Stopp stopp stopp

Det snurrar så jag ser stjärnor och planeter.
Fortare och fortare.
Blir alldeles yr.
Borde bryta, stanna till, ordna upp.
Ta tag i viktiga saker, skita i jobbet.
Sticka till USA och träffa min far.
Sälja huset jag fick ärva.
Begrava mors aska.
Dra i nödbromsen.
Kasta mig av tåget.
Riskera benbrott och hoppa med livet som insats.

Glida på ramarna

Ni vet hur det är när man varit på en sällsynt lyckad semester och haft det så fantastiskt bra att man inte kan sluta le, axlarna hänger avspänt och man sover likt en prinsessa i tyll under tjocka, gosiga duntäcken? Och man är så där lycklig och fri och ansvarslös och bara ser möjligheter och är full av nya idéer och visioner?

Just så känner jag varje gång jag varit på min coachutbildning. Verkligen just så lycklig som om jag just klivit upp ur havet i Grekland, skakat av de salta dropparna och lagt mig för att soltorka på stranden...

Lika sur och stressad och ofri och ansvarstyngd och kreativitetslös – och mentalt död – känner jag mig när det är dags att samla ihop pinalerna och ta tåget till jobbet i Norrköping. Det är inte kul. Fast det egentligen borde vara urroligt och typ Sveriges bästa och häftigaste journalistjobb.

Men varför är det inte det?

Ett exempel:

Sitter på ett av dessa evinnerliga möten som saggar och drar ut på tiden för att vissa personer måste höra sig egen röst om och om och om igen, fastän samma sak sas för ungefär en kvart sedan. Framhäva sig själv. Tjuvnypa lite på andra. Berömma vissa. Mala. Älta. Stundvis vara jättekreativ och duktig. Plötsligt komma på en rolig historia som tvunget måste berättas i just detta ögonblick. Svara i mobilen som ringer. Springa på toaletten. Föra oväsen och skratta och slänga i dörren när man kommer tillbaka, så att någon som just då försöker komma fram till en bra sak, blir avbruten och får ta om vad den just sagt de senaste fyra minutrarna. Sedan dissa vad den personen föreslagit. Någon annan försöker medla, lugna, staga upp – men misslyckas eller ger upp. Resten sitter tysta med glasartade ögon. Någon lägger sitt tunga huvud för att vila på konferensbordet. Någon smsar.

Förstår ni vad jag menar? På fackspråk kallas det att ”glida på ramarna”.

Jag tänker på det när jag sitter där och lider. Önskar jag monterat in en dold kamera så att kunde jag spela in det här vansinniga mötet och visa på nästa coachutbildningstillfälle. Min kurskamrater skulle skratta ihjäl sig. Det är just så det inte får gå till. Man måste ha tydliga ramar – vad är det vi ska diskutera, på vilken tid och vad är det vi ska vi komma fram till? Vad vill vi? Vart strävar vi? Varför? Hurdå? Vad är liksom intentionen med alltihop?

Som det ser ut nu skapas det mest bara irritation, frustration och ilska.

Tror ni blir man kreativ då?

Tror ni nya, härliga, fantastiska idéer föds då?

Skulle inte tro det, va?

Valda sanningar förblir valda sanningar

Egentligen är det konstigt att man inte lär sig.

Eller så är det kanske inte det...?

Gamla valda sanningar, de bara hänger kvar och hänger kvar. Spelar ingen roll vad som händer, man blir lika överraskad varje gång och så tänker man: Nästa gång ska jag inte göra si eller vara så.

Och så går man och gör om det så fort man bara kan.

Ett exempel. En gammal vald sanning hos mig är: Jag är oteknisk. Född sådan, förblir sådan, inget kan ändra det.

Så köpte jag en tvättmaskin som installerades av Handyman-Mats (som jag numera kan numret till utantill eftersom han är hos mig nästan jämt och fixar och skruvar och hamrar och monterar och reparerar). Enda instruktionen från hans sida vad klar och tydlig: Vattenslangen till tvättmaskinen måste jag doppa ner i toalettskålen när jag tvättar. Annars hamnar sköljvattnet på golvet. Golvet har ingen brunn. Så gör inte det.

Lätt som en plätt, eller hur? Slangen ner i toan. En sexmånaders baby skulle kunna göra det om den bara nådde upp.

Men jag kan inte. Nej. För jag är oteknisk. Och otekniska människor kan inte lära sig saker som har med slangar och sådant att göra.

Så jo, jag orsakade total jävla översvämning i badrummet en sen natt när jag kom hemvinglades med E. Öppnade badrumsdörren och en minitsunami svepte ut. Som modiga räddningsdykare stod vi där, barfota och med uppkavlade jeans till knäna, med ens väldans nyktra, och öste och torkade och kramade handdukar och var rätt skärrade. Man blir det. Man tänker på hur vattnet kan ha runnit genom tak och golv och orsakat vattenskador för miljoner. Man kan nästan inte andas av rädsla.

På något vis fick vi upp allt och E satte fiffigt nog på golvvärmen och vi prisade de estländska arbetarna för ett väl utfört renoveringsarbete, för vattnet verkade faktiskt ha stannat just i badrummet.

Men lärde jag något av den läxan? Nä.

Det tog några veckor och – voilá – I did it again.

Samma procedur som förra gången. Ösa, torka, krama. Hjärtstillestånd, inte andas och en stilla bön om att slippa miljonskadestånd.

Och allt detta för att jag någonstans i väldigt späd ålder fick höra att jag var oteknisk. Det är som zebrans förbannade ränder. De går aldrig ur.

Hemma bäst

Lycka är att komma hem.
Igen och igen.

Även om jag bara varit borta i 12 timmar blir jag lycklig när tåget rullar in på Stockholms central. Det känns som om jag varit borta hur länge som helst och jag småspringer genom t-centralen ner till tunnelbanan och tittar mig lättat omkring och tycker det känns som ooootroligt länge sedan jag var i stan.

Det är faktiskt det bästa med att vara pendlare. Att få komma hem.

Att få stå i sitt eget kök och laga mat, att få lyssna på sin egen stereo med sin egen musik, att få slänga sig i soffan och se på sin egen tv, att få tvätta kläder i sin egen maskin och plocka i sin egen lägenhet. Det är obetalbart.

Hotellrum, kala väggar, ingen telefon, ingen dator, tv med fjärrkontroll som enda sysselsättning. Man blir galen. Ligger sedan där i sin hårda säng, lyssnar på okända ljud och känner sig ensammast i världen.

Man inser inte hur mycket man kan längta hem till sig och sitt förrän det inte är en självklarhet.

Så det finns fördelar med att göra sådant man egentligen inte gillar.

Man lär sig uppskatta det lilla, självklarheterna, det man annars tar för givet.

Göran Persson och jag

Hade en så sjuk dröm i natt.

Var på en presskonferens med Göran Persson. Jag var sist ut ut rummet, så det kom sig att jag blev kvar ensam med honom. Vi satt bredvid varandra och höll på att fixa med våra papper och anteckningsblock. Så fick han ett samtal och jag märkte att han blev tyst och började gråta. En av hans ministrar hade avgått.

Plötsligt tyckte jag så oändligt synd om honom, så jag reste mig upp och kramade om honom och klappade honom på kinden för att trösta. I samma ögonblick flashade en kamerablixt och en otäck kvällstidningsfotograf hade knäppt en bild på oss.

Göran Persson och jag stelnade till. Båda förstod vad det betydde. Jag blev alldeles olycklig, för inte ville jag förknippas med Göran Persson och inte ville jag få en sur Anitra efter mig heller, för den delen. Och han såg förstås en massa väljare som skulle vända honom rygga och rösta på något annat parti med en mer moralisk partiledare.

Vi pratade lite om vad vi skulle göra och så bestämde han att vi måste kalla till presskonferens och dementera alla rykten. Det svartnade för ögonen och jag blev torr i munnen. Herre Gud, skulle jag tvingas upp på ett podium och sitta där som en idiot och svara på en massa insinuanta frågor och få människors misstro slängt rakt i ansiktet? Vad skulle folk tro om mig? Och vad skulle E säga? Och Anitra? Och vad skulle kollegorna på jobbet göra?

Vi hängde med våra huvuden och Göran Persson suckade högt. Det här var inte vad han behövde.

Men presskonferensen genomfördes och jag mådde illa. Såg i folks ögon att ingen trodde mig när jag försökte övertyga dem om att jag aldrig någonsin träffat Göran Persson förut, att vi inte känner varandra och aldrig kommer att ses igen. Och Göran Persson upprepade gång på gång att jag var en vilt främmande kvinna som bara velat trösta honom och att vi givetvis inte hade en affär och att han älskade sin fru.

Efteråt for vi iväg i varsin bil. När jag kom hem fick jag ett sms från Göran Persson som ville ha Frida Boisens adress. Det var nämligen Frida Boisen, journalisten, som var hans minister som avgått och i drömmens värld var vi kompisar och nu ville Göran skriva ett brev till henne och be om ursäkt för att hon känt sig tvungen att avgå.

Vaknade.

Tänkte länge på Göran, det känns som om vi kan lägga bort efternamnen nu, och det var en märklig känsla. Jag såg honom i ett annat ljus och kände mig lite elak som sagt stygga saker om honom. Vad vet jag? Han kanske är världens raraste och har ett hjärta av guld?

Det fick mig att tänka. Tänka på vilka förutfattade meningar man har om folk som man inte vet ett smack om. Egentligen...

Psykbryt

Har du stött på dem någon gång, de där typerna som älskar att följa efter dig, från ett rum till ett annat? Som står utanför toalettdörren och pratar, fastän du är där inne? Som babblar för mycket, med för många ord, på för alldeles för lång tid?

Som frågar ”stör jag?” utan att mena det och som sedan pratar rakt ut i luften utan att ta notis om att du sitter böjd över din dator eller att du är i telefon eller att du försöker skriva en att-göra-lista och inte vill bli avbruten?

Som skriver långa listor till dig med saker de anser att du ska göra, fastän du redan gjort dem? Som inte minns att du mailat allt du gjort till dem just för att de inte ska glömma bort? Som älskar att påminna dig om saker, fastän du redan skrivit upp allt på dina att-göra-listor?

Som är vansinnigt kreativa och som spottar ur sig idéer på löpande band, men som vill bolla varenda liten spirande infall med dig och sedan dissa 95 procent av det ni just ödslat en massa tid och energi på att diskutera? (Och som du i din naivitet trodde var färdigpratat och klart för handling?)

Som blir provocerade av ordet ”senare”? De vill nämligen inte ta saker senare, de vill ta dem nu, på uppstuds. Kanske försöker de ibland bärga sig när du säger ifrån med ett mycket skarpt tonfall, men det hela slutar ändå med att du ger med dig för att du inte orkar höra deras otåliga trummande med fingrarna och rastlösa suckar.

Som hushållar så dåligt med sin tid att lönekontoret skriker varje månad över de enorma mängderna övertid? Och som då far ut över dig, trots att du själv håller på att drunkna i jobb, och tycker att du ska avlasta dem, så att de får mindre övertid, men du mer?

Som inte kan skyffla i sig sin lunch utan att prata sönder den ynka lilla stunden du tagit ledigt för att äta? Och som dessutom enbart kan prata om jobb och helst vill att du antecknar samtidigt och har din almanacka till hands, vilket resulterar i att du blir sur och får kall mat?

Betänk nu att du måste jobba fem dagar i veckan med en sådan människa...

Hur tror du att det känns?

Jag vet.