och aktivera hjärnstammen, mot att förändra inrutade beteendemönster som ju blivit en del av mig. Det gör ont att skiljas från gamla vanor.

Min kära hjärna vill ha manualer, nerskrivet på ett papper hur man ska göra, helst i punktform. Nu fanns det inget sådant. Bara titta och lära, upprepa och öva.

Så visade det sig att det inte bara var jag. Vi tre i vår lilla grupp kände likadant: total hjärnbarkskollaps. Skönt. Vi gjorde övningarna efter bästa förmåga. Det gick väl så där. Men vi fattade principen. Sedan drack vi kaffe och te, satt i solen och filtrerade övningen och då började bitarna falla på plats.

"Team Bark" kallade vi oss själva när vi skulle presentera gruppens resultat på eftermiddagen och de andra i klassen fnissade igenkännande.

Så kontentan av dagen: Det går att förändra sitt beteende. Men jäklar anacka vad svårt det är, vad kroppen och hjärnan protesterar och håller emot, vad läskigt man tycker det är och så många rädslor det väcker.

Bara jag?

Är det bara jag som känner så här? Eller drabbas andra också, och håller, precis som jag, masken? Tittar mig runt omkring i smyg, försöker utröna om de upplever det jag gör, men blir inte mycket klokare för det.

När jag pluggade journalistik för nästan 20 år sedan, skulle alla presentera sig första dagen för de andra i klassen. Det var överjävligt hemskt att vara jag, för jag var sist ut. Ett par stolar bort satt N och när det var hennes tur, öppnade hon med att säga "Jag är så nervös att det dånar i öronen!" Det var så avväpnande, att alla vi som var kvar efter henne skrattade och log igenkännande, och sedan gick presentationerna mycket bättre.

Önskar ibland att det fanns fler som N, som kunde säga att de är nervösa, rädda, blyga, generade... Det underlättar för oss andra, som drabbas av prestationsångest titt som tätt.

Fast det är klart. Man kunde ju bjussa på det själv ibland. Också...

En gång...

En gång för många år sedan, när jag var ung, hade jag en mor, en pojkvän, två katter, en hund, en kanin, två undulater och en hamster som fick tio (!) ungar. Man kan säga att vi hade huset fullt...

Nu har jag inget av ovannämnda.

Det kommer över mig ibland. Som imorse när jag gick in i badrummet och automatiskt böjde mig mig ner för att göra rent i Didis kattlåda. En låda som inte har funnits där på många månader nu.

Och ibland när jag ligger i sängen tycker jag mig höra henne ute i vardagsrummet. Flera gånger har jag rest mig upp för att gå till köket och ge henne mat...

Samma med mor. Kommer ofta på saker som jag vill berätta för henne, som jag vet att hon skulle tycka vara kul och skratta åt. Sådant som en dotter bara kan dela just med sin mor. Helt interna saker som ingen annan förstår.

Och flera gånger om dagen känner jag att jag måste få prata med E. Jag vill ha hans råd, bolla idéer eller bara berätta om något som hänt och skratta tillsammans.

Nu är huset tomt. Så tomt.

Avundsjuka

Alla är avundsjuka, det är bara att erkänna. Jag blir mest avundsjuk när det handlar om människomöten. Alltså, jag blir avundsjuk på folk som får träffa vissa personer, som jag själv bara drömt om att få möta.

När jag var ung var jag ett stort Elvisfan och var fruktansvärt avundsjuk på alla journalister som fick träffa the King. När jag blev lite äldre drömde jag om att träffa Nelson Mandela...

Själv skakade jag hand med Mauro Scocco när jag var sådär 17 år gammal och det levde jag länge på. Sedan dess har jag träffat en och annan intressant känd och okänd genom åren som gjort intryck och som jag varit lite mallig över att ha fått möta.

Senast igår skakade jag hand med Kajsa Grytt efter en magisk konsert på Elverket. Nu vill jag inte tvätta min hand... För hon är coolast och bäst.

Men den som slår allt är väninnan A-K som fått hålla lilla Enzo från Kolmården. Det är jag väldigt, väldigt avundsjuk på. Igår mailade hon senaste bilden på Enzo och han får mitt hjärta att sjunga.

Så var det också kört

Pratade länge med en tjej som är polis. Hon är också singel och bor på Söder, precis som jag. Hon står i adoptionskö och väntar otåligt på att få hit en flicka från Kina. I ett år har hon stått i kö och tidigast hösten 2007 kan det bli aktuellt att hon får bli mamma. Jag ställde tusen frågor och hon berättade hur fruktansvärt svårt och tufft det är att få adoptera, trots att hon har fast jobb, fläckfritt kriminalregister givetvis, god ekonomi och förstahandskontrakt på lägenhet. Att man är singel, verkar sannerligen komplicera och fördröja det hela.

Själv har jag på sistone bollat lite med tanken att kanske adoptera, jag också. Skulle absolut kunna tänka mig en liten kinaflicka. Men när poliskvinnan berättade för mig om alla frågeformulär och korsförhör som man tvingas gå igenom som eventuell blivande adoptionsförälder, blev jag förskräckt.

Att det ställs frågor om ens privatliv och relationer till män och sex och sådant, visste jag. Men att det frågas om ens släkt, hade jag inte tänkt på. Poliskvinnan råkar ha något så ovanligt som levande, gifta föräldrar som bor ett kvartér ifrån henne och dessutom har hon levande, gifta morföräldrar som också bor i närheten. Hade hon inte haft det, hade hon inte blivit godkänd, sa hon.

Jag blev tyst. Herregud, får man inte adoptera om man inte har släkt? Vi som vill adoptera för att FÅ en släkt, vad ska vi göra då?

Enligt poliskvinnan var adoptionsmänniskorna väldigt intresserade av hennes släktingar för att de ville veta hur ofta som hennes föräldrar och morföräldrar skulle kunna ställa upp som barnvakt och hjälpa henne när barnet blev sjukt eller om hon själv blev sjuk och behövde hjälp att ta hand om barnet.

Det är väl kalas att man kollar att adoptionsföräldrar har ett nätverk av bra och ansvarsfulla människor omkring sig, men varför är de så omoderna att de fixerar sig vid huruvida man är blodsläkt eller ej?

Jag har mängder av vänner som jag är övertygad om då och då skulle kunna hjälpa mig att hämta och lämna på dagis, och ta hand om barnet någon helg eller sen kväll ibland då jag måste jobba sent. Men jag har inte en enda släkting i Sverige... (Jag har en snart 80-årig pappa i USA, men antar att det inte gills?)

Tack för den örfilen också. Hur länge ska jag straffas för att mina föräldrar bara producerade ett enda barn? Och straffas för att mina föräldrar i sin tur också var endabarn, för att min mamma är död, och för att jag inte har någon enda jävla släkting att skaka fram?

Olika sorters ensamhet

Pratade med C om relationer och separationer. Hon sa att hon lärt sig en sak nyligen. Att människor kan känna sig ensamma! Newsflash! Men hon hade inte tidigare fullt ut förstått, att det finns människor som stannar i dåliga förhållande för att de är rädda att bli ensamma, eller söker sig till förhållanden för att slippa vara ensamma.

"Jag känner mig aldrig ensam", sa hon och jag tror henne, trots att hon är en inbiten singelkvinna. Men hon har många goda vänner, telefonen går alltid varm, och sängen är hennes borg - hon sysselsätter sig där, saknar aldrig saker att göra. I sängen äter hon, ser på tv, läser, löser korsord, pratar i telefon... Hon har boat in sig bra och känner ingen ensamhet i en storstad, full av människor.

Gott så. Ändå är ensamheten stor och vida utbredd och många, många vittnar om sin egen ensamhet. Men kanske är det inte alltid samma sak vi pratar om när vi säger ensamhet. Jag vill tro att det finns olika sorters ensamhet.

En ensamhet är den rent fysiska, att man längtar efter någon att hålla om, att sova tillsammans med. En annan ensamhet är när man längtar efter någons närvaro; hans eller hennes röst, åsikter och skratt. När man vill prata med någon vid frukostbordet, när man vill kommentera tv-program med någon, när man vill gå på promenad med någon... En tredje sorts ensamhet är den själsliga ensamheten. När man känner en inre tomhet och inte riktigt förstår meningen med varför vi är satta att leva här på jorden. Den ensamheten botas inte med någon annans blotta närvaro, även om ensamheten kan lindras av den personen.

Sammanblandningen av begreppen tror jag ställer till det. Vi längtar efter att bryta ensamheten, alltså vill vi vara tillsammans med någon - vän eller älskare. Men ibland borde vi göra tvärtom - söka oss inåt, till tystnaden och stillheten, och våga andas, helt ensamma. Detta för att förstå exakt vad det är man längtar så förtvivlat efter - och kanske få klart för sig vilken metod man ska använda sig av för att lindra sin smärta och oro.

Då först, när man är sann mot sig själv och vet vad man vill ha ut av förhållandet, kan man inleda riktigt ärliga relationer med vänner och älskare. Då först blir man en riktigt bra vän och älskare själv.

Människan är ett konstigt djur

För 15 år sedan klättrade indiern Kapila Pradhan upp i ett träd, och där har han suttit sedan dess. Orsaken till att han klättrade upp i trädet, lär ha varit att han grälat med sin hustru om en "bagatell". Hans mamma har försökt övertala sin son att klättra ned, men han har alltid vägrat. Frun tröttnade på att vänta på Kapila och har istället fått ihop det med hans bror Babuan. Kapilas son kallar numera sin farbror för far.

Det stör mig att jag inte vet mer. Vem är denne Kapila Pradhan? Vad var det paret bråkade om? Saknar han inte lagad mat? Har han inte ledvärk efter att suttit på trädgrenar så länge? Hur fördriver han tiden? Vad tänker han på hela dagarna, när han liksom ser livet flyta förbi därnere, utan att han själv är delaktig? Hur har tänkt sig resten av sitt liv? Vill han dö där uppe?

Människor gör så konstiga saker. Det är förbryllande.

Men allt är ju relativt. Jag tycker Kapila är rätt knäpp, men förmodligen skulle han säga detsamma om mig, om han nu visste något om mig.

Han kanske skulle ha åsikter om varför jag stressar runt så mycket med mina jobb och studier, och fråga varför jag på min lediga tid inte gör mycket annat än att sitta i mitt vardagsrum och häcka med en påslagen tv och tankar på annat håll...

Förmodligen skulle han också ifrågasätta varför jag inte har familj, det har ju till och med han, även om han numera bara ser familjemedlemmarna från ovan...

Och eftersom jag ju faktiskt bor på marken, till skillnad från honom, och ändå inte är överdrivet lycklig, kanske han skulle hävda att mitt liv inte är särskilt mycket rikare än vad hans är, att min soffa är lika nernött som hans trädgrenar...

Så egentligen kanske det är Kapila Pradhan som är den mest normale av oss två...

Det skrämmer mig.

Ännu en lång natt...

Natten var, rent ut sagt, en mardröm. Vaknade halv två. Magen i uppror och krampade. Kallsvettig av smärta stapplade jag ut i köket, tog en losec-kopia och vinglade tillbaka till sängen. Låg i fosterställning och kved i en halv timme i väntan på att tabletten skulle kicka in. Inget hände. Började bli desperat, nästan så att jag övervägde att ta en taxi till Sös-akuten, men stillade mig. Vet hur akuten ser ut så dags på natten. Jag skulle bli sittande fram till morgontimmarna innan någon stressad läkare hade tid för mig.

Jag som är inne på brott&straff-teorin, kände ändå inte att mina brott riktigt motsvarade graden av smärta som jag nu hade. Vad gör man? Så desperat och ensam som man kan känna sig kl två på natten, kan man nästan inte känna någon annan tid på dygnet. Alla sover, man vet det. Ingen hjälp finns att få, man vet det. Smärtan kommer att gå över, man vet det, men man orkar inte, kan inte, vänta. Man vill ha instant hjälp.

Aldrig går tiden så långsamt som på natten. Undrar varför det är så? Sekunderna, minutrarna, timmarna segar sig fram... Har man dessutom ångest, ont och andas stötvis, är det rena tortyren.

Gick upp igen. Jagades av smärtdjävulen, vandrade runt, runt i lägenheten, i jakt på något, vad som helst, som kunde hjälpa. Tittade på kökshyllan och hittade en flaska med örten Älggräs som L uppmanat mig att köpa. Hon kan massor om örter och läkande och säger att Älggräs är bra mot katarrer och magsår. Hällde upp en rejäl skvätt i ett glas vatten, drack och gick och la mig igen.

Och se där - efter bara några minuter släppte kramperna och jag kunde försiktigt börja andas normalt. Lyckades till slut också somna om.

När jag vaknade vid fem var det ljust och fåglarna sjöng. Gick upp, hämtade DN och tittade ut genom köksfönstret. Såg att kastanjerna hunnit slå ut. Små ljusgröna blad spirar.

Bäddade ner mig i sängen. Natten kändes med ens långt, långt borta, nästan som om den aldrig funnits, obefintlig på något sätt.

Vikten av katter

När jag känner mig låg och ledsen finns det några saker som brukar göra mig lite gladare. En hittade jag just i bokhyllan när jag egentligen var på jakt efter en helt annan bok. Den här heter "Det bästa som sagts om katten". På försättsbladet står det "Från Bastet julen 1995". Boken är från min mamma, som älskade katter lika mycket som jag.

Bläddrar i den och hittar så fina och bra citat om katter, vissa som jag aldrig hört förut:

"Den franska författarinnan Colette älskade katter djupt och innerligt. När hon var i USA fick hon se en katt sitta på gatan. Hon gick fram för att prata med den och de två jamade vänskapligt med varandra någon minut. Colette vände sig till sin följeslagare och utbrast: "Enfin! Quelqu´un qui parle francais!" (Äntligen! Någon som talar franska!)

Eller:

"Om en människa kunde korsas med en katt skulle det förbättra människan, men försämra katten" (Mark Twain)

Eller den här:

"Hundar kommer när man ropar på dem; katter tar emot meddelandet och ber att få återkomma." (Mary Bly)

Och:

"En enda liten katt gör att man inte kommer hem till ett tomt hus - man kommer hem." (Pam Brown)